Att vara en tratt
Simba får tid, växer i lugn takt, möter Timon och Pumba och förhåller sig. Här går man fram på stocken själv, växer, blir äldre, håller huvudet högt. Mitt i promenaden kastar sig en massa andra djur fram, med andra förslag på hur allt ska lösas. Stocken delar sig, den delar upp sig i arton olika små vingliga grenar att gå på. Jaha - vilken då? Alla funkar men leder till olika platser... Olika djur står och dansar i slutet på vägarna, zebror, tigrar, giraffer, ugglor, papegojor och apor. Spännande allihop. Då är det ju så oerhört opraktiskt att vara nyfiken på alla - och inte kunna välja... Apan är spännande, tigern lockande och ugglan mystisk. Simba simply want them all. Stort misstag - det blir ingen framgång av det, välj för tusan!! Vill, tror och tar ett steg mot apan, ångrar sig, kan inte gå miste om tigern, backar och går rakt fram. Utan riktning, utan gren, bara rakt fram... Vill allt - blir ingen - Simba ledsen. Fram hoppar Timon, denna befriande surikat...tack Timon, fina lilla surikat - hakuna matata. Och så Pumba - det finns plats för värme - alltid - åt alla - för alla.
Simba, Timon och Pumba - snart lämnar de huvudstaden för nya äventyr, med stor nyfikenhet på olika vilda djur. Vilket ska de tämja först? Att välja blir svårt men "Vänta, snart är det jag som är kung!" ;-)
Tillägg: Detta var en metafor för undervisningstekniker och fokuspunkter i skolan - inte om avgörande privata val i livet...kan vara bra att veta...:-)
Medan kaffet är varmt
Hennes ögon fokuserar på raderna, blicken vandrar mellan katastrofer och beskrivningar av människors lidande. Någonstans har en självmordsbombare tagit med sig ett dussin personer i döden, i ett annat land har en kvinna blivit dömd till stening för äktenskapsbrott. Notiser talar om detta men i hennes hjärna gör synapserna bokstäverna levande, de virvlar omkring, bildar verkliga personer, människoöden och förtvivlade skrik – världen utanför köksbordets trygga konturer lider.
Mer kaffe, den här gången är det varmt, bryggaren står på och koffeinet gör sitt. Dagen andas sina första andetag och den kommer att bli bra. Den kommer att bli precis lika lycklig som de förra. Om detta kan hon förstås inte veta, men många dagar har passerat precis så, exakt lika lyckliga som de föregående. Det finns egentligen inget sorgset. Ärren hon bär har bara gjort den befintliga lyckan djupare och mer på riktigt. Hon torkar av bordet, husfriden sätter bo i disktrasan och kärleken i smulorna virvlar ner på yrvädren som stormar in i Ninja-Turtlesdräkter. Hon ser på sköldpaddorna, lyfter upp dem, försöker förstå vidden av det hon har – allt.
På det avtorkade bordet ställer hon sedan ner kaffemuggen, påfylld för tredje gången . Bokstäverna i tidningen är snart alla genomplöjda. Födelse- och dödsannonser fyller de sista sidorna och kontrasten i hennes inre blir med ens tydlig. Hon känner tacksamhet, en enorm sådan, hon känner glädje och djupaste kärlek, hon känner sig sorgsen trots att det egentligen inte finns något sorgset i hennes liv.
I dagstidningens bilaga, som hon först trodde var reklam, möter hon den stora låtskrivaren och ordmagikern. Poeten och kompositören som uttrycker att det finns ”en slags euforisk livsångest” i texterna.
En euforisk livsångest – hon häller ut kaffet i vasken, lyfter blicken, rufsar runt i hårkalufserna som rusar förbi och går och borstar tänderna. En euforisk livsångest – så vackert det kan bli. Och så träffande.
