lagtochhogt

Jag har visst en blogg och jag är tacksam för att den överlevt min högst sporadiska omsorg bättre än mina krukväxter gjort... Så nu när jag saknade den, så är den här, precis som jag lämnade den, varken ett ord bättre eller sämre, inga vissnade blad men heller inga nya blommor. Överväger därför att strö lite gödsel på den vita ytan och se om det finns några nyplanterade frön som längtar efter att vädra morgonluft. Något mer eftertänksamma än de som tidigare stuckit upp ur jorden tror jag att de är men kanske just därför också lite mer tåliga.

Vårens första gröna skott trängde upp ur det hårda jordlagret i mitten av februari, efterlängtad och mycket vacker kom han till oss, vår J. I ögonblicket då mamma möter barn för första gången vävs trådar så intimt samman att de sedan inte går att separera från varandra, det som händer barnet utspelar sig i mamman och blir en del av henne. När skottet helt plötsligt sloknar grips dess beskyddare av den djupaste oro, vad händer? Maktlöshet och kärlek tar upp hela ens inre, älskade barn, du nyutsprungna ros, var stark, visa att den jord du växt i, den näring du fått givit dig den kraft som behövs för att återigen resa dig mot solen.

Perspektivet gentemot andras, inte sällan mycket värre, öden försvinner och det som inte utspelar sig kring mitt barn, vårt barn, det är helt oväsentligt. Först när faran är över, larmet tyst och sköterskorna endast kommer då vi tryckt på knappen, börjar vidseendet återvända. Och med det kommer skammen smygande. Hur kunde jag tycka att detta var hela världen, se på dem och på dem och stackars dem, vår match var ju en div 5 drabbning och deras en VM-final, ändå fanns bara vi.

Konsekvensen för det gröna lilla skott som sloknade för att sedan ta ny sats blev att det kommer behöva extra växtnäring och en liten pinne vid sidan en tid framöver. Men det finns gott om trädgårdsmästare kring detta skott (till skillnad från mina krukväxter) som kommer ombesörja att detta efterlevs. Snart är sommaren här och vi med den.

Så här är (var) det:
Kvällen innan första advent ska adventsstjärnor och adventsljusstakar sättas upp, man ska också hämta vitmossa och smycka den med små svampar av plast vars ståltrådar går av när man fint försöker få ner dem. Det är eventuellt också okej att tända de elektriska stakarna och stjärnorna sent på kvällen, men helst ska de dock tändas för första gången (provtändningen borträknad) på första advents morgon.
Något annat juligt kommer inte på fråga så här fyra-fem veckor före själva aftonen.

Den 13 december tar man så äntligen ett steg till närmare julen, det är då okej att börja lyssna på julmusik. Dock ska man försöka undvika de allra mest "julaftonstillhörande" sångerna så som "O Helga natt", "När juldagsmorgon glimmar", "Nu har vi jul här i vårt hus" o.s.v. Dessa bör man spara tills längre fram eftersom de annars riskerar att bli uttjatade och tömda på stämningsspridande förmåga långt innan julafton är här.

Efter lucia väntar en dryg vecka av praktiska göremål, till exempel bör julklappsköpen göras klart. Tänk dock på att klaga högljutt på alla butiker som spelar de "julaftonsvigda" sånger som ovan nämnts. Dessa bör alla vänta med att höra några dagar till. Man kan också börja sätta ljus utomhus i någon fin en eller liknande och eventuellt hänga upp lite julgardiner. Längre ska man absolut inte gå i sina julförberedelser.

Till slut blir det ändå dagen innan julafton då längtan efter jultomtar och gran fullkomligt har tagit över ens inre. Det är då äntligen okej att ta in granen och sätta upp alla tomtar. Innan man börjar pynta måste man dock dammsuga bort de barr som fallit offer för en dörrkarm eller liknande hinder på väg mot hedersplatsen. Det är ju också så att mannen i huset ska sätta upp ljusen i granen först. Sen är det fritt fram för övriga familjen att hänga i de röda och gula kulorna, man måste då se till att de blir fördelade på ett snyggt sätt runt granen och tänka på att inte glömma de grenar som är allra högst upp. Efter kulorna får övrigt småpynt hängas upp. När det är klart läggs smällkaramellerna på plats, de ska synas men inte ta över intrycket. Sedan träder mannen in i handlingen igen och hänger upp glittret som ska pryda uppifrån och ner, inte runt runt. Sist kröns hela pyntningsproceduren med stjärnan högst upp.

