lagtochhogt

Skriken tränger sig in, de höga hjärtskärande panikslagna skriken. Skräcken får hjärtat att bränna, andningen att bli ansträngd och hållningen att falla ihop. Den förlamande förtvivlan som mediabilder på misshandlade, döda, stenade och svårt skadade barn, förmedlar sänker sig ner utan något filter. Skyddet är noll – det går inte. Att mödrar och fäder till dessa barn förmår lyfta sin blick under en enda sekund är mer beundransvärt än alla prestationer i världen. Skriken, skräcken och förtvivlan. Jag har svårt att sova i min trygga vrå. Tanken att, är outhärdlig, och i verkligheten bär de upplevelserna.



Så många viktiga individer framför mig, en hord av tankar, intressen och rädslor. Jag hör mig själv pladdra på om produktionsfaktorer och kartellbildningar, och jag tappar det.



Vet jag egentligen någonting? Finns det en verklighet där jag är viktig, hör jag hemma i lyckan? Det bor en sorgefågel i närheten, en melankolisk flygare som med sina vingslag får marken att svaja och luften att tunnas ut. Varifrån kommer fågeln? Jag jagar dess silhuett, stampar i marken, schasar bort den och fäktar blint i luften när den dyker. Det har slagit mig att jag borde bjuda in fågeln till mitt näste, ge den en plats och lära känna den, men vem bjuder in en skugga?