lagtochhogt

Jag sitter bara och tittar, rakt fram, som på ingenting och samtidigt på allt. Det är köldgrader ute. Det kan man se på snöns sätt att dansa omkring i vinden, fjäderlätt verkar flingorna inte alls känna av den dystra tyngd som minusgraderna plågar mitt inre med. Som en oönskad julklapp. Vackert inslagen, men innehållet en besvikelse. Kallt. Jag fryser trots att min skrivplats är på insidan mitt hus. Det kyliga ser jag bara genom de stora 70-talsfönstrena, fast jag dragit för mörkläggningsgardinerna så mycket jag kan för att förhindra kallraset. Täta är de inte, fönstren. På sommaren drar jag för gardinerna för att stänga ute solvärmen, på vintern för att hålla kylan stången. De är rätt bra de gardinerna.

I en by, bortom det vi kallar jorden, men ändå nära både dess hav, land och invånare sitter en grånad kvinna. Hennes händer täcks av en hud som veckar sig. Jag kommer att tänka på den skrynkliga mjölkhinna som täckte barndomens varma choklad. När den sköts åt sidan i den mörkgröna glaskoppen uppstod en veckning, ett skyddande berg.

Längs kvinnans djupa ansiktsfåror, och i dem, ovanpå dem, runt dem, porlar de vackraste fjällbäckar mot de svarta bergens fond. Mitt ostadiga finger skakar mer och mer, centimeter ifrån kvinnan och en samtidigt en hel världsrymd ifrån. Ett stringent solsystem, en Vintergata med mjölkchokladveckiga rymdstenar. Varifrån kommer de? Är Higgs ansvarig för kaoset eller kanske alla de andra med livslånga hängivelser åt att söka bringa ordning? Mitt högra pekfinger närmar sig kvinnans hud, en Rosettasten, jag enspråkig. Skälvande formar mitt finger en utforskande rörelse längs en av livsfårorna, uppifrån och ner, långsamt, en centimeter ifrån ett helt universum, mitt finger på rymdresa. Ett universum och en E.T som sträcker sin långa hals för att se det som finns att se, det människorna ser, alltså ingenting. Det som finns kan man inte se, tänkte jag. Fingrarna skakade fortsatt, de rörde sig i det intima luftrum som omhöljer en människa. Där allt känns, där ingenting finns. Kvinnan satt, hon satt. Hennes långa knotiga händer vilade i knät. Från ett annat århundrade, en annan människa. Utan SI-enheter, utan excellmätverktyg, utan lingvistik. Händerna, de hade skapat, känt och i varje meningslös sekund behållit hoppet, knutit det i sin hand, kramat det med tårna och envist murat in det i hjärtat. Hon hade lyckats med det jag misslyckades med. Eller var det en helt annan holistisk sanning hon kom ifrån. Var vi ens släkt?

Egyptierna byggde sina pyramider av stenblock – vi bygger våra av ettor, nollor och pixlar. Meningslösa luftslott, kontrollmakt, nödvändig grupptillhörighet. Rasa skiten, spräng pyramiderna, bränn hårddiskarna och titta på händerna som bygger. Dessa händer, alla dessa händer som har tvinnats i otaliga förtvivlade lidanden, uppburit samhällskontrakten, alla tårar de torkat, alla kinder de slagit, underliv de penetrerat, mästerverk de skrivit och all den styrka de givit varandra. Händerna, och huden – fårorna, frågorna. När jag tittade såg jag min hand röra sig, fortfarande nära kvinnans hud, hur de tyst sökte suga ur aortan svaren, livsträdet, en gammal ek – ett rotsystem jag inte kan förstå vidden av. Den skrovliga huden lyfte sig, knappt synligt, och sen skrumpnade den ihop igen. En puls, ett tryck, ett slag – när det slår – en människa, ett universum. Och sen. En suck, ett uteblivet slag, en förgiftning som förvandlar och förvisar bäraren av en ovärdelighet till sarkofagen. En relik, några ben, en kvarleva. Det som burit all betydelse, all kärlek, allt hat, all ilska och all glädje. Allt detta som givit rörelser och emotioner dras ut genom näsan och är borta, en fnysning. Borta vart då? Vart tar det vägen? Det var några år sedan som alla patriarkala figurer fallit från mitt troskapell spira och ersattes med Aviga Maria. Aviga Maria, hur såg hennes händer ut? Vad trevade de efter? Med vilken akribi utförde de sina verk, vilka perversioner gav de uttryck för och hur många gånger höjdes de i försvar och i attack? Hur såg dessa fingrar ut? Knogarna, naglarna och ådrorna som försett hjärtat med byggmaterialet med vilket hon i hemlighet byggt sin makt, kapellet med spira men utan fundament. Dessa fingrar som begrovs utan guld och ädelstenar – de som offrades och ärades. Hur såg händerna ut, händerna?

Kvinnans linjer blev till strömvirvlar och jag måste greppa tag i bordskanten för att inte svindla ur bild. Fundamentet…inte spiran, fundamentet – händerna. Jag lämnade den gamla kvinnan som utan ett ljud helt rakryggad fallit i rofylld sömn i fåtöljen, hennes tysta tron. Nedfallen och utslagen på köksgolvet försvann jag i tyngden, den svarta sugande virvelströmmen som skulle ta mig bort från byn, den mittemellan hud och hand, jord och universum. Och jag frågar mig ännu var vrakved driver iland och var jordens bortkomna barn når stranden.

Med långsamma kraftmättade vingslag cirkulerade falken över de stentaksbelagda husen. Ännu låg invånarna i sina träsnickrade bäddar. Med tunga snarkningar vilade kropparna mödosamt på tunna madrasser, var deras själar befann sig kunde inte falken veta. Det hindrade inte att han med hela sitt vingspann försökte hålla kvar eventuella drömmare under sitt lufttak.

Byn Ouroboro var en vanlig by med speceriaffär, urmakare, kyrktorn, skolhus och trånga dammiga gränder. Människorna som bodde där var därtill också vanliga, vanliga och sedliga. En gång hade en flicka vid namn Philia sprungit mellan husen och hoppat hage utanför den tickande uraffären. Hennes vilda otuktade uppförande hade förbryllat och förgrymmat invånarna, särskilt urmakaren vars kunder fått grus i ögonen och i sina nogsamt putsade klockor. Men det tycktes längesen, flickan hade en dag försvunnit och sedan dess hade allt återgått till det normala.