Under granpyntningen är det för första gången sedan förra julen tillåtet och i det närmaste ett måste att lyssna på de främsta julsångerna, de med en vibrerande Jan Malmsjö eller en kraftfull Loa Falkman. 
Efter granpyntning sätts övriga tomar upp runt om i fönsterkarmar och på bord och bänkar, lagom många ska det vara.

Julen är äntligen här, det är dagen innan julafton och spänningen och stämningen går att ta på.

Så här var de alltså, min underbara barndoms julförberedelser. Jag minns dem med oerhörd stor värme och kommer ihåg hur speciellt allt kändes, och bra. Ändå har jag, nu när jag ska ge mitt eget barn jultraditioner, ändrat en del. Jag har blivit en juloman, när jag själv fick bestämma när jag skulle ställa fram tomtar, ta in granen och lyssna på julmusik så tog jag mig friheten att skapa nya traditioner. 
Min övertygelse är att man ska njuta av julen under en längre period, så nu är gardinerna redan uppe, julmusiken strömmar genom högtalarna när jag känner för det, tomtar och annat kommer fram till lucia och granen sätts in och pyntas i god tid före julafton. Sen, dagen innan julafton, åker vi till mamma och pappa och äter ett "smygjulbord". Det är en tradition som jag inte tänker ändra på, vissa saker är ristat i sten:-)

Glad första advent på er allihop (men nåde den som redan har satt fram tomtarna...först vid Lucia är det okej...;)!

 


   

"Tänk på vilka som ska få vara med. Ska tjejer få vara med? Ska funktionshandikappade få vara med?" Det är utan tvivel vilken grupp personen bakom detta uttalande använder som norm. Ibland kan frågeställningar i stil med den nämnda ha ett syfte att provocera, att genom reaktionerna de ger visa på att normen inte längre är självklar. Ingen reaktion innebär att normen inte ifrågasätts, kraftig reaktion betyder att normen är på väg att förändras. När föreläsare genom att, medvetet, provocera får publiken att reflektera över sina egna, andras, och samhällets värderingar är det effektfullt. Men när provokationen är ofrivillig, när man förstår att den som uttalar sig inte själv inser att det är en provokation, då blir det mest pinsamt. I bästa fall ger det upphov till skämtsamma gliringar och energi till att fortsätta arbeta för förändring, i sämsta fall undergrävs det talaren tidigare förmedlat. Min känsla var att mannen bakom det inledande citatet inte själv var medveten om sin provokation, och kanske stod han inte heller bakom normen han förmedlade, men reaktioner väckte han.


Kontrasten blev stor när seminariet som följde visade sig vara en själslig och emotionell guldgruva. Det var omöjligt att komma undan. Samtidigt som vikten av att det finns en handlingsplan då katastrofen är ett faktum poängterades, förmedlades en mänsklig värme, ett budskap om att omtanken hjälper i den mest gränslösa sorg och om vikten av att våga visa att man finns där. Att en blomkvast eller en ordlös kram kanske inte tröstar den som gråter men hjälper till att torka de tårar som faller.
Det var en ansträngning att ta till sig allt som sades utan att själv få fuktiga kinder och inte heller stänga av, att vara med känslomässigt i professionen är inte alltid helt lätt. Minnena från träningslägret i våras, då beskedet om att Marie bara hade timmar kvar nådde mig, trängde fram och saknaden efter henne accentuerades. Tänker nu återkomma till en sak som jag skrivit om tidigare men som har måste sägas i detta sammanhang, den värme och det fullständiga stöd som jag fick av ledare och spelare när beskedet kom är ovärderligt för mig. Det var kramar, handtryckningar, skjuts till färjan, pengar till biljett och sms på vägen. Ni/De gick inte undan utan tvärtom, stod där, satt bredvid, sa inte så mycket men närvaron förmedlade mer än tusen ord. Detta är en erfarenhet som stärker mig i tron på det som bland annat prästen på seminariet tryckte på, nämligen: ” Det viktigaste är inte vad man gör utan att man vågar göra något”. Allt värmer och hjälper och att själv ha upplevt det gör mig mer övertygad om att det jag gjorde för Marie under hennes sista tid värmde henne och hjälpte henne även om det inte kunde rädda henne.

