Pojken med fickuret

Med långsamma kraftmättade vingslag cirkulerade falken över de stentaksbelagda husen. Ännu låg invånarna i sina träsnickrade bäddar. Med tunga snarkningar vilade kropparna mödosamt på tunna madrasser, var deras själar befann sig kunde inte falken veta. Det hindrade inte att han med hela sitt vingspann försökte hålla kvar eventuella drömmare under sitt lufttak.

Byn Ouroboro var en vanlig by med speceriaffär, urmakare, kyrktorn, skolhus och trånga dammiga gränder. Människorna som bodde där var därtill också vanliga, vanliga och sedliga. En gång hade en flicka vid namn Philia sprungit mellan husen och hoppat hage utanför den tickande uraffären. Hennes vilda otuktade uppförande hade förbryllat och förgrymmat invånarna, särskilt urmakaren vars kunder fått grus i ögonen och i sina nogsamt putsade klockor. Men det tycktes längesen, flickan hade en dag försvunnit och sedan dess hade allt återgått till det normala.

Dagen smög sig på. Med trevande pustar blåste den långsamt liv i gamla, unga och i de som befann sig i det ovissa landet däremellan. Ljuset tvekade men tuppen gol och i en av Ouroboros mest luggslitna boningar vaknade en liten pojke under en filt med ett ryck. Genast drog han fram sin arm och slöt handen runt det fickur som sen hans åttonde födelsedag varit hans käraste, och enda, ägodel. I samma ögonblick pendlade byns kyrkklockor ut budskapet att tiden nått 6:00 denna morgon. Eftersom pojken var av skeptisk natur gnuggade han gruset ur ögonen för att med vaken blick och urtavla bekräfta dagens inträde. Men den här dagen slog kyrkklockorna fel, pojkens visare talade om att det ännu var natt och han lade sig för att åter omslutas av den fria dvalan. Som alltid gick tiden, från då via nu mot nästa nu i invånarnas skilda framtider. Om sin närliggande blev pojken snart varse när ett slag från en sopkvast fick honom att studsa upp ur friden.

Nedstämd av tystnaden från sin trasiga skatt vandrade han bygatan fram, på vägen mötandes de muttrande piprökande herrarna med mustascher och yllekoftor som med dova steg gick mot sina tunga ämbeten. Kan man laga tid var dock pojkens enda tanke när han strax stannade till under den skylt han gått för att söka, Algols Urmakeri. Med så bestämda steg en åttaårig pojke utan pengar på fickan och med ett trasigt urverk kan ha, klev han in genom dörren. Urmakare Algol stod bakom disken, med väst, skjorta och monokel. När han fick syn på pojken slapp en grymtning ur hans bruna gestalt. Än mer skulle han grymta när uret trots bytta kugghjul och uppdragskrona fortsatte visade natt. Att det for en märkvärdig vind genom lokalen var inget han noterade, men draperiet bakom disken fladdrade till och pojkens hår reste sig som om vore det elektriskt. Bakom honom hade en härfågel landat, dess stora kam stod likt pojkens kalufs, rakt upp. Ur dess näbb föll, obemärkt för urmakaren men hörbart för pojken, tre klarblå kugghjul och en silverfärgad uppdragskrona. Draperiet fladdrade till på nytt och härfågeln var borta, kvar var pojken vars fingrar nu med förundran rörde vid de solvarma urdelar den fria fågeln lämnat kvar. Kort därefter var pojkens tid på väg till nästa nu, ledd av en annan pendling än urmakarens.

Ouroboros dammiga gator hade enligt urmakarens tickande tideräkning nu fyllts av byns vanliga, sedliga invånare. Somliga var smutsiga andra också smutsiga. Några få var välstrukna, likväl var de dammiga. En kvinna i sandaler stod och borstade av trappan till skolhuset när pojken på lätta ben och pendlande armar rusade förbi, i tid – tänkte han. Kvinnan tog ingen notis om pojken, grusmolnet yrde kring kjoltyget och förpassade henne på nytt in i gatornas gråa fond. Över byn patrullerade falken i långa svepande flygningar. Ganska snart skulle pojken märka att han inte var osynlig enbart för kvinnan och falken, i skolsalen med de stora planscherna över floror och fåglar var en bänk tom. Inte för dig om du tittar noga, men för pojkens skolkamrater, ja för hela byns invånare. Han tittade på sin klocka, han lyssnade till dess tickande, han såg visarna långsamt vandra, han kände tiden, men ingen kände längre honom. På fönsterblecket slog sig en härfågel ned och över en närbelägen by föll skymningen.

Förstummad och ensam traskade pojken genom gatorna ut ur byn, ingen såg honom gå. Han var inte ledsen, han bar en vandrares värdighet, han var i sin tid. Ovanför honom svävade härfågeln och framför honom lyste ett märkligt ljus upp himlen.

RSS 2.0