Dagen smög sig på. Med trevande pustar blåste den långsamt liv i gamla, unga och i de som befann sig i det ovissa landet däremellan. Ljuset tvekade men tuppen gol och i en av Ouroboros mest luggslitna boningar vaknade en liten pojke under en filt med ett ryck. Genast drog han fram sin arm och slöt handen runt det fickur som sen hans åttonde födelsedag varit hans käraste, och enda, ägodel. I samma ögonblick pendlade byns kyrkklockor ut budskapet att tiden nått 6:00 denna morgon. Eftersom pojken var av skeptisk natur gnuggade han gruset ur ögonen för att med vaken blick och urtavla bekräfta dagens inträde. Men den här dagen slog kyrkklockorna fel, pojkens visare talade om att det ännu var natt och han lade sig för att åter omslutas av den fria dvalan. Som alltid gick tiden, från då via nu mot nästa nu i invånarnas skilda framtider. Om sin närliggande blev pojken snart varse när ett slag från en sopkvast fick honom att studsa upp ur friden.

Nedstämd av tystnaden från sin trasiga skatt vandrade han bygatan fram, på vägen mötandes de muttrande piprökande herrarna med mustascher och yllekoftor som med dova steg gick mot sina tunga ämbeten. Kan man laga tid var dock pojkens enda tanke när han strax stannade till under den skylt han gått för att söka, Algols Urmakeri. Med så bestämda steg en åttaårig pojke utan pengar på fickan och med ett trasigt urverk kan ha, klev han in genom dörren. Urmakare Algol stod bakom disken, med väst, skjorta och monokel. När han fick syn på pojken slapp en grymtning ur hans bruna gestalt. Än mer skulle han grymta när uret trots bytta kugghjul och uppdragskrona fortsatte visade natt. Att det for en märkvärdig vind genom lokalen var inget han noterade, men draperiet bakom disken fladdrade till och pojkens hår reste sig som om vore det elektriskt. Bakom honom hade en härfågel landat, dess stora kam stod likt pojkens kalufs, rakt upp. Ur dess näbb föll, obemärkt för urmakaren men hörbart för pojken, tre klarblå kugghjul och en silverfärgad uppdragskrona. Draperiet fladdrade till på nytt och härfågeln var borta, kvar var pojken vars fingrar nu med förundran rörde vid de solvarma urdelar den fria fågeln lämnat kvar. Kort därefter var pojkens tid på väg till nästa nu, ledd av en annan pendling än urmakarens.

Ouroboros dammiga gator hade enligt urmakarens tickande tideräkning nu fyllts av byns vanliga, sedliga invånare. Somliga var smutsiga andra också smutsiga. Några få var välstrukna, likväl var de dammiga. En kvinna i sandaler stod och borstade av trappan till skolhuset när pojken på lätta ben och pendlande armar rusade förbi, i tid – tänkte han. Kvinnan tog ingen notis om pojken, grusmolnet yrde kring kjoltyget och förpassade henne på nytt in i gatornas gråa fond. Över byn patrullerade falken i långa svepande flygningar. Ganska snart skulle pojken märka att han inte var osynlig enbart för kvinnan och falken, i skolsalen med de stora planscherna över floror och fåglar var en bänk tom. Inte för dig om du tittar noga, men för pojkens skolkamrater, ja för hela byns invånare. Han tittade på sin klocka, han lyssnade till dess tickande, han såg visarna långsamt vandra, han kände tiden, men ingen kände längre honom. På fönsterblecket slog sig en härfågel ned och över en närbelägen by föll skymningen.

Förstummad och ensam traskade pojken genom gatorna ut ur byn, ingen såg honom gå. Han var inte ledsen, han bar en vandrares värdighet, han var i sin tid. Ovanför honom svävade härfågeln och framför honom lyste ett märkligt ljus upp himlen.

( I år blev jag förärad en alldeles egen julkalender av en f.d elev där hon i 24 delar delade med sig av en berättelse som berörde mig djupt. Nedanstående inlägg är i all sin enkelhet tillägnat henne och hennes medsystrar och -bröder.)

Skymningen hade precis övergått i nattens mörker i den lilla byn. Ingenting hördes. Tystnaden var dock inte av en behaglig art utan låg som ett tjockt kvävande dis av smutsig bomull. Flickan stod och virade ett fnasigt luggat snöre runt en nyhuggen gran. Varv efter varv lät hon det nystas innan hon med sina lätt kylda och halvsvullna fingrar fäste snöret runt sig självt och skapade en ögla. Hon trädde in höger hand, lät det fnasiga materialet vila mot handleden, knöt handen hårt runt det stycke som förband öglan med varven runt granen och drog till. När hon började gå skar linan in i fingrarna och blodet fick svårt att bana sin väg genom den åtsnörpta handleden. Med smärtan kom en välkommen värme, kroppen fick tag i urkraften och flickan drog. Ensam i mörkret satte hon med beslutsamhet den ena foten framför den andra, om och om igen. Blicken var fast och fäst vid marken omedelbart framför henne. Många var åren hon dragit den stickiga gröna fallosen huvudgatan upp, otaliga timmarna hon hade misströstat i blod och vanmakt. Samtidigt hade den fria handen knutits allt hårdare och hårdare. Hon var en förrädare.

Byn hon bodde i var ifrån en påhittad berättelse, en saga bland andra, ur världens mest lästa samling. Flickan brukade fantisera om de andra byarna, såg dem som små burar på rad på ett zoo som proklamerade mångfald. Olika distrikt i en sunkig upplaga av Hunger Games. Rollen hon uppbar, var precis som granen hon drog, egentligen varken vacker eller ful. Dock hade hon av regissören dagtid beklätts med en åtsmitande självlysande dräkt som vid varje dags vandring genom byn gav henne spektakulära krafter. Flickan själv hatade teater samtidigt som hon förstod att verkligheten inte bestod av något annat. Kanske var de manuskriptstyrda pjäserna livet närmare. De hade döden i handen och de betraktade den med både varsamhet och våldsamhet inför det exalterande publicumet. De spetsade livet på pålar i akter där karaktärerna förvisso var skuggor, men smärtan äkta. Det var dessa tankar som slog henne där i natten, framdragandes en gran genom byn ingen visste namnet på men som alla trodde att de tillhörde. Alla utan förrädarna.