Symbolhandlingar är viktiga och kraften i ett sorgeband och i en tyst minut får även de stökigaste huliganer att vara tysta. Att hedra ett liv där livet levdes, att minnas ett liv där minnena skapades och att gråta för ett liv där glädjen spirade är jobbigt men vackert och ett ljust avslut på något som samtidigt börjat någon annanstans.

Godis, kakor, frukt och kaffe, det går åt mycket energi när folk ska sitta stilla… Ingen behövde gå hungrig eller törstig, och det var nog tur, för de flesta såg ut att inte ha några större erfarenheter av att gå just hungriga… Och gott var det och lyxigt kändes det och mätt blev man, så det blir fem "toasters"! En av de absolut bästa sakerna med att bo på hotell det är att man kan hämta två muggar kaffe med en gång. Inget spring här inte…

Dag två var församlingen, av okänd anledning, präglad av lite trötthet (undantaget de med enkelrum och 12-timmarssömn). Men efter lite mer kakor och kaffe så var vi redo för ”Mr Magic”. En man som gång på gång gjorde det omöjliga. Ska inte ta någon heder ifrån honom utan konstaterar bara att jag är alldeles för fyrkantig och naturvetenskaplig i mitt tankesätt. Ville inte riskera att tappa fotfästet utan gjorde egna förklaringar (rätt dåliga men ändå tillräckliga) för att tillgodose kontrollbehovet. Vissa kallar det säkert flyktbeteende, jag hävdar att det är självbevarelsedrift.

Insikt under helgen: Missade den inledande föreläsningen men förstod i efterhand att den handlat om vilka (stereo-)typer man är… Ior, Nasse, Puh, Tiger m.fl. Har under helgen inte riktigt kunnat identifiera mig själv i någon av dessa utan har istället betraktat och begrundat de olika levande exemplen. Så jag får återkomma med vem jag är, känner mig dock rätt trygg inför valet för alla är väl välkomna i en förening? Eller hur var det?:-)  

Tack VFF, VIF och andra inblandade för två kanondagar!

Idag ska jag sätta ord på mina funderingar och känslor inför en utsliten klyscha, nämligen: Det var bättre förr.
Många gånger formulerade av äldre personer, personer som enligt en ungdoms tycke "levde på stenåldern". Dessa äldre personer accepterar inte nymodigheter, är skeptiska till tekniska prylar och tycker backpacking är rena slöseriet. 
Som yngre pustar man lite och tänker, men kom igen, vi lever på 2000 talet och inte på medeltiden. Det är väl inget farligt med en mobiltelefon som man kan ta kort med, och att resa är ett sätt att lära känna nya kulturer och hitta sig själv, klart att det är bra. Som yngre har man svårt att förstå den övertygelse om att det verkligen var bättre förr som de äldre verkar bära på. Det måste ju bara vara så att de inte orkar hänga med och att det därför är bekvämare att exkludera sig själva än att hoppa på tåget. Då kan de ju också sen, när något inte blir riktigt hundra, lägga armarna i kors och nöjt konstatera "vad var det jag sa?". 

I natt kom ålderstecknet till mig...jag förstod vad det var jag kände: det var bättre förr! Hjälp och milda makter hur kunde det bli så här? Övertygelsen var så tydlig, så uppenbar, men jag hade ingen aning, förrän i natt, om att det var klyschan som byggt bo i mitt inre.

