lagtochhogt

Jag sitter bara och tittar, rakt fram, som på ingenting och samtidigt på allt. Det är köldgrader ute. Det kan man se på snöns sätt att dansa omkring i vinden, fjäderlätt verkar flingorna inte alls känna av den dystra tyngd som minusgraderna plågar mitt inre med. Som en oönskad julklapp. Vackert inslagen, men innehållet en besvikelse. Kallt. Jag fryser trots att min skrivplats är på insidan mitt hus. Det kyliga ser jag bara genom de stora 70-talsfönstrena, fast jag dragit för mörkläggningsgardinerna så mycket jag kan för att förhindra kallraset. Täta är de inte, fönstren. På sommaren drar jag för gardinerna för att stänga ute solvärmen, på vintern för att hålla kylan stången. De är rätt bra de gardinerna.