Det hörde traditionen till att granjäveln i slutet på gatan skulle stå till torgs, och ackompanjerat av invånarnas dova klappningar skulle flickan plågsamt rikta dess stam ned i foten och sätta stjärnan på plats. Högtidligt skulle konungens ankomst krönas och ett blodbads början äras. Hon spottade i dammet men log mot åskådarleden. Låt det inte ske, låt inte hans rike komma och låt inte hans vilja ske, mumlade hon mot berlocken som hon med sin fria hand tryckt tätt intill läpparna. Låt inte min blick av stjärnan förblindas, den visar ingenstans och den är inte min vän. Så satte hon foten rakt på en snok. Ett osaligt liv i skuggan blev till död under brännhet sula och flickans hjärta jublade i lönndom över mordet. Fler ormar tänkte hon, det kommer fler ormar och jag ska stampa på dem allihop, de ska dränkas i alla de flickors blod de spillt.

Om natten tömdes gatorna medan mysteriespelets regissör fortsatte absurditeterna på byns inrökta whiskysmäktande pub. Av arvet var granen honom given och stjärnan honom skänkt, något man kan anta han föga begrundade vid betraktandet av den uppglidande glädjeflickans dekolletage. Om man varit uppmärksam hade man vid samma tidpunkt kunnat åse hur flickan blödde i sina trasor längre ned på gatan, släpandes en lika präktig som stickig gran. Men fönsterluckorna var stängda och hon gav inte ifrån sig något annat ljud än friktionen barrträdet skapade mot den torra jorden. I alla olika distrikt skedde vid denna tid likadana vandringar av otaliga flickor i trasiga kläder med blodiga händer. Men eftersom de alla var nedslagna av trötthet visste de inte om sina medsystrars mjölksyrekrampande steg. Vattnet i deras tårar nådde aldrig de utmattades läppar och hettan från klatschen regissörerna tilldelade deras platta rumpor försvann utan att värma en enda lidande själ. Det fanns ingen gud som hade övergett dem, ingen stjärna som ledde deras väg som sagan så gärna velat påskina, för dem fanns endast ett mörker och ett hallucinerat ljus. I byarna fanns män-i-skor och kvinnor på knä, fast man leker inte så med ord.

Sakta gick solen upp, kastade åter sina strålar på den lilla gatan i byn. De i dvala levande invånarna haspade upp sina fönster och tittade lika sömndrucket som blint ut mot det dammiga torget. Flickan som precis i gryningen nått fram till den traditionstyngda platsen lossade samtidigt snaran runt handleden. Intorkat blod blandades med färskt, svart med rött. I syndens namn (för ni förstår oskuld var hon inte, men om det visste bara berlocken, och snoken), lyfte hon med sina sista krafter granen från marken, ur dammet. Strax blev det rörelse i de trångbodda gränderna. Ryktet att dagen var kommen spreds som löss och det kliade i varje hederlig invånares godtrogenhetskalufs. Sorlet och uppsluppenheten kunde tyckas trivsam och omfamnande. Flickan rös vid applådernas beröring och hon huttrade i den gassande solen. Fuck the king. I samma stund som regissören klev in, lätt rödmosig och förnöjd efter de sena timmarnas erövringar, slutade byns ormar plötsligt slingra. Iakttagaren noterade snart, och därefter strax även de sovande, att sulorna började glöda på alla byns flickor och på ett fåtal förbluffade pojkar. Förrädarna.

Med handen som inte uppehöll granen gnuggade flickan dammet ur ögonen. Förgäves. Förblindad av ljuset från sina medsystrars sulor och utmattad av regissörens undermåliga men upphöjda manus föll hon till marken. Berlocken slets i fallet loss från det tunna snöret runt hennes hals och blev liggandes i dammet en bit bort. Regissörens okvädesord och förmaningar dånade först som ett aprilåskväder genom hennes kropp, sedan vibrerade det långsamt bort, som ett borttynande eko i en värld för stor för att muras in. De glödande sulorna framkallade samtidigt isolerade öar bland mysteriespelets åskådare. Till en början pekades det friskt på flickorna vars skor verkade ha tagit eld – en och annan åkallade gudarnas ingripande, andra basunerade förskräckt ut satans ankomst. Över det lilla torget sköljde förvirringens våg. Förrädarnas (det vill säga bärarna av den förändring som byns förvaltare var livrädda för, och som regissören hatade i paritet med ett bryskt avvisande från ägarinnan av det åtråvärda dekolletaget) skum fördes av oceanerna in över folkmassorna.

Fingrarna på den sköra hand som nyss hållit ett fast tag om granen krafsade matt, trevande mot berlocken. Blicken som följde dess strävanden lade ingen märke till, men om ni undrar så gick det i den att läsa tusentals berättelser ur en annan samling, en bok aldrig skriven och aldrig läst av världen. Och så kunde det slutat, i damm och i skum, i glödande sulor och otydda blickar. Men inte i byn utan namn.

Ett litet stycke ifrån flickan fattade till en början omärkbart, ett par barr eld. Men strax flödade hela det stickiga trädet av ett bländade ljus. Folkmassan stelnade i sin position och hela byns blickar riktades mot den heliga symbolen för deras tro och makt. Som förstenade och samtidigt vidöppna såg de granen långsamt lyfta. Det starka skenet spred sig inte bara ut över de förbluffade invånarna utan också över flickan. Livlös låg hon i dammet och plötsligt såg alla hur tärd och trasig hon var. Den enkla linneklänningen hon bar var nedblodad och i revor, ansiktet var blekt men kindbenen ändå märkligt mörkt markerade, därtill skuggades armmusklernas konturer av smuts. Från massan hördes upprörda röster av kvinnor skänkta och till det litet förläget mummel av dovare frekvens.