Orsaken till mitt plötsliga "åldrande" är TV:n, inte att det numera är ute med burk-TV och inne med platt-TV, utan själva innehållet, nej inte kretskort och plasmagrejs, utan sändningarna, vilka människor det är som får bästa programtid... 
Och kriterie ett, det som man måste uppfylla, är att man vill bli känd för något. I bästa, men ganska sällsynta, fall är det att deltagarna är bra på något. De kan sjunga, dansa eller vad det nu kan vara. Men i de flesta fall blir de kända för sin sociala oförmåga eller för sina extrema (fejkade, regisserade?)åsikter. 
Kriterie två är att det ska roa svenska folket, detta tillbakadragna, lugna och lite mellankoliska folk i norr som nu drabbats av en epidemi som yttrar sig så att vi mår bra av att skratta åt andras dumheter. Att underhålla oss görs mest framgångsrikt genom att få oss att känna oss smarta, "så dum är i alla fall inte jag" tänker vi och ler i mjugg, samtidigt som vi fascineras, "jösses, nu pratar han skit igen", "Gud, vilka stora bröst hon har" eller "allvarligt, hur kan man ställa upp i ett sådant här program". Men tittar det gör vi... 

Jag går baklänges när jag tänker på ovanstående och känner mig 100 år gammal när jag efterlyser ett mer "intellektuellt" utbud där man kanske kan lära sig något mer än att "ju dumare du är desto mer vill folk se dig".
Och i natt klarnade det hela, det är ingen kritisk samhällssyn jag har, eller jo det är det ju på ett sätt, men av de generationer som är yngre än mig (ahh plural...hjälp) ses det säkert som ett fast grepp kring utvecklingens nödbroms och som ett tydligt bevis på att jag tog mina första andetag under stenåldern... För visst var det bättre förr...(ja min son ser på Fem myror är fler än fyra elefanter och det kommer han få fortsätta med:-)! 

Ha en underbar helg mina vänner och glöm inte Idol ikväll....hoho...   

Tiden stannar, världen krymper till några kvadratmeter, hjärtat tar över hela kroppen, tårar flödar och ett par nyfikna, vakna, ögon kikar fram i den varma babyfilten. Ögonblicket är oslagbart, man själv är oslagbar, kärleken är total. Nu har det hänt igen, detta så vanliga, men ändå så fullkomligt unika inslag i våra liv: ett barn har fötts. Ett nytt liv, en kärleksförklaring mellan två personer tar sina första andetag och börjar varsamt treva sig fram mot mat och värme. Händerna griper och fötterna krafsar, målmedvetet börjar resan.
Kraften i en födelse är urkraft i sin renaste form, ur kraften kommer livet, vad kan vara vackrare?

Varmt välkommen T och stort grattis J, O och D, ni är underbara!

  

Klar, syrerik (ja, jag vet att varm luft är lika syrerik, men ändå..),frisk och lite bitande i kinderna. Höstluft måste vara bland det underbaraste som finns. Har tillbringat morgonen utomhus, sågandes ved, och känner mig allmänt lycklig. Hösten är en härlig tid. Tillhör de människor som inte blir deprimerade på hösten utan tvärtom, känner ett lugn och en harmoni som har svårt att infinna sig på sommaren. Känner ro när mörkret kommer, njuter av att kura ihop, dricka kaffe och mysa. 


Önskar er alla en underbar dag, andas höstluft och känn kraften!
 

I en bok läggs kapitel till kapitel och handligen förs framåt av författarens penna. Som läsare följer man med och upplever spänning, romantik, äventyr och mycket annat. Vi undrar ofta hur det ska gå, vad karaktärerna ska göra, vad de ska välja? Men sällan slår oss väl tanken när vi läser, vad som hänt om personerna agerat annorlunda, om de valt en annan väg än den som författaren presenterar. 

I livet har man ingen författare som puttar en framåt på stigen, ingen överordnad som visar vilken väg man ska välja. Man står där och tvekar och önskar att man kunde få prova alla vägar och sen välja. Som när man zappar mellan tv-kanalerna, då är det inte så att vi behöver bestämma vilket program vi ska se på och sen så är det det programmet hela kvällen, utan vi kan välja att ändra oss, att byta program, att testa något annat. Livets val är på något sätt mer varaktiga, det går inte att bara zappa över om vi ångrar oss. Därför blir också valet viktigare och mer laddat. 

