Låt oss hoppa!
”Det var precis som glädjen inte fick plats i den lilla kroppen” Jag vet inte hur många gånger jag hört den beskrivningen av mig själv som liten. På morgonen hoppandes upp och ner i spjälsängen, ville upp, ville vara med, smaka och frossa av livet. ”Du var aldrig på ditt rum, utan alltid där det hände” och ”Du kunde ha planerat för att vi skulle se på ett tv-program och ha mys och sen när klockan började dra sig mot kvällen gick du in och ringde någon kompis och sen var det hej och iväg…” Stackars pappa, låg själv kvar med popcornen och fotbollsmatcherna jag bokat upp honom med för att se tillsammans, inte en gång utan hur många gånger som helst – men jag ville inte missa någonting. Det låter hemskt, men det var glädje till livet, kärlek till sociala sammanhang och nyfikenhet som drev mig iväg. Som gjorde att jag inte fort nog kunde komma ur spjälsängen, som fick mig att längta till kalas och gamla och nya vänner, som fick mig att undvika öknen att vara själv. Jag minns att jag ville vara med – överallt. Det fanns så mycket glädje, så mycket kärlek och så mycket intressanta människor, jag ville inte missa något, jag ville skratta, jag ville bli arg, jag ville lära mig, jag ville dansa och jag ville älska.
Den totala euforin, när kapillärerna kokar av den djupaste kärlek och den mest sprudlande glädje till livet sig självt, den är grym! Och den har ingen ålder, inget bäst före datum, den väller upp och ut när den har anledning eller närhelst den får lust. ”Hey boy” med Torgny Melins, en klämkäck låt jag aldrig lyssnat på, MEN så kom den på radion, någon gång 2007, i samma ögonblick som jag klickade på ”send”-knappen vilket betydde att min examensuppsats var inskickad. Den efterföljande dansen…my god!! Jag tänker att ni också har dansat så och vet vad jag menar… det totala kapillärkoket! Och så kärleken, kärleken när man upptäcker att alla barnens nappar har helt sjuka bitmärken runt den där pluppen som man håller i (i munnnen om man är som mig) när man gosar med de små… Kärleken uttryckt i bitmärken, stark, djup och intensiv.
Paradoxalt nog kan man känna sig lite knäpp när det bubblar – ehh väx upp och uppför dig, var lite lagom glad och lite lagom kär i livet. Men det går inte, glädjen och kärleken måste ut, den måste ut för att mer ska få plats. Varför är vi så måttfulla? Precis lika svala som jag tidigare uttryckt mig anse att vi kan vara om det mörka, kan vi också vara om det ljusa, lite lagom glada så där, lite lagom tacksamma, lite lagom intresserade av andra. Varför då? Kan vi inte slösa lite mer? Och därigenom också känna och få mer? Jag tror på total närvaro. Man ska vara tillsammans med den personen man är tillsammans med. Jag talar med dig och jag tänker på dig. Människor är så fantastiskt intressanta och coola. Och vi finns runt och bland varandra, hela tiden, som ett smörgåsbord av kunskap, tankar, glädje, besvikelser, sorg och vishet. Vi får se upp så vi inte automatiskt och halvsovande går förbi med vår makaronilåda och missar delikatesserna på vägen. Jag kan köra in på jobbets parkering, med uppfyllande musik ur pressade högtalare, och fundera på hur tusan jag ska kunna få utlopp för all ”kärlek” jag känner inför elever och kollegor, en kärlek som far runt i kroppen och gör mig helt varm. Jag får anstränga mig för att få ut den på rätt sätt och i lagom dos och med profession, men jag ser den som en tillgång. Ni känner igen er?! Bra! Och jag kan, med mina barn och till deras favvolåtar, explodera i glädje och tokdans på köksgolvet (eller på dansgolvet med mina vänner – men det är alldeles för sällan…vi har blivit så vuxna….) och bara känna ”Wow! Livet är häftigt!” Harmonier och texter i samklang med själen, high up.