Det ljusbärande trädet, fallosen med dess stjärna, stod en stund högt över torget innan det långsamt sänkte sig mot marken. Allt var nu knäpptyst och alla invånare, såväl män-i-skor som kvinnor på knä betraktade med obruten uppmärksamhet det märkligaste mysteriespel de någonsin erfarit. Så gick det som en rysning genom flickans kropp, till en början nästintill omärkbar, men så ökade kraften. Samtidigt, ovanför henne, började granen luta åt vänster, Mer och mer tippade den och förblev en stund svävande i horisontellt läge. Regissören som hittills behållit en stolt hållning backade på stappliga ben baklänges mot en plats där ingen skulle ta emot. Skälvningarna for genom flickans kropp, av hennes ansiktsuttryck att döma verkade de skänka henne njutning snarare än lidande. Byn förblev tyst. Så fortsatte granen sin vridning, stjärnan föll av och lade sig platt i dammet, Helt i vertikalt läge med stammen upp och toppen ned, tronade snart det heliga trädet över byn. En strålande ljustriangel omslöt invånarna och den nu våldsamt skakande flickan. Och då, till ett av alla ursinnes- och njutningsfyllda källor fyllt, förlösande vrål, nådde flickan helt levande fram till (den lilla) döden. Och med dess andes kraft lyfte berlocken från marken och stannade precis vid triangelns nedersta spets. Där lyser den nu, med kraft och med värme. Vår tids stjärna, den röda julrosen. Vad invånarna i byn utan namn, i en blandning av skräck och uppfylldhet åsåg denna dag, var ett modernt mirakel. Skänkt av o-oskuld Maria (okänd härkomst men såklart pinad alldeles för länge) till världens alla bortglömda, marginaliserade och stridande flickor.

Av: Atalia Persefone

Enligt kristendomen dog Jesus på korset idag, pinad gick han sin Golgatavandring och spikades sedan upp på ett kors – ett tidstypiskt straff i dåtidens Romarrike. Sedan ska han enligt de olika evangelierna i Nya testamentet ha återuppstått till livet igen. En fantastisk historia oavsett om man bedyrar eller förnekar sanningshalten i den. Först plågsamt dö och sedan mirakulöst återuppstå. Imorgon är det påskafton, du var 34 år, precis som jag är nu (och ungefär lika gammal som Jesus sägs ha varit vid den påsk han fört vidare in i modern tid). Vårsolen lös starkt från en fräsch och nyvaken blå himmel, i luften fanns det nyutsprungna som får oss att tro på grönskans återkomst. Kvittrande fåglar spred vårens hoppfulla budskap, en vitsippa slog nyfiket ut och mötte den välkomnande unga luften. Den luft ur vilken du samtidigt, suckande stilla tog ditt sista andetag. Dina viljestarka hjärtslag tonade ut under samma blå himmel som våren trädde in.

Du återuppstod inte och jag tror inte att Jesus gjorde det heller, men traderingen av hans påstådda uppvaknande väckte, oavsett hur osannolikt jag än tycker att det låter, ändå ett befängt hopp ”Vakna för helvete! Snälla! Vakna!”. Vi har många stått där, bredvid en människa vi haft nära, gråtit ut vår längtan och snyftat ut det lilla lilla naiva hoppet, Jesus kunde, kom igen, kan du inte vakna…”vakna”. Detta trots att vi varken tror på den historiska religiösa versionen eller den samtida önskan om ett metafysiskt ingripande. Men döden är skrämmande för många av oss, den är liksom väldigt lurig att försonas med… En oundviklig följd av dödens okända rike är livets obegriplighet, och ur det vårt sökande efter mening i något som snart inte är mer. Kanske hade vi varit mer bekväma med döden om vi inte växt upp i en tradition som förklarar och firar en uppståndelse ur det annars helt definitiva tillståndet? Sigmund Freud skrev om religion i "En illusion och dess framtid” (1927) att ”Så samlas en skatt av föreställningar födda ur behovet att göra den mänskliga hjälplösheten uthärdlig, byggd på materialet av minnen av barndomens hjälplöshet, det egna människosläktets.” Alltså en förklaringsmodell att hålla fast i, lev lydigt och snällt så kommer pappa Gud och sonen Jesus att ta hand om dig i himlen. Denna tydliga patriarkala lösning på de hisnande existentiella frågorna tryggar inte mig längre, den gjorde kanske en gång, men nej, jag tvivlar, och var är kvinnorna...? All världens mödrar, igår och idag, kloka kvinnor och mödrar, som går ner på knä och öppnar famnen, som låter tårar falla och torkar desamma, som blir utsatta för brott och förlåter innan blodet torkat, som vänder andra kinden till och behandlar, trots övergrepp, andra så som de själva vill bli behandlade. Varför är det inte i deras famn vi vill önska evigt vila? I GT räknas Abrahams släkttavla upp, fjorton generationer, fjorton generationer män, kvinnorna är bortsuddade. Vart tog alla mödrar vägen? Rebecca Solnit skriver i ”Män förklarar saker för mig” att ”kvinnor hållits inspärrade i hemmen för att kontrollera deras erotiska krafter, något som var nödvändigt i en patrilinjär värld för att fäderna skulle kunna veta vilka som var deras söner och skapa sina egna stamträd av avelser”. Och jag tänker att det är svårt att bygga en andlighet på halva (västerlandets) mänsklighetens historia… ”Feminism är den radikala uppfattningen att kvinnor är människor” skrev Marie Shear 1986, (Solnit 2014, s.172). Var är Abrahams döttrar...?

Du min saknade ängel, var en människa i kraftig blom, du sökte efter meningen i det som snabbt och obarmhärtigt skulle tas ifrån dig. Vi funderade och letade tillsammans och nu när jag blivit lika ”gammal” som du var då tror jag att jag förstår ännu mer varifrån ditt sökande kom. I ”Konsten att höra hjärtslag”, Jan-Philipp Senders underbara bok upplever huvudpersonen insikten, ”insikten som med långa intervall dök upp till ytan, om att hon var väldigt ensam, bortkommen och isolerad. Det var alla i själva verket. En del märkte det och andra inte.” (sid. 201). Var det här du var? Kanske. När det man trott var någon slags sanning, Jesus, patriarkat, kapitalism och tacos på fredag, bryts ner och pulveriseras i uppvaknandets kvarn… När frågorna blir fler än svaren och livet ramlar ner i en grop, vem är jag, vad kan jag och vart vill jag? Vid gränsen mellan att tro på den den kultur man växer upp i och den man sen måste skapa för att överleva. Och precis i denna skiljelinje mellan självklarhet och sökande togs möjligheten att finna svar ifrån dig. ”Jag vill inte dö, jag vill inte!” orden är svåra att skaka av sig, eller rättare sagt lära sig leva med. Du var inte färdig och du ville inte dö. Det finns ingen mening med att unga dör, det är bara skit och mer skit, det fann ingen mening med din död. Det fanns ingen mening med Jesus död heller, inte med själva döendet. Däremot byggdes en mening kring hans död av efterlevande, de påstod till och med att han återuppstod. Du uppstod inte men metafysiskt är din närvaro ibland ytterst tydlig. Det fanns, och kommer aldrig finnas någon mening med din död, men vi som är kvar en stund till kan göra mening av det som var ditt liv. Vi som är kvar kan få dig att återuppstå i våra tankar och i vår vördnad inför livet. ”När yxan biter i trädet, trösta dig då med att sorgen i ditt hjärta och förvirringen i din själ innebär att du fortfarande lever, fortfarande är människa och mottaglig för världens skönhet, fastän du inte gjort något för att förtjäna det.” (s. 68, Tiden av Paul Harding, 2009) Vi är kvar, vi har fått livet lite till. Jag saknar dig som tusan, du starka livsnyfikna kvinna, du var en uppskattad vän och du hade blivit en fantastisk mamma. Du ska inte glömmas bort och strykas ur stamtavlorna, du ska skrivas med fet stil och för mig är du, tillsammans med andra nära som gått vidare, påskens innebörd.