(Citerad musiker: Laleh)
Fly baby fly
En knopp som aldrig får slå ut kan aldrig vissna. Den finns kvar, som en stjärna på himlavalvet, som ett kärleksnystan i de hjärtan som längtade. Outhärdligt smärtsamt gör den sig hemmastadd, men den tar sin plats, och den är självklar - bredvid sin livliga storebror lägger han sig till ro. Ett liv - en ängel, kärleken brister i sorg, rasar mot det meningslösa men återkommer i tacksamhet för det ovärderliga som finns kvar och i de torkade tårarnas ögon som tittar upp mot det tidlösa.Blinka lilla stjärna där...<3
Fly baby fly <3
Mitt i livet
”Jag är trött, jag är led på fabriken. Vill hem till jordhöljt bo, till min koja vid Blodstenmyren, i de gröna gömmenas bo.” Dan Anderssons rader vackert sjungna av Sofia Karlssons har dånat ur bilens högtalare under många pendlingsmil i vår. Trots att allt varit bra har en längtan funnits efter ro, efter tomma dagar i almanackan, efter lugna timmar och efter möjlighet till följsamhet i barnens lekar. Efter att känna känslan av att prestera det bästa av mig, inte bara göra så bra jag kan på begränsat tidsutrymme, vilket i princip alltid lämnar en längtan och en saknad att göra det RIKTIGT BRA efter sig. Om jag bara hade lite mer tid skulle jag hitta på än mer kreativa lösningar på jobbet, träna ännu mer för min och för lagets skull och jag skulle låta mig hänföras av barnens påhitt och följa deras fantasis vägar. Då skulle jag vara nöjd, om jag kände att jag gjorde mitt bästa… Inte bara good enough utan en maxprestation. Varför är det så svårt att tillåta sig själv att känna att good enough inte sällan i livet är en maxprestation just då, i det sammanhanget, med de förutsättningarna?
Försöker dunka in Roosevelts kloka ord ”Gör vad du kan, med det du har, där du är.” och faktiskt också känna stolthet när jag gjort det. Är känslan av otillräcklighet bara en oundviklig produkt av faktorerna glädje och engagemang? På samma vis som oron och sorgen är kärlekens pris. Att vilja ge det bästa av sig själv, hela tiden, det är ju inte hållbart, eller? Jo, om det bästa av sig själv är det man förmår att prestera just då, om det är så att maxprestationen bara räcker till good enough så är det ändå bra. Då har jag gjort vad jag kan, med det jag hade, där jag var. Och precis som oron måste leva i skuggan av kärleken måste otillräckligheten ta ett steg tillbaka, till förmån för glädjen och engagemanget. Banka in, banka in, banka in.
Envishet är en dygd och det känns som jag har bankat på bra:-). Kommer fortsätta i höst, i sommar tar jag paus. Nu njuter jag dagar av en helt annan art än de som speglas i Kolvaktarens visor. Nu är jag mamma (och maka). Att vara tillräcklig och närvarande i barnens liv kommer kanske inte ur en maxprestation, inte heller känns det good enough. Det är mycket mer, det är en själslig tillfredsställelse som inte går att jämföra med något annat. Det är sanslöst långa sago- och Ipadsmornar, det är frukost klockan tio, det är cykeltur till hamnen och köpa glass när vi vill, det är att bygga duplo i två timmar för att intresset finns just då. Det är att svara på tvååringens frågepåstående ”Mamma inte jobba idag?” med ett moderligt ”Nej gubben, mamma inte jobba, mamma hemma med Jacob” och se glädjen i hans ögon.
