Hur känns det?
Ägnade idag ett par timmar åt att städa hemmet, och för att inte den sysslan skulle bli outhärdlig fick Finnkampen göra mig sällskap. Och det gick ju bra, Sverige vann ju, i och för sig 50/50-chans så rent logiskt bör ju Sverige vinna en av kamperna automatiskt, men idrotten är ju inte alltid logisk och Sverige vann alltså båda, fantastiskt. En fantastisk tävling Finnkampen, det är ju i år 200 år sedan våra riken gick olika vägar då Sverige förlorade och fick ge efter för Ryssen. Så varför är inte Ryssland med, det hade känts naturligt på något sätt.
När jag tittar på sprintgrenar på Finnkampen så tänker jag: "Men jösses va' tungt det ser ut, allvarligt, det ser ju ut som om vem som helst skulle kunna vara med". Har ni tänkt samma någon gång? Jo, det vet jag att ni har. Men tänk då att se sig själv springa 200 meter i TV...ohh my God!
Igår spelade vi match och i åttionde minuten fick jag för mig att utmana min back. Helt oförklarligt eftersom jag var dödstrött och inte utmanat en enda gång förut i matchen. Antar att hjärnan tog en paus och benen fortsatte rakt fram bara, i en blek blek hastighet. Jag hann tänka, men Frida vad gör du, du orkar ju knappt röra dig, det här blir pinsamt. Då upptäcker jag till min stora förvåning att backen försvinner, jag tror givetvis att hon ramlat, men det visade sig att hennes ben sprang ännu långsammare än mina. Fick en känsla av medlidande men försökte dölja den.
Ibland känns det inte bara tungt, det ser tungt ut också...
Ska aldrig tänka långsamt om Finnkampen någon mer gång....
Marie
Ägnar dagen åt minnen, minnen från en tio år lång vänskap som utan mening tog slut den 11 april i år. Den akuta sorgen är över, tårarna har torkat, men det blir aldrig mer som det var.
När sorgen övergår i saknad blir den värre att handskas med, jag har svårt att hitta kanaler ut för saknaden, Sorgen ventilerades i tårar och förtvivlade stunder, men saknaden, vad gör man med den?
Vi kramade varandra så mycket den sista tiden, kröp ihop i din smala sjukhussäng, grät, skrattade och var bara tysta. Ibland var döden otäckt närvarande, ibland lyckades vi få den att stå och skämmas i ett hörn, långt bort från oss.
Du skulle få en fin sommar, få möjlighet att göra saker du önskade och vi hoppades att du skulle orka. Vi skulle äta räkmacka på Heaven.
Onsdag åttonde april låg du på en fyra-sal, det tyckte du inte om, du ville ha sal 8, ditt egna rum. Vi tryckte som vanligt i sängen och tittade på klänningar i en tidining, du såg fram emot att gå på bröllop i Holland i augusti, du hade precis träffat det blivande brudparet och var så glad för det. Vi ratade de flesta klänningar eftersom de var gjorda för flickor som aldrig tränat fotboll och som aldrig passat i en A-kupa. Vi fnissade som småflickor.
Vi var ledsna också, du hade vatten i lungorna och det var tungt att andas. Dock väntade en operation som skulle avlägsna den eländiga vätskan.
Jag berättade att jag, efter lång tvekan, bestämt mig för att åka med på träningslägret till Danmark, inte hela men fredag-söndag. Du sa: "Bra, annars hade jag betalat biljetten för dig, klart du ska med!". Den kommentaren gladde mig redan då, men är nu i efterhand ovärdelig. Tack, underbara du!
Under eftermiddagen fick du flytta till ditt rum, sal 8, och vi fick våfflor som blivit över och A kom också och vi satt och pratade och det var som vanligt, men ändå så fjärran.
Sen behövde du rullas iväg, vattnet skulle bort, äntligen. Vi kramades hej då och vinkade när hissdörrarna stängdes och du åkte uppåt.
Tre dagar senare, 11 april, påskafton, i Hirtshals i Danmark, kom telefonsamtalet från K: "Kom hem, det handlar om timmar".
Allt blev svart, jag var ensam i rummet, sprang ut, såg AK föna håret och brast fullständigt. Sedan följde några timmar där jag kände att allt gjordes för mig, alla var fantastiska, den värmen och stöttningen jag fick av er då, ni vet vilka ni är, kommer jag aldrig någonsin glömma. Djupt tacksam.
Jag hann inte, livet rann ur dig innan båten nådde hamn, jag gick ut på däck, minns att det blåste, såg en fågel, grät som ett barn och såg upp mot oändligheten. Var du där?
Du hade sett fram emot invigningen av nya "Gamla Ullevi", Blåvitt skulle spela, du och K hade säsongsbiljetter. Allt var ordnat, det fanns specialplats för dig om du inte skulle orka gå upp på läktaren. I halvlek på matchen, som Blåvitt vann överlägset, förenades du med de riktiga änglarna och jag tror du tog en sväng över arenan innan du flög vidare.
Avskedet var oerhört jobbigt, väldigt fint, fyllt av tårar av förtvivlan men också av tacksamhet. Du är den finaste ängeln jag sett.