"Vi hoppas Du dansar i vinden och vilar rofyllt på molnen,
vi hoppas och tror att Du har det bra och fint där Du är.
Men vi saknar Dig i våra liv och i våra barns uppväxt,
vi saknar Dig i vardagen och när det vankas kalas,
vi önskar så att Du fortfarande var här och delade livet med oss.
Men vi har Dig nära, vi tänker på Dig, minns Dig och berättar om Dig för våra barn.
Vår underbara vän, vår färgstarka ängel, Du finns alltid med oss."

(Frida KÖ 2010)

”Det var precis som glädjen inte fick plats i den lilla kroppen” Jag vet inte hur många gånger jag hört den beskrivningen av mig själv som liten. På morgonen hoppandes upp och ner i spjälsängen, ville upp, ville vara med, smaka och frossa av livet. ”Du var aldrig på ditt rum, utan alltid där det hände” och ”Du kunde ha planerat för att vi skulle se på ett tv-program och ha mys och sen när klockan började dra sig mot kvällen gick du in och ringde någon kompis och sen var det hej och iväg…” Stackars pappa, låg själv kvar med popcornen och fotbollsmatcherna jag bokat upp honom med för att se tillsammans, inte en gång utan hur många gånger som helst – men jag ville inte missa någonting. Det låter hemskt, men det var glädje till livet, kärlek till sociala sammanhang och nyfikenhet som drev mig iväg. Som gjorde att jag inte fort nog kunde komma ur spjälsängen, som fick mig att längta till kalas och gamla och nya vänner, som fick mig att undvika öknen att vara själv. Jag minns att jag ville vara med – överallt. Det fanns så mycket glädje, så mycket kärlek och så mycket intressanta människor, jag ville inte missa något, jag ville skratta, jag ville bli arg, jag ville lära mig, jag ville dansa och jag ville älska.

Den totala euforin, när kapillärerna kokar av den djupaste kärlek och den mest sprudlande glädje till livet sig självt, den är grym! Och den har ingen ålder, inget bäst före datum, den väller upp och ut när den har anledning eller närhelst den får lust. ”Hey boy” med Torgny Melins, en klämkäck låt jag aldrig lyssnat på, MEN så kom den på radion, någon gång 2007, i samma ögonblick som jag klickade på ”send”-knappen vilket betydde att min examensuppsats var inskickad. Den efterföljande dansen…my god!! Jag tänker att ni också har dansat så och vet vad jag menar… det totala kapillärkoket! Och så kärleken, kärleken när man upptäcker att alla barnens nappar har helt sjuka bitmärken runt den där pluppen som man håller i (i munnnen om man är som mig) när man gosar med de små… Kärleken uttryckt i bitmärken, stark, djup och intensiv.

Paradoxalt nog kan man känna sig lite knäpp när det bubblar – ehh väx upp och uppför dig, var lite lagom glad och lite lagom kär i livet. Men det går inte, glädjen och kärleken måste ut, den måste ut för att mer ska få plats. Varför är vi så måttfulla? Precis lika svala som jag tidigare uttryckt mig anse att vi kan vara om det mörka, kan vi också vara om det ljusa, lite lagom glada så där, lite lagom tacksamma, lite lagom intresserade av andra. Varför då? Kan vi inte slösa lite mer? Och därigenom också känna och få mer? Jag tror på total närvaro. Man ska vara tillsammans med den personen man är tillsammans med. Jag talar med dig och jag tänker på dig. Människor är så fantastiskt intressanta och coola. Och vi finns runt och bland varandra, hela tiden, som ett smörgåsbord av kunskap, tankar, glädje, besvikelser, sorg och vishet. Vi får se upp så vi inte automatiskt och halvsovande går förbi med vår makaronilåda och missar delikatesserna på vägen. Jag kan köra in på jobbets parkering, med uppfyllande musik ur pressade högtalare, och fundera på hur tusan jag ska kunna få utlopp för all ”kärlek” jag känner inför elever och kollegor, en kärlek som far runt i kroppen och gör mig helt varm. Jag får anstränga mig för att få ut den på rätt sätt och i lagom dos och med profession, men jag ser den som en tillgång. Ni känner igen er?! Bra! Och jag kan, med mina barn och till deras favvolåtar, explodera i glädje och tokdans på köksgolvet (eller på dansgolvet med mina vänner – men det är alldeles för sällan…vi har blivit så vuxna….) och bara känna ”Wow! Livet är häftigt!” Harmonier och texter i samklang med själen, high up.

En fantastisk junidag förra året. Vi hade precis haft HLR-utbildning, räknat, pumpat, blåst och målmedvetet fiktivt försökt rädda livet på barndockorna som låg framför oss. Det var läsårets sista timmar, efter väntade åtta veckors sommarlov och vi gick all in i ljusa sommarkläder där på idrottshallsgolvet. Allvar blandades med ljus, sorg med lycka, och när vi sen släpptes ut därifrån såg jag mig själv, liksom som utifrån, ta några springsteg och med ett glädjetjut göra ett hopp, rätt upp i luften, och slå ihop klackarna. Mina kollegor tittade lite förvånat, men log och skrattade. Och jag tänkte, att det är precis som det var i spjälsängen – glädjen får ej plats i den lilla kroppen. Det är en fantastisk känsla, det är grymt! Låt oss hoppa!