Jag hade blivit tokig av att ha sommarlov året om, jag vore inte jag om jag inte fick jobba och vara engagerad i mina intressen. Jag älskar allt det där, jag älskar att prestera, att vara med och att vara en del av många olika sammanhang. Men just nu är det sanslöst skönt att bläddra i de blanka kalendersidorna, skruva upp volymen och låta Sofia Karlssons stämningsfulla röst (i alla fall mellan Eric Saades populära barnsånger…) fylla kupén och hjärtat ”Jag spelar för livet, för allt det som växer, som lever och andas som föds och dör. Jag spelar för livet, det finns inget annat som ger både mening och dagligt bröd. Jag spelar för livet, jag sjunger för full hals, jag leker med toner och kysser ord. Jag spelar för livet med huvet i himlen och fötterna dansar på Moder jord”.
Glad sommar på er och hoppas era almanackor antingen är tomma eller nedstoppade i någon låda under många veckor fram över!
Att vandra i andras fotspår.
Trampade på en modig kvinnas mark idag, en kvinna som bröt mot normerna, som gick sin egen väg och antagligen också gjorde det hon ansåg nödvändigt för att följa sin övertygelse. Sådant sågs, på den tid Margareta Hvitfeldt levde, inte med särskilt blida ögon av samhället och hon blev av sin eftervärld ”belönad” med en rad mindre smickrande skrönor. Hon skulle enligt dessa ha varit både girig, våldsam och hård mot de fattiga.
Margareta blev moderlös i mycket ung ålder och ärvde som 14-åring betydande gårdar med stora arealer. Hon gifter sig som 27 åring, får tre barn, de två första dör vid endast två veckors, respektive 6 års ålder. Hennes tredje barn, sonen Ivar, blir 19 år och han hade då varit faderlös i 12 år. Sådana år med fyra så tunga dödsfall kunde knäckt vem som helst. Att klara det på 1600-talet och dessutom ha stora eftertraktade jordtillgångar att bevaka, ensam, som kvinna – vilken bedrift! Skrönorna bedöms innehålla en hög halt av osanningar, men låt säga att de vore sanna. Hade det var så konstigt om hon statuerade exempel, avskräckande sådana, för att få lite andrum? Jag var ju inte där givetvis, men kan föreställa mig vilka påtryckningar hon måste varit utsatt för och hur maktgalna herrar besökte henne på Sundsby med diverse förslag. Vilket mod, vilken styrka och vilken övertygelse denna kvinna måste ha haft, som stod emot. Och vad ensam hon måste ha känt sig.
Promenerar hemåt och funderar kring våra strider idag och vem som är vår tids Margaretha Hvitfeldt? Ett namn som slår mig är Rahima Balkhi, polischef i ett distrikt i Afghanistan sen 26 år. En kvinnlig polischef i ett land där kvinnor trots ett formellt beslut 2009, i realiteten saknar rättsskydd. Vad har hon för rykte tro? Vilka glåpord och skrönor är hon objekt för? Det kan jag ju endast spekulera i men jag fascineras av dessa kvinnor. Kvinnor som tar de första stegen på otrampad mark. som med sitt mod, sin styrka och sin övertygelse ifrågasätter normer och regler och bryter mark, inte bara för sig själva utan för så många andra. Som orkar med motståndet, som stuntar i hoten och som rakryggade fortsätter...ett...steg...till. Respekt.
Tänker att jag borde våga utanför bekvämlighetszonen lite oftare, att utmana mitt trygghetsbehov och i alla fall våga stampa till på den orörda jorden mellan två redan upptrampade steg…
Så gör vi..
En dag att spara
Mitt enda liv
God Jul
Livet borde vara självklart för barn, så är det inte. För alldeles för många blir livets skörhet tydlig alldeles för tidigt. Med egna små barn har jag blivit gripen och omskakad, mer än förut, när sjukdom drabbar barn i min närhet. Föräldraskapet är så stort, så fullt av kärlek och glädje men också av en enorm sårbarhet. Men sårbarheten är inte bara negativ, sårbarheten föder också en djup tacksamhet. En tacksamhet som är svår att sätta ord på, som fortfarande får mig att börja grina när jag pratar om Jacobs sjukhusvistelse och som gör att jag får hejda mig för att inte krama mina barn för hårt. Den här tacksamheten gör att jag står i julorkanens öga, helt still - ödmjuk.
