Hur ska det gå?
Hur ska det gå? Melissa Horn ställer den enkla med mycket adekvata livsfrågan i ett av sina musikaliska alster. När lyckan bor mitt i sorgen och man tvingas att hantera dessa som ett kit, när det inte finns någon isolerad lycka eller avgränsad sorg – de går hand i hand med fingrarna sammanflätade. I det rika liv jag föddes till följde ett samvete som ihärdigt maler ”du ska vara lycklig” trots att det inte finns ett lika med-tecken mellan tillgångar och lycka. Därför tenderar ibland sorgsenheten att bli ett individuellt misslyckande.
Agnes Wold, läkare och professor tillika utsedd till årets kvinna 2016 av Expressen, säger i en artikel i Fokus (11-17 mars 2016) att ”Det finns mycket trams kring detta med lycka och mindfulness. Att vilja prestera och inte fastna i lyckokänslor har evolutionära förklaringar. Det är farligt att vara tillfreds och lycklig i naturen. Den vill att vi strävar”. Word! tänkte jag i rastlöshetens bekräftelse. Vardagslunkskulturen med tacos på fredag, fjällen i februari och Kanarieöarna i november, vecka efter vecka, år efter år, är inte för mig, den är inte för mig. Länge har jag kanske tänkt att det som alla andra gör borde leda mig till lycka, men det gör det inte. Jag söker något annat, det innebär inte att jag tror att man ska springa iväg. Men att jag måste se till min rättighet att bygga min egen kultur. Att få söka och sträva efter det som bygger min tillfredsställelse. (inspiration ur Tisdagarna med Morrie s.150 av Mitch Albom)
Agnes Wold menar vidare att ”särskilt kvinnor ska vara så nöjda hela tiden, och det där idylliserandet är faktiskt äckligt”. Jag kan bli lite ledsen av alla extremt vackert inredda hus, välstylade naglar, fransar och cupcakes hos sönderjagade kvinnor, kanske för att jag inte är sån själv (men samtidigt tänker att jag borde för att vara en RIKTIG kvinna), och jag provoceras av att vuxna människor (för att slippa bli utbrända och deprimerade av stress och krav på lycka) nu ska rita olika fält i olika färger i mindfulnessmålarböcker… vad händer? Vill vi detta? Varför ska vi måla vår livsångest i olika tysta gula eller röda fält? Kan vi inte prata om det absurda istället och låta varandra vila i att det är okej att vara i grubblerier. Det behövs inte quick fixas, det kan inte quick fixas, det behöver heller inte rädslas eller negligeras – det kan bara få vara, vi borde låta varandra öppet vila i det. Vi behöver inte låtsas, lyckan och sorgen är lika naturliga.
Albert Camus beskrev livets absurditet som något som "träder fram ur sprickan mellan själens förtvivlade längtan efter klarhet och verklighetens obegriplighet, ur gapet mellan vårt behov av mening och den kalla grav som väntar oss." (ur förordet till Främlingen s.7) Det är ju hur intressant som helst, inte farligt! Jag vill ha med detta i min kultur, i min strävan, i min lycka, i mitt livs färgpalett. ”Det finns nåt farligt i att aldrig hitta vägen, och det finns nåt vackert med att vandra den ändå.” sjunger Melissa Horn och jag håller med.
Agnes Wold, läkare och professor tillika utsedd till årets kvinna 2016 av Expressen, säger i en artikel i Fokus (11-17 mars 2016) att ”Det finns mycket trams kring detta med lycka och mindfulness. Att vilja prestera och inte fastna i lyckokänslor har evolutionära förklaringar. Det är farligt att vara tillfreds och lycklig i naturen. Den vill att vi strävar”. Word! tänkte jag i rastlöshetens bekräftelse. Vardagslunkskulturen med tacos på fredag, fjällen i februari och Kanarieöarna i november, vecka efter vecka, år efter år, är inte för mig, den är inte för mig. Länge har jag kanske tänkt att det som alla andra gör borde leda mig till lycka, men det gör det inte. Jag söker något annat, det innebär inte att jag tror att man ska springa iväg. Men att jag måste se till min rättighet att bygga min egen kultur. Att få söka och sträva efter det som bygger min tillfredsställelse. (inspiration ur Tisdagarna med Morrie s.150 av Mitch Albom)
Agnes Wold menar vidare att ”särskilt kvinnor ska vara så nöjda hela tiden, och det där idylliserandet är faktiskt äckligt”. Jag kan bli lite ledsen av alla extremt vackert inredda hus, välstylade naglar, fransar och cupcakes hos sönderjagade kvinnor, kanske för att jag inte är sån själv (men samtidigt tänker att jag borde för att vara en RIKTIG kvinna), och jag provoceras av att vuxna människor (för att slippa bli utbrända och deprimerade av stress och krav på lycka) nu ska rita olika fält i olika färger i mindfulnessmålarböcker… vad händer? Vill vi detta? Varför ska vi måla vår livsångest i olika tysta gula eller röda fält? Kan vi inte prata om det absurda istället och låta varandra vila i att det är okej att vara i grubblerier. Det behövs inte quick fixas, det kan inte quick fixas, det behöver heller inte rädslas eller negligeras – det kan bara få vara, vi borde låta varandra öppet vila i det. Vi behöver inte låtsas, lyckan och sorgen är lika naturliga.
Albert Camus beskrev livets absurditet som något som "träder fram ur sprickan mellan själens förtvivlade längtan efter klarhet och verklighetens obegriplighet, ur gapet mellan vårt behov av mening och den kalla grav som väntar oss." (ur förordet till Främlingen s.7) Det är ju hur intressant som helst, inte farligt! Jag vill ha med detta i min kultur, i min strävan, i min lycka, i mitt livs färgpalett. ”Det finns nåt farligt i att aldrig hitta vägen, och det finns nåt vackert med att vandra den ändå.” sjunger Melissa Horn och jag håller med.
Kommentarer
Trackback