All kärlek till er! /F

Hur ska det gå? Melissa Horn ställer den enkla med mycket adekvata livsfrågan i ett av sina musikaliska alster. När lyckan bor mitt i sorgen och man tvingas att hantera dessa som ett kit, när det inte finns någon isolerad lycka eller avgränsad sorg – de går hand i hand med fingrarna sammanflätade. I det rika liv jag föddes till följde ett samvete som ihärdigt maler ”du ska vara lycklig” trots att det inte finns ett lika med-tecken mellan tillgångar och lycka. Därför tenderar ibland sorgsenheten att bli ett individuellt misslyckande.
Agnes Wold, läkare och professor tillika utsedd till årets kvinna 2016 av Expressen, säger i en artikel i Fokus (11-17 mars 2016) att ”Det finns mycket trams kring detta med lycka och mindfulness. Att vilja prestera och inte fastna i lyckokänslor har evolutionära förklaringar. Det är farligt att vara tillfreds och lycklig i naturen. Den vill att vi strävar”. Word! tänkte jag i rastlöshetens bekräftelse. Vardagslunkskulturen med tacos på fredag, fjällen i februari och Kanarieöarna i november, vecka efter vecka, år efter år, är inte för mig, den är inte för mig. Länge har jag kanske tänkt att det som alla andra gör borde leda mig till lycka, men det gör det inte. Jag söker något annat, det innebär inte att jag tror att man ska springa iväg. Men att jag måste se till min rättighet att bygga min egen kultur. Att få söka och sträva efter det som bygger min tillfredsställelse. (inspiration ur Tisdagarna med Morrie s.150 av Mitch Albom)
Agnes Wold menar vidare att ”särskilt kvinnor ska vara så nöjda hela tiden, och det där idylliserandet är faktiskt äckligt”. Jag kan bli lite ledsen av alla extremt vackert inredda hus, välstylade naglar, fransar och cupcakes hos sönderjagade kvinnor, kanske för att jag inte är sån själv (men samtidigt tänker att jag borde för att vara en RIKTIG kvinna), och jag provoceras av att vuxna människor (för att slippa bli utbrända och deprimerade av stress och krav på lycka) nu ska rita olika fält i olika färger i mindfulnessmålarböcker… vad händer? Vill vi detta? Varför ska vi måla vår livsångest i olika tysta gula eller röda fält? Kan vi inte prata om det absurda istället och låta varandra vila i att det är okej att vara i grubblerier. Det behövs inte quick fixas, det kan inte quick fixas, det behöver heller inte rädslas eller negligeras – det kan bara få vara, vi borde låta varandra öppet vila i det. Vi behöver inte låtsas, lyckan och sorgen är lika naturliga.
Albert Camus beskrev livets absurditet som något som "träder fram ur sprickan mellan själens förtvivlade längtan efter klarhet och verklighetens obegriplighet, ur gapet mellan vårt behov av mening och den kalla grav som väntar oss." (ur förordet till Främlingen s.7) Det är ju hur intressant som helst, inte farligt! Jag vill ha med detta i min kultur, i min strävan, i min lycka, i mitt livs färgpalett. ”Det finns nåt farligt i att aldrig hitta vägen, och det finns nåt vackert med att vandra den ändå.” sjunger Melissa Horn och jag håller med.

I samma stund som vissheten om livets förgänglighet flyttade in med sitt tunga vemod blev andetagen djupa, ju mer luft, desto mer liv. Från överallt sänktes en uppmaning. Ta vara på livet, ta vara på luften, andas in själslighet, andas ut hat - fyll lungorna, använd livet, i varje vindpust, i varje grå morgon, i varje fallen tår, i varje leende. Med döden i hasorna förlöses kraften i stegen. Att färden så här långt fortskridit med det mesta intakt gör varje nytt steg till ett riskfyllt moment, ödesmättat...
Och jag vet inte när, tiden är både min bundsförvant och min lömskaste fiende och rädsla. Allt är ditt och allt skall tagas från dig. Min största gåva, min största kärlek - idag är allt bra, om morgondagen hörs inget viska. Ofrånkomligt är, en dag kommer inget bli som förut mer. Men vet blommorna när hösten närmar sig? Känner snögubben våren nalkas?
Varje gryende morgon fylls mitt bröst med närvaro, jag får inte gå miste om livet, jag måste andas djupt, slösa med min oförstörda kärlek till det som möter mig, jag måste just idag förstå att den här dagen är hela mitt liv, med det får jag inte misslyckas.

Har för vana att, när jag läser en bok, vika en flik i nederkant på de sidor som innehåller något extra bra. Nu har jag läst Bodil Malmstens "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper" och finner att typ alla sidor utan tre har vikta hörn i nederkant. Och om cirka 202 sidor av 205 förmedlar något tänkvärt kan ju de övriga tre inte vara så dåliga heller. Så jag viker de också, det var nog jag som inte var riktigt vaken.

Det är som att gå i en färgsprakande blomsterträdgård med det mest varierande utbudet av växter. Det är att varje dag bära en genomtänkt plan om vad som ska göras för att prakten i mångfalden ska behållas. Största hänsyn måste tas till de olika blommornas behov och förutsättningar. Julstjärnan bör aktas noga för köld men stå ljust, kaktusen kräver ett visst avstånd men unik behandling eftersom taggarna inte alltid skyddar en hård växt, amaryllisen är lurig då den vid för rikligt vattnande växer för fort, varsam vattning är avgörande för att den ska växa stadigt och blomma kraftfullt. Arbetet att sköta blommorna är en konstart, den kräver kännedom om varje planta och fingertoppskänsla för näringstillförsel, bevattning och omsorg. Den kraftiga, doftande och sköna hyacinten ser stark ut, men på grund av sin praktfulla blomning blir den ibland för tung för sig själv och då gäller det att stå redo med en liten stöttande pinne. Helt diskret och inte för synlig för betraktaren, men hyacinten känner den och står stadigare i sin blom. I trädgården trivs också vissa blommor bättre bredvid varandra än andra, i rätt sällskap växer de bättre, får grönare blad och en annan lyster, placeringen av blommorna är viktig.