I mellandagarna landar fem mössor i min brevlåda, tre Alicemössor och två brorsanmössor. Sara Brodén, mamma till Alice (2 år och kämpande mot en hjärntumör) har startat ett beundransvärt projekt och säljer, i samarbete med Samhall, mössor till förmån för Barncancerfonden. Mina pojkar har redan varsin brorsanmössa och tanken att de inte bara skyddar deras små huvuden utan också bidrar till forskningen kring barncancer gör dessa mössor dubbelt betydelsefulla. Bidra gärna till att fler barn får fira den jul de borde få fira, http://alicemossan.blogg.se, och läs också om kampen, kärleken och kraften hos Alice och hennes familj.
Samtidigt som jag klickade iväg min mössbeställning damp det ner ett julkort i vår brevlåda. Förmodligen det finaste julkort vi har fått, där livet blev bra, trots att det fortfarande är skört. Minns luciafirandet på skolan för tre år sen, hur det overkliga berättades och på hur nära livet kom. Och så i brevlådan i år, kortet på en stolt och frisk liten tjej, som efter 2½ års fight mot cancer nu kavat ligger huvud mot huvud med sin nyfödda bror. Jag antar att livet sällan blir större.
Så med en varm känsla av tacksamhet för familj och vänner som finns runt mig och med en massa bus och kul tänker jag fira jul. En alldeles fantastisk jul, och jag önskar er alla där ute detsamma. Ta hand om er, säg att ni älskar varandra, muttra inte över den torra julskinkan och ha det bara bäst helt enkelt! .
Släng alla vågar åt helvete
Texten är skriven i ”man”-form, det är inte ett anspråk på en allenarådande sanning, det är inte heller en på forskning vilande text. ”Man” i texten går till största del att byta ut mot ett jag i dåtid och den här gången är det flickan i filmen som har skrivit brevet. Anorexia nervosa, ätstörningar i sin fullkomlighet, en sjukdom, en djävul som sitter på ens ena axel och som inte ger helgonet på andra sidan en chans. Domderar, hotar, kväver och framkallar ångest på ett ytterst framgångsrikt sätt. Som utan samvetskval får sitt offer att ljuga, smita och byta personlighet. En Djävul.
Ibland blir man påmind om helvetet, hela själen skriker och gråter samtidigt som den upptas av en kärlek till och en önskan om bättring för den drabbade. Frustration och förlåtelse, jag vet att du ljuger – det gör man, jag vet att du smiter – det är en del av det, jag vet att du inte vill – jag vill hjälpa dig, men jag når inte fram! Jag ser dig och jag ser sjukdomen. Man är den mest avskyvärda människan i världen, så tjock, ful och helt misslyckad. Oförmögen att älska någon annan, såklart, man har fullt upp med att försöka älska sig själv. Men det gör man inte, älskar sig själv, långt därifrån. Ett slags dualistiskt självförakt i versaler gör sig gällande. Djävulen påtalar att man är tjock och ful och dessutom oförmögen att ha fullständig kontroll. Det lilla jaget, det riktiga jaget inser att det är vansinne, att djävulen är en fiende men kan inte stå emot utan förvandlas till en svältande, kräkande mytoman. Självförakt.