Dock är det härligt när livet bjuder många öppna dörrar, att kunna välja sitt eget program är ett privilegium och det är viktigt att tänka på när vi velar fram och tillbaka utan att kunna bestämma vilken väg vi ska ta. Jag är i det närmaste ett proffs på att vela, kan tro att jag har bestämt mig, säga att jag har bestämt mig och sen får jag panik och byter, för att ibland få panik igen och byta tillbaka.   

När jag läser funderar jag sällan på vad som hänt om personerna valt annorlunda, men i verkliga livet sker det ganska ofta. Gjorde jag rätt? Vad hade hänt om jag gjort annorlunda? Jag lever med övertygelsen om att det är bra att överväga sina val noga, men jag kan bli bättre på att bestämma mig.

Nu står dörrar öppna igen och det är spännande att fundera på vilka jag ska välja att gå in i och vilka jag ska stänga. Som vanligt velar jag, man jag antar att det är en del av valet... Hade jag varit en person i en bok hade det varit författaren som funderade nu, men eftersom jag själv håller i pennan när mitt liv skrivs så är det också jag som överlägger. Men kanske är det bra att jag velar och velar innan jag bestämmer mig, det verkar vara ett vinnande koncept (för mig), för hittills är jag mycket mycket nöjd med de val jag gjort.
. 

            "Man kan inte välja när och hur man ska dö. Det enda man kan bestämma är hur man ska leva" 
                                                                         Joan Baez                                                  



 

I livet möter jag ibland situationer där jag vill stanna, där det hade varit värt hur mycket som helst att få bli kvar en stund, att få stanna tiden och bara andas lite mer. Ni vet, när det är sådär att själen bara är lycklig, när man inte funderar på tusen andra saker utan skänker hjärnan lite vila. När lukter smakar och synintryck blir ljudliga.

Jag tänker inte på de stunder då man drabbas av totalt glädjefnatt, de stunderna är sköna men jag hade inte velat bli kvar i dem speciellt länge, det hade varit påfrestande. Glädjen är just glädje för att den kommer så intensivt och tar över oss för ett tag, glädje kräver energi samtidigt som den ger. Nej, jag tänker på de stunder som skänker ro. När jag uppskattar livet för att det är och för vad det är och inte för vad jag vill att det ska bli. 

Oftast kommer stunderna där själen vill bygga bo utan att jag på förhand vet att de ska komma, men ibland vet jag. Och att veta är skönt, det skänker mig ro. Nu vet jag att nästa helg kommer skänka mig ro, bokmässan är en upplevelse att stanna i, att andas, att låta sig omslutas av och att bli kvar i en stund...  

Livet är nu. 

Alla är överens om att det gör ont att vricka en fot eller skära sig i fingret, men hur ont gör det? Får du mer ont än vad jag får? Eller är det kanske tvärtom? När någon säger att de har ont så funderar man, hmm har jag haft något liknande någon gång, kan jag minnas hur ont det gjorde? Vi försöker sätta oss in i den andre personens lidande. Men så finns det ju något som kallas för smärttröskel, man kan ha hög smärttröskel och man kan ha låg, hur vet man vad man har? Tänk om det är så att det som gör ont på mig knappt känns på dig...
Hur olika upplever vi "samma smärta"? De som tror sig ha en hög smärttröskel kanske har ett knackigt nervsystem där signalerna inte helt och fullt når hjärnan, medan de som har en låg smärtröskel har ett ypperligt fungerande signalsystem i kroppen. Vilket leder till att vissa upplever smärta mycket mer ofta och mycket lättare än andra. Eller får alla precis lika ont? Är det vår förmåga att bita ihop som skiljer sig?


Och är det samma sak med smaker, smakar tomat samma för alla? Eller kan du och jag bita i samma tomat och få olika smakupplevelser? 
Lite spännande är det, för hur ska man kunna jämföra...?

Det finns inte så många saker i vardagen som får mig att bli så där ettrigt arg, men det finns några. En av dessa saker, och nog den som har den främsta förmågan att få det att bli svart i ögonen, ska ni få ta del av nu. Är ni en av syndarna så läs, ta åt er och gör inte om det! Går ni utan skuld så läs detta i förebyggande syfte...:-)

Plats: Affären, fredag eftermiddag.