När du går där ska du också bevaka temperaturen, inte för varmt och inte för kallt, i en blomsterträdgård är det omöjligt att hålla en perfekt temperatur eftersom de olika blommorna föredrar olika nivåer på Celsiusskalan. Att hitta rätt balans är en ständig strävan. Det händer att vissa växter stannar av i blom eller börjar sloka. Vid dessa tillfällen ägnar du mycket kraft och tid på att försöka få dessa växter att repa mod, de får inte vissna utan du försöker med extra näring, omsorg, fler pinnar och optimerad temperatur få dessa på banan igen. Förhoppningsvis lyckas du men finner då att de övriga blommorna varit utan din hand en stund, du behöver jobba ikapp. Att du är trött förtränger du och jobbar istället lite mer och snabbare för att du vet hur fantastiskt det är att se varje växt få knopp och blomma, du månar mycket om dem alla och vill ge de bästa förutsättningarna. Du lyckas och misslyckas.
Det är som att varje dag gå i en unikt härlig färgsprakande blomsterträdgård och försöka räcka till för varje liten växt.

Nu är alla växter i hemmamiljö på heltid i ett par veckor. Jag hoppas att de alla får möjlighet att vila upp sig och suga upp mycket näring och energi. Själv ska jag göra mitt yttersta för att vårda blomman jag fick med mig hem på allra bästa sätt.



Mångfalden i blomsterträdgården är det som gör den så vacker!

De svarta guldet gurglar ner i kannan. Gift och juice sen går starten. Alarmet ljuder men solen snoozar. Trampar på Pruseluskan (plastfiguren som barnet lekt med) och känner mig som Pippi.

Vinterns bistra ansikte speglas i glasrutorna. Dragen är klädsamt vindpinade. Nordan sveper sina armar genom tätningslisterna. En Overture av Bach tar emot på insidan. Under livmodersfilten klingar preludiet ut.

Kylslaget välkomnar dagen oss, under fötterna knastrar gruset. Det är onsdag och gatlamporna har överlevt natten. Jag bär min väska, den är lätt, jullovet närmar sig. Skolan stänger, barn och ungdomar borde alla mötas av värme. Stjärnorna viskar, sprid ljuset.

Orden lyfter ur texten och skriver i vitt på det svarta arket. Blottlägger och sjunger tyst en hymn, bortom frågorna. De kulörta gemen markerar var färgen bör kunna utvinnas ur gråskalan. På min arm, barnet, i vars ögon hela regnbågen speglas.

Liten men stor, med ryggen mot Sankta Lucia. Rutschkanan – en egen scen, ett eget uppträde… ”Jag vill inte! Jag ska sitta här!” Rörelserna satt, texterna likaså. Pepparkakan med hatten på sned räds inte att ta ton, sångerna är hans egna.

I ett ögonblick när luften är kyligt klar föds något ur ingenting.
Omärkligt slutar marken gunga och den svaga men bistra vindilen glider behagligt över kinderna.
Eftermiddagsljuset kastar bleka skuggor, det är kallt, i gråskala och helt lugnt.
Ledtråden som skymtade glider mycket stilla, i ett omärkbart andetag, in bland bomullsbädden,
och är borta.

Skriken tränger sig in, de höga hjärtskärande panikslagna skriken. Skräcken får hjärtat att bränna, andningen att bli ansträngd och hållningen att falla ihop. Den förlamande förtvivlan som mediabilder på misshandlade, döda, stenade och svårt skadade barn, förmedlar sänker sig ner utan något filter. Skyddet är noll – det går inte. Att mödrar och fäder till dessa barn förmår lyfta sin blick under en enda sekund är mer beundransvärt än alla prestationer i världen. Skriken, skräcken och förtvivlan. Jag har svårt att sova i min trygga vrå. Tanken att, är outhärdlig, och i verkligheten bär de upplevelserna.



Så många viktiga individer framför mig, en hord av tankar, intressen och rädslor. Jag hör mig själv pladdra på om produktionsfaktorer och kartellbildningar, och jag tappar det.



Vet jag egentligen någonting? Finns det en verklighet där jag är viktig, hör jag hemma i lyckan? Det bor en sorgefågel i närheten, en melankolisk flygare som med sina vingslag får marken att svaja och luften att tunnas ut. Varifrån kommer fågeln? Jag jagar dess silhuett, stampar i marken, schasar bort den och fäktar blint i luften när den dyker. Det har slagit mig att jag borde bjuda in fågeln till mitt näste, ge den en plats och lära känna den, men vem bjuder in en skugga?

Jag kan nitiskt fylla i min kalender, fylla varje ledig dag och ruta med viktiga uppdrag, möten, aktiviteter och sammankomster. Jag kan uppleva någon slags bekräftelse av min betydelse när pennans markeringar i pappret bildar ett myller av krav och förväntningar. Sida efter sida vittnar om hur jag är spindeln i nätet, hur omgivningen behöver min fysiska och mentala närvaro, ett statistiskt bevis på mitt existensberättigande här på jorden.

Jag vill inte sitta på den här karusellen. Jag kommer straffas för att jag inte hoppar av. Mina barn som står vid sidan, och som ser sin mamma fara runt runt, kommer inte att vilja förstå. Precis som de såg blåbärssnåret på Kolmårdens djurpark, kommer de se grönområdena utanför karusellernas nöjesfält deras mamma fastnat i. De kommer förstå att söka upp oaserna, de kommer förstå att livet inte ryms i en planeringskalender, och de kommer inte att förlåta mig.

En mamma som tillsynes nyss haft tårar rinnande ner för sina kinder, tre barn som väluppfostrat sitter uppradade på en bänk, ett soldränkt semesterparadis och en tiggare. Det går inte längre att besöka den lilla idylliska västkustortens matvaruaffär utan att påminnas om krigen och förföljelserna som samtidigt pågår. Visserligen sker bombningarna och hoten geografiskt långt bort men offren finns nu i det lilla homogena samhället alldeles framför invånarna. Avståndet mellan de övercurlade medelklassungarna och barnen som flytt kriget i Syrien och Gaza är inte mer än några långa stenkast bort, ibland möts de öga mot öga. I en flykt, bort från sitt hemland, bort från sina kända lekplatser, bort från sin skola, bort från sin mataffär, bort från sina kompisar så kommer världens barn hit.