Så lever man, i en bubbla fylld av kaloritabeller, hekton, toaletter, ångest och skam. Omgivningen ser, påtalar sin oro, försöker med alla medel men når inte fram. Djävulen låter sig inte blidkas. Fester, kärlek, filmkvällar och förälskelse, sådant som hör tonåringslivet till blir helt och hållet ointressant. Finns ingen energi över, ingen glädje, menstruation upphör, möjligheten att bli mamma så småningom sätts på spel, men det spelar ingen roll – det bästa som kan ske är ändå om man kan låta bli att äta… Så in i helvete sjukt! Hur skapar vi detta monster? För av samhället är det skapat – säga vad ni vill. En inåtvänd revolt, en tyst protest, ett sätt att straffa sig själv eller ett sätt att slippa bli tonåring och vuxen, vad vet man? Vet bara att någonstans sätts bollen, som skapats av knäppa ideal, i rullning…
Förhoppningsvis kommer ett plötsligt, ”pang”, något som får djävulen att vackla, en tydlig insikt, några ord eller något annat. Facit finns inte, recepten är lika många som antalet patienter och inte ett enda är det andra likt. Något som försvagar djävulen och ger helgonet chansen, när det blir uppenbart att djävulen står och blockerar vägen till framtiden, när en knäpp läkare (i efterhand världens klokaste) ryter ifrån: ”Du är ju inte normal, normala människor äter, umgås och har kul. Du är inte normal!”. Inga slumpens ord utan väl avvägda efter noggrann genomförd patientresearch. ”Vad säger du? Du ska få se vem som är normal, kärring!” och i den tunna, bleka varelsen väcks stridslusten.Det var dags, dags att sörja den kropp man aldrig fick (en som inte finns) och gå vidare.
Jag önskar att jag hade ett lexikon, ett uppslagsverk med nyckelord, träffande meningar och avgörande verbala attacker. Frustrationen att förstå, att se men inte kunna hjälpa på riktigt är gnagande. Men likt Don Quijote tänker jag slåss mot väderkvarnar tills den verklige djävulen på de drabbades axlar flimrar förbi – och då, då finns ingen nåd.
En dåres försvarstal...
Kroppen har starkt tagit ställning i ca 4 år - det är dags nu, sluta. Låt mig vara har den sagt, låt mig vila och gör något skonsammare. Sjung, promenera, scrapbooka, det finns massor med fina sysselsättningar, låt dig hänföras av något annat. Och jadå, jag har en CD-skiva som jag, varje gång efter att ha lyssnat på, förbannar mig själv att jag öppnade munnen. Jag har travat runt i området och försökt tänka att jag njuter av att promenera och jag har tre stora lådor med massa fina papper, läckra dekorationer och diverse stämplar i källaren... Fina förväntansfulla försök att hitta en ny hobby...
Men själen, denna lilla djävul, säger du måste spela fotboll, du ska springa och kämpa och sparka och svettas och glädjas - sluta inte. Och jag fortsätter, jag fortsätter tycka att det är helt fantastiskt galet roligt, det är inte ett träningspass, inte som spinning, inte som en löprunda, inte som "hoppa-och-springa-runt-i-ring-i-fina-kläder-med-massa-andra-till-musik", det liknar inget annat. Det är bara glädje, det är passion och sannolikt också en smula av identitiet. Föreställ er en blöt, lätt lerig fotbollsplan i september och ett motståndarlag. Min akilleshäl, jag kan inte säga nej. Tänk er sedan omklädningsrummet efteråt, när vi vunnit, så har ni min drog. Jag är helt klart beroende. Efter ett två års långt uppehåll så räckte det med två (numerärt) ojämna lag så var jag tillbaka igen, fast och förundrad över fotbollens enorma dragningskraft.
Snart 31 år...när, jag bara undrar, när ska själen krypa ner bland lådorna i källaren och finna tillfredsställelse i pappersblommor, prickiga papper och prydnadsband?
Sök, lev och lär...
Att såra personer man tycker om är vidrigt och något jag i största möjliga mån försöker undvika genom att fundera mycket och genom att försöka känna in och vara ödmjuk. När det inte fungerar och jag inser att det är mitt handlande som kan ifrågasättas, att det är mitt handlande som inte är självklart, inte heller rationellt, utan baserat på för utomstående vaga grunder, då är det jobbigt. Då vill jag skrika ut hur jag känner, formulera sönder mina tankar och känslor i ord och verbalt dunka in i den andra personen hur jag tänkte och hur fel jag inser att det blev - tills han/hon (hen?:-)) förstår och förlåter. Så vill jag göra, men gör inte alltid, som tur är - kanske.