En fantastisk junidag förra året. Vi hade precis haft HLR-utbildning, räknat, pumpat, blåst och målmedvetet fiktivt försökt rädda livet på barndockorna som låg framför oss. Det var läsårets sista timmar, efter väntade åtta veckors sommarlov och vi gick all in i ljusa sommarkläder där på idrottshallsgolvet. Allvar blandades med ljus, sorg med lycka, och när vi sen släpptes ut därifrån såg jag mig själv, liksom som utifrån, ta några springsteg och med ett glädjetjut göra ett hopp, rätt upp i luften, och slå ihop klackarna. Mina kollegor tittade lite förvånat, men log och skrattade. Och jag tänkte, att det är precis som det var i spjälsängen – glädjen får ej plats i den lilla kroppen. Det är en fantastisk känsla, det är grymt! Låt oss hoppa!
All kärlek till er! /F
Den totala euforin, när kapillärerna kokar av den djupaste kärlek och den mest sprudlande glädje till livet sig självt, den är grym! Och den har ingen ålder, inget bäst före datum, den väller upp och ut när den har anledning eller närhelst den får lust. ”Hey boy” med Torgny Melins, en klämkäck låt jag aldrig lyssnat på, MEN så kom den på radion, någon gång 2007, i samma ögonblick som jag klickade på ”send”-knappen vilket betydde att min examensuppsats var inskickad. Den efterföljande dansen…my god!! Jag tänker att ni också har dansat så och vet vad jag menar… det totala kapillärkoket! Och så kärleken, kärleken när man upptäcker att alla barnens nappar har helt sjuka bitmärken runt den där pluppen som man håller i (i munnnen om man är som mig) när man gosar med de små… Kärleken uttryckt i bitmärken, stark, djup och intensiv.
Paradoxalt nog kan man känna sig lite knäpp när det bubblar – ehh väx upp och uppför dig, var lite lagom glad och lite lagom kär i livet. Men det går inte, glädjen och kärleken måste ut, den måste ut för att mer ska få plats. Varför är vi så måttfulla? Precis lika svala som jag tidigare uttryckt mig anse att vi kan vara om det mörka, kan vi också vara om det ljusa, lite lagom glada så där, lite lagom tacksamma, lite lagom intresserade av andra. Varför då? Kan vi inte slösa lite mer? Och därigenom också känna och få mer? Jag tror på total närvaro. Man ska vara tillsammans med den personen man är tillsammans med. Jag talar med dig och jag tänker på dig. Människor är så fantastiskt intressanta och coola. Och vi finns runt och bland varandra, hela tiden, som ett smörgåsbord av kunskap, tankar, glädje, besvikelser, sorg och vishet. Vi får se upp så vi inte automatiskt och halvsovande går förbi med vår makaronilåda och missar delikatesserna på vägen. Jag kan köra in på jobbets parkering, med uppfyllande musik ur pressade högtalare, och fundera på hur tusan jag ska kunna få utlopp för all ”kärlek” jag känner inför elever och kollegor, en kärlek som far runt i kroppen och gör mig helt varm. Jag får anstränga mig för att få ut den på rätt sätt och i lagom dos och med profession, men jag ser den som en tillgång. Ni känner igen er?! Bra! Och jag kan, med mina barn och till deras favvolåtar, explodera i glädje och tokdans på köksgolvet (eller på dansgolvet med mina vänner – men det är alldeles för sällan…vi har blivit så vuxna….) och bara känna ”Wow! Livet är häftigt!” Harmonier och texter i samklang med själen, high up.
En fantastisk junidag förra året. Vi hade precis haft HLR-utbildning, räknat, pumpat, blåst och målmedvetet fiktivt försökt rädda livet på barndockorna som låg framför oss. Det var läsårets sista timmar, efter väntade åtta veckors sommarlov och vi gick all in i ljusa sommarkläder där på idrottshallsgolvet. Allvar blandades med ljus, sorg med lycka, och när vi sen släpptes ut därifrån såg jag mig själv, liksom som utifrån, ta några springsteg och med ett glädjetjut göra ett hopp, rätt upp i luften, och slå ihop klackarna. Mina kollegor tittade lite förvånat, men log och skrattade. Och jag tänkte, att det är precis som det var i spjälsängen – glädjen får ej plats i den lilla kroppen. Det är en fantastisk känsla, det är grymt! Låt oss hoppa!
All kärlek till er! /F
Kommentarer
Trackback