Idag är din födelsedag, din 35-årsdag och jag hade så mycket mer gärna firat den med dig än med minnen. Glömmer dig aldrig min "storasyster".
Förra sommaren var vi på Kajskjul 8 och lyssnade på Sofia Karlsson, jag var där i somras också, köpte hennes nya skiva och där var den, din sång.
All kärlek och varma kosmiska kramar till dig, saknar dig så.
Du kommer aldrig mer tillbaka
och ingen vet vart du gått.
Så gärna skulle jag velat resa
dit du farit om jag förmått
att ge dig nånting på vägen
hålla din hand, säga ditt namn,
och visa dig vart du ska gå
där på andra sidan
där på andra sidan
dit jag inte kan gå.
När du går där på saliga ängar,
för de är saliga det vill jag tro.
Kan du höra mig då när jag sjunger
där du vilar vi sorglöst bo,
jag vill ge dig nånting på vägen,
hålla din hand, säga ditt namn,
och visa dig vart du ska gå
där på andra sidan
där på andra sidan
dit jag inte kan gå.
Och om jag var en fågel
skulle jag flyga högt över taken,
lämna marken, lämna träden
och ge mig själv åt vindarna.
Ja om jag var en fågel skulle jag
flyga längs dina stränder,
var jag vågen i din bränning
var jag solen i ditt bröst
där på andra sidan
där på andra sidan
dit jag inte kan gå.
Andra sidan av Sofia Karlsson
Kvällens tanke
Alltså.
Före kan det vara jobbigt att gå på träning, städa, måla eller klippa gräs.
Efter är det avslappning.
Före undrar man hur mycket man kan älska en annan individ.
Efter vet man.
Mycket förändras när ett barn föds.
Leva baklänges
Tveklöst är att det hade blivit ett helt annat liv, men hade det blivit ett bättre? Att yngras iställlet för att åldras. Tänk att som barn mitt i livet få ta hand om sina föräldrar som då i tur och orning når skol-, dagis-, och spädbarnsåldern. Bakvänt och lite skrämmande. Är det kanske bättre att se dem åldras och bli svagare, mer glömska och gråa? Vad unnar vi mest våra föräldrar? På ett sätt hade det känts underbart att veta att en bekymmerslös och pigg barndom skulle bli avrundningen. Samtidigt hade rollen som förälder blivit oerhört komplex, tänk att vara barn till sitt barn, fast ändå äldre...
Hade valen i livet blivit helt andra om man föddes gammal och vis och dog ung och oerfaren? Om man istället för att leta svar på sina frågor skulle söka frågor till alla svar. Kanske ger sökande efter frågor samma resultat som sökande efter svar, kanske hade vi testat samma saker ändå, tänk om livet baklänges hade blivit likadant som det vi lever nu bara med den skillnaden att det levdes baklänges. Om man föddes erfaren utan att ha upplevt det som givit erfarenheten hade livet troligen gått ut på att söka just efter de upplevelserna. Hitta frågor till svaren.
Men vem har bestämt att erfarenhet måste vara en upplevd slutsats? I ett bakvänt liv hade det varit tvärtom.
Slutligen tror jag inte att misstagen blivit färre om vi levde baklänges, för det är dragningskraften mellan fråga och svar alldeles för stark.
Så lev idag, imorgon kan det vara för sent.
Filmtips: Benjamin Buttons otroliga liv
Att välja perspektiv
Precis som vi zoomar in när vi fotograferar, så väljer vi också att fokusera olika mycket på olika saker. Vi zoomar in och bearbetar vissa detaljer mer än andra och sen zoomar vi ut igen och sätter förhoppningsvis den lilla detaljen i ett större perspektiv och ger på så sätt det stora en mening.
Problem uppstår när zoomen fastnar, när objektivet inte släpper fokuseringen utan får oss att stanna i det lilla. När det lilla blir det stora, man stirrar i marken istället för att lyfta blicken.
Likaså medför ett liv utan inzoomning bekymmer. Utan det lilla i det stora blir vi känslokalla, oförmögna att engagera oss eftersom det alltid finns så mycket annat, det blir omöjligt att hitta mening.
Det svåra ligger i att skickligt hantera fokuseringsknappen, att zooma in, granska, bearbeta och sen i rätt ögonblick släppa fokus och låta det lilla bli en del av det stora och därigenom sättas i perspektiv.
För detta är livet ett ständigt pågående träningsläger, man kan alltid bli bättre, fulländad blir man aldrig.
Så exprimentera med fokuseringsknappen, hjärnan har svårt att hänga med, den protesterar och klamrar sig fast vid de små detaljerna, den vägrar zooma ut, vägrar sätta i perspektiv, men till slut ger den motvilligt efter och då breder lugnet ut sig.
Tur att träna är livet...
När ja segrar över nej
Bra eller inte, roligt eller ej.... Hur som helst så blev det en blogg, lämnar dess liv åt sitt öde men ska vara så följsam jag kan.
Fortsättning följer, tror det kommer bli en inre irrfärd snarare än en yttre odyssé...men vi får se.
Välkommen!