Parkeringen är, eftersom alla svenssons ska köpa något gott till sitt fredagsmys, i det närmaste full. Ni vet hur det ser ut, bilar och folk och vagnar och ett allmänt kaos som ändå är rätt behärskat eftersom folk inte har någon lust att hetsa upp sig nu när det äntligen blivit fredag eftermiddag. Helgen hägrar. 
Det som stör i denna annars ganska treliga miljö är det som utspelar sig kring ett par speciella platser på parkeringen. Nämligen de så kallade familjeparkeringarna. Ni vet, inte handikappsplatserna utan de med en familj ritad i rutan. 

Tydligen så har vissa svårt att tolka denna teckning, överföra bilden till betydelse och få hjärnan att registrera att "nä, där ska nog inte jag parkera eftersom jag inte har några barn i bilen". Snarare verkar dessa personer tycka att de är smarta som tar den närmaste platsen när ingen annan gör det. Efter att en gång kommit i dispyt med en kvinna i 55-årsåldern som käckt parkerade på "familjeplatsen" för att slippa kånka sitt lilla fina paket från fiskbilen mer än 20 meter, slänger jag nu ett extra öga på de som parkerar på dessa speciellt avsedda platser. Och jag blir FÖRBANNAD!!!

Där ställer sig finklädda, chicka, damer och herrar in som ska in och handla lite blommor eller hummer eller vad det kan vara, närmast ingången, medan barnfamiljen, pappan eller mamman som hämtat barnen på förskolan, ska behöva korsa en livligt trafikerad parkeringsplats med en överfull vagn och en treåring och en femåring utan trafikvett. Tillåt mig att reagera!

Jag hoppas, att de LATA och SJÄLVGODA (oftast medelålders enligt min helt ovetenskapliga pilotstudie) som felparkerar, helt enkelt inte tänker på de konsekvenser som deras högst nonchalanta beteende innebär. Nämligen, i bästa fall, sönderstressade småbarnsföräldrar som är livrädda för att deras barn ska kuta iväg bland bilarna, i sämsta fall en allvarlig olycka.

Så låt var sak ha sin plats och lämna rutorna med familjebilder i till dem som de är avsedda för! 

Auf wiedersehen
 

Ägnade idag ett par timmar åt att städa hemmet, och för att inte den sysslan skulle bli outhärdlig fick Finnkampen göra mig sällskap. Och det gick ju bra, Sverige vann ju, i och för sig 50/50-chans så rent logiskt bör ju Sverige vinna en av kamperna automatiskt, men idrotten är ju inte alltid logisk och Sverige vann alltså båda, fantastiskt. En fantastisk tävling Finnkampen, det är ju i år 200 år sedan våra riken gick olika vägar då Sverige förlorade och fick ge efter för Ryssen. Så varför är inte Ryssland med, det hade känts naturligt på något sätt.

När jag tittar på sprintgrenar på Finnkampen så tänker jag: "Men jösses va' tungt det ser ut, allvarligt, det ser ju ut som om vem som helst skulle kunna vara med". Har ni tänkt samma någon gång? Jo, det vet jag att ni har. Men tänk då att se sig själv springa 200 meter i TV...ohh my God!

Igår spelade vi match och i åttionde minuten fick jag för mig att utmana min back. Helt oförklarligt eftersom jag var dödstrött och inte utmanat en enda gång förut i matchen. Antar att hjärnan tog en paus och benen fortsatte rakt fram bara, i en blek blek hastighet. Jag hann tänka, men Frida vad gör du, du orkar ju knappt röra dig, det här blir pinsamt. Då upptäcker jag till min stora förvåning att backen försvinner, jag tror givetvis att hon ramlat, men det visade sig att hennes ben sprang ännu långsammare än mina. Fick en känsla av medlidande men försökte dölja den.

 
Ibland känns det inte bara tungt, det ser tungt ut också...

Ska aldrig tänka långsamt om Finnkampen någon mer gång....