En dag att spara
Påskdagens kväll och jag borde göra som min man, uppmärksamt titta på tredje delen av The Bible och fundera kring dess innehåll och budskap samt kring kristendomens roll i samhällsutvecklingen, historiskt och i nutid. Men jag gör inte det, nej, jag gör inte det. Jag äter godis. Och det är så vansinnigt gott och det är ibland så underbart skönt att låta den ytliga sidan vinna.
Förövrigt har dagen varit fylld av lycka i vårtid, av sinnesnärvaro och av känslan att räcka till. En dag att spara och en känsla att somna med, det är bra. Sen att orken tröt i slingans brantaste uppförsbacke, det får jag ta. Men det kommer bli ändring. Nu tar jag en godis till, slänger ett getöga på dramatiseringen av Jesu liv, njuter av att längta efter fotboll, sneglar på min man som somnat ifrån filmen och konstaterar att det har varit en mycket bra dag.
”Mamma, förut när jag hade en sticka i fingret och var ledsen var jag rädd. Men sen när du kom var jag inte rädd längre.” Att räcka till.
Mitt enda liv
”Det enda liv jag kommer få. Mitt enda liv.” Jonas Gardells enkla rader, men samtidigt så brutalt ruskande, så bekräftande. Det är nu, oavsett om jag låtsas att det finns ett sen, så är det bara nu som är riktigt säkert. Att hantera nuet utan att ta sen för självklart, carpe diem – ja eller hur. Går det utan konsekvensen att inget blir gjort när det borde blivit gjort? Går det utan att måstena förräntar sig och bygger en ångestbarriär mot morgondagen? Kanske, kanske inte, beror på hur man definierar begreppet.
När jag enligt siffran var 25 var jag bra på carpe diem, på ett sätt. Jag var sjukt effektiv, pluggade intensivt i perioder, njöt av det, fikade lika intensivt under lika många perioder, njöt i fulla drag av det och tränade väldigt mycket fotboll under hela perioden och tyckte det var livet. Carpe diem. Måstena blev gjorda i bara farten, i själva ”carpe diem:et”.
v
Några siffror äldre, inte gammal på något sätt, mest ung och på ”hur man är”-skalan kanske en 27:a, drygt…;-) Dock en väldigt sårbar 27:a. Kanske är det i min sårbarhet som åren känns och märks tydligast. Inte i ansiktet, inte nämnvärt i sättet utan i sårbarheten och i rädslan. I strävan efter carpe diem har en annan dimension, genom tydliga nedslag i min tillvaro, förts in i begreppet. Betydelsen har ändrats, fördjupats och blivit mindre glamourös. Det ligger inget carpe diem i själva fikandet eller i fotbollsspelandet, inget carpe diem i att resa långt eller tenta bäst.
Carpe diem har inget med prestation att göra, inget med utförande eller avbockade to-do-listor. Idag går mitt carpe diem-begrepp hand i hand med vemodet, med sorgen och med sårbarheten. När erfarenheterna sjunker in och landar blir det tydligt på riktigt att det handlar om ”Det enda liv jag kommer få”.
Påskens kristna innebörd – död och uppståndelse – blir påtagligare för varje år som går. Inte på grund av religiositet, utan på grund av saknad och av sorg. För varje år som går växer sorgen, förtvivlan över att Marie, inte fysiskt finns med. Påskafton, för alltid förknippad med det otroligt tunga avskedet och med tankar kring de saker som vi som är kvar har upplevt efter det att hon for. Upplevelser hon skulle varit en så självklar del av, upplevelser där vi har henne nära, där vi tänker på henne men där vi och jag så innerligt önskat att hon fått vara med på riktigt. Bredvid döden, sorgen och saknaden svävar ett latinskt uttryck, ta det om du kan, fånga det, gör det till ditt, gör det ärligt, på riktigt.
Att landa i stunderna med de jag älskar. Att försöka tänka bort att det som borde varit gjort sällan är gjort och att i tandborstsfighterna känna livets styrka och kärlek – nu - ”I mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Det enda liv jag kommer få. Det enda liv jag någonsin velat ha. Mitt enda liv.” (J.Gardell)