Aldrig, aldrig, aldrig kan jag föreställa mig, än mindre veta, hur det är att som mamma behöva fly sitt hemland med tre barn och att släppas ner här, mitt i vår rosévinspimplande grillbebyggelse. Hur känns det?.

I veckan var vi på Kolmården, och vi bodde på ett lägenhetshotell några mil utanför. Tre nätter på samma plats, i samma rum, med eget kök. Varför då? Varför inte en natt på vägen upp, en natt på Kolmården och en natt närmare hem? Svaret är enkelt och anledningen en enda, trygghet. Det är många nya intryck ändå, så att återvända till samma hotellrum alla tre kvällarna känns helt enkelt bra. Det ligger sannolikt inte mycket unikt i det här tänket… trodde jag i min enfald. .

Samtidigt som Kolmårdenfamiljen svängde upp sin Volvo V70 på villauppfarten försökte en mamma från Gaza ge sina barn någon slags ny trygghet på Tjörnbro park, i ett helt nytt land, på en helt ny plats, i en helt annan kultur, vill hon räcka till för sina barn. Den tanken är inte svår att föreställa sig, att vilja ge sina barn trygghet. Det svåra att föreställa sig är hur Tjörnbro park kan tänka att det är en bra tanke att ta loss dörrhandtagen från köksdörrarna för att sedan spika igen desamma. Att förhindra denna mamma (och säkert också pappan) att erbjuda sina barn åtminstone den lilla trygghet det är att få lite mat från köket, en macka, te, gröt eller vad det nu kan vara, mitt i natten, tidigt på morgonen eller mitt på dagen. Tjörnbro park hänvisar till Migrationsverket och att de inte beställt självhushåll åt sina gäster. Som om flyktingar från krigets Gaza är gäster som bara tycker det är trevligt att äta mat i en matsal, på bestämda tider. Det är för guds skull svårt att få curlade barn, på trygga välplanerade semestrar, att äta tillräckligt i restaurangmiljö. Hur tänker man att flyktingbarn ska göra det? Skyddar sig Tjörnbro Park bakom dumglasögon och att de inte enligt avtal måste tillhandahålla köksmöjligheter? Är flyktingarna en affärsidé bortom humanitär känsla? Ska vi möta familjer på flykt med hammare och spik? Är de så vi ska börja integrationen?

Vem som än bär skulden för den hånfyllda handlingen att dörrarna spikats igen, Tjörnbro park eller Migrationsverket, så tänk lite större och öppna upp för möjligheten att ge trygghet, inte minst till barn, i en helt främmande miljö.

Kom igen nu Tjörn, vi måste ta vara på den kunskap och kultur som vi möter i de okända ögonen utanför den bekanta mataffären. Mediernas rapporter om vad som händer i Syrien och Gaza kan vi möjligtvis trycka bort genom en touch på fjärrkontrollen, men när verkligheten står mitt framför oss måste vi försöka se den, integrera och reagera!

Källa: Lokaltidningen Stenungsund, lördag 19 juli 2014

På 1500-talet kunde människor lösa släktingar, som kanske levt lite tvivelaktigt, ur skärselden genom en liten penningagåva till kyrkan. För det fick de ett litet brev och förmodligen en känsla av att de gjort något ganska ädelt. Sedan denna något märkliga form av paradisförsäkring såg sin glans dagar har Luther hunnit protestera och i Sverige har lärare blivit befriade tvånget att vara kristna och staten och kyrkan har separerat. Avlatsbreven är historia men något som jag vågar påstå lever kvar är jakten på själslig frid och ett gott samvete, kosta vad det kosta vill – även idag.

Tänk er en strand, en alldeles förtrollande vacker strand, vit sand, turkosblått vatten och en alldeles lagom gammal och sliten brygga. Ovanför detta en mjuk gångbana, skonsam för leder och joggande motionärer. Föreställ er sedan vilstolar i rader, pooler med lagom varmt vatten, dignande buffébord, glassbarer, vinflaskor, lekrum för de små, biljardbord för de lite större och följsamt mjuka soffor för de trötta. Med obegränsad tillgång till detta, utvilad i ett nystädat hotellrum med markterass, ler livet mig rätt i ansiktet. Efter en hektisk vår med jobb och jobb och familj och andra åtaganden är det med en känsla av overklighet som jag dag efter dag vaknar upp i paradiset. Plaskar med glada barn i svamppoolen, lunchar med min friska familj, äter glass när som helst, säger bara ”ja, det går bra”, pratar med andra föräldrar vid barnaktiviteterna och låter solstrålarna ge min kropp lite färg och mitt inre ro och avkoppling. Jag njuter, så skönt!

Jag ska inte gå och tro att jag är värd detta, eller att jag på annat sätt förtjänar att bada i lyx. I samma stund som jag visar upp mitt armband och beställer den sjuttioelfte colan för veckan, pekar jag finger åt barnen några breddgrader längre ner. Det kan inte hjälpas, mitt överflöd är på bekostnad av någon annan. Denna tanke flyger inte unikt genom mitt huvud, den flaxar förbi hos många andra också självfallet. Svärtar genom vingslagen ner vårt goda samvete men lämnar en lagom stor känsla av skuld bakom sig. En behaglig skamkänsla som genom sin existens får oss att känna oss som goda människor, som medkännande världsmedborgare och som samvetsgranna empatiska tänkare. Precis som att tanken på att det är orättvist gör det mer rättvist. Och när vi hemma skänker ett par hundralappar i en välgörenhetsgala för världens barn, ja då får vi det där lilla brevet. Det lilla brevet som bekräftar vår godhet, och längst ner en hälsning från 1500-talet, du har nu köpt dig fri.

Det är en obehaglig tanke – en omöjligheternas tanke, att alltid påminna mig om att andra lider på min bekostnad. Det är ändå en nödvändig tanke i jakten på den själsliga friden – att försonas med mig själv, med min egoism och med mitt val att leva som jag gör. I det valet var semestern en otrolig upplevelse och en härligt slapp vecka med sol, bad, mat, glass, dricka, skratt, biljard, minigolf, dans, sång, givande samtal och möten. En sanslös skön start på ett sommarlov som fortfarande är i sin linda. Nu ska jag fortsätta njuta, fiska krabbor och låta posten vara;)

Glad sommar!