Handlingar som inte går att förklara, ställningstaganden som inte grundas på fakta, när hjärtat och hjärnan inte talar samma språk. När språkförbistringen mellan de båda kroppsdelarna bygger en mur mot något som man egentligen inte vill skiljas från, står man som åskådare i sitt eget beslut. Handlingsförlamad - mitt emellan - tvivlande på sitt eget omdöme - besviken.
"Det finns en glänta i skogen som bara kan hittas av den som har gått vilse" skrev Tranströmer en gång, kloka ord. Jag lutar mig mot raderna, litar på innebörden, hoppas jag finner gläntan och konstaterar att gråa skogar blivit vanligare i mitt liv. De svart-vita kontrasterna finns, men ifrågasätts av livet mer och mer. En annan klok själ sa något i stil med "Ju mer man vet desto mer förstår man att man inte vet", väldigt sant. Samtidigt så lär man sig att leva med det man ännu inte vet och att stå ut och kanske ta itu med konsekvenserna av det.
Allt gott!
Gardell, förskola och tiara.
Serien skildrar åttiotalet, saker har hänt sen dess, homosexuella har "friats" från skulden till HIV/AIDS, homosexuella i Sverige har äntligen fått rätt att vigas i kyrkan och våra fördomar börjar tunnas ut, men mycket motstånd finns kvar. Föräldrar låtsas fortfarande som det regnar, blundar och verkar tänka de mest korkade saker som att det går nog över om vi leker struts ett tag till. Jag har lite svårt att förstå, jag har svårt att förstå hur man kan äcklas av kärlek mellan människor, hur man kan tycka att man har rätt att döma andra utifrån deras känslor, utifrån deras kärlek? Vad är det som är så farligt? Vad är det som gör att vi upprörs och räds år kärlek?
I denna kontext är jag så oerhörd tacksam och glad för den förskola mina söner går på, som så tydligt jobbar för att barnen ska få upptäcka och forma sin identitet utan att stereotypa könsrollsmönster trycks på dem. Ibland hämtar jag en kille i byggrummet, ibland en pusslande rosaglittrande tiaraprydd prinsessa, och det är så ljuvligt att se hur han mår bra och hur pedagogerna på avdelningen jobbar med barnen för att behålla det fördomsfria förhållningssättet. De läser böckerna ur genusperspektiv och tar bort böcker som förmedlar allt för stereotypa mönster, ändrar i sagor för att det inte alltid måste vara en riddare/prins som räddar den hjälplösa flickan/prinsessan. Löjligt, kanske några tycker, det är ju bara sagor - absolut inte, det är inte bara sagor. De är böcker som når våra barn i en period när de ska börja forma och utveckla sin egen identititet, klart det påverkar, allt påverkar mer eller mindre. Och alla flickor i en förskolegrupp blir inte lesbiska om man läser "Mamma, mamma, barn", men de blir med stor sannolikhet bättre vänner till de barn som växer upp med homosexuella föräldrar utan att själva reflektera över det stora i deras beteende. Stor respekt till pedagogernas arbete, ett fantastiskt initivativ och ett enormt viktigt ställningstagande.
Vi ska inte tro att föräldrarna i Torka inga tårar utan handskar blev kvar på åttiotalet, intolerans måste vi ständigt kämpa mot. Och vi måste fortsätta sträva för vår rätt att få vara de vi är och att accepteras och respekteras för det. Som förälder är det omöjligt för mig att förstå hur man fortfarande på många håll leker struts istället för att leva, stötta och glädjas med sitt barn. Torka inga tårar utan handskar är en livsviktig dramaserie, Myggenäs förskola ett föredöme i att betona och förmedla tolerans, allas lika värde, barnens rätt till lika/olika lek och stereotypfria förebilder.
Tack för att du tog dig tid!
/Den dåliga modern som nu ätit upp godispåsen hon gömt för sina barn;)
Egentid och ledighet
En alert och klättergalen ettåring, en nyfiken och testande fyraåring, en härlig bonusdotter,en heltidsarbetande och lugn man, ett hus med förbättringsbehov, fina vänner och ett härligt fotbollslag. Det är mitt liv just nu, allt i en mix i rasande fart. Och så egentid förstås, egentid... Det är sannerligen ett begrepp som tyder på småbarnsliv, om någon pratar om egentid så vet ni, barn, för lite sömn, många kramar, många pussar, mängder med kaotiska måltider, otaliga blöjbyten, ett och annat trots, till synes oprovocerade bryt och ett ständigt lyssnande.
Har läst gamla dagböcker och där står väldigt lite om egentid, förstås inte, egentid var ju normaltillståndet.
Nu är toabesök uppskattad egentid, så det blev:)
Många bloggare skriver om livet med barn, om hur vardagen flyter på, jag tänker: "Herregud, har de inget annat att skriva om?!". Men nej, vi har inte så mycket mer, den mikroskopiska toalettegentiden föder sällan djupare funderingar. Förhoppningsvis har inte legobitar olämpligt skickats genom luften på andra sidan dörren och förhoppningsvis är den vita väggen fortfarande vit, man vet aldrig men man lyssnar, lyssnar efter signalen som innebär att man har lite att göra.
För att göra, det har man... Men vår sanslösa lycka, villkorslösa kärlek och självklara omsorg om dessa små mirakel gör att tillvaron benämns "mammaledighet/pappaledighet". Det kanske viktigaste jobbet vi gör kallas för ledighet... Okej det är bara en benämning men jag vägrar. Jag jobbar som mamma och jag jobbar hårt, utan rast och övertid dagligen. För att inte tala om all Ob-tid... Arbetsplatsen är den bästa tänkbara och barnen är givetvis gudomliga men det är onekligen ett slit. Men jag tänker att hårt jobb lönar sig och att mina små gossar kommer bli små mönstrelever så småningom...:) Eller hur?
Ett halvår senare är jag återigen förvärvsarbetande, "ledigheten" gick i ett rasande tempo. Egentiden vid toalettbesök är ett minne blott när 1 1/2-åringen når dörrhandtaget och dundrar in med sin bobby car... Men jisses va livet är underbart på riktigt!
Telefonförsäljare
Så man vet aldrig - men gåvor kan komma att stå en dyrt!
Mammakropp och cupcakes
En spaning, en reflektion med något kritisk underton och ett fullständigt sågande av cupcakes. Egentligen är jag harmonisk idag, inte ilsk, men på något sätt blir min glädje mer tydlig om jag väljer att betona ilskan. ”Det vita livet blir ännu mera vitt om den svarta döden ligger nära” sa Natascha, jägaren som fäller bufflar i Afrika, igår på SVT1 Sommarpratarna. Liknelsen går att applicera på glädje och ilska, i alla fall framkallad ilska, engagerat tyckande och energiskt argumenterande. Att få anse något, och att anse något annat. Jag gillar inte cupcakes (alltså företeelsen/fenomenet – smaken gillar jag), jag avskyr rosaglittrande bakböcker och blir provocerad av alla ”lyckliga familjer i kliniskt stylade hus”. Avundsjuka, ja kanske, eller nej inte allts, inte över huvud taget.
I väntan på naprapaten njöt jag av att jag faktiskt var tio minuter tidig. Därmed tvingades jag sitta i tystnad och läsa en tidning, tänk att väntrummet bjöd på detta. Ett bra väntrum och en intressant artikel, ”Mammakroppen”. Mammakropp – vad sjutton är det? Är det min kropp? Din? Någon annans? Det var helt klart med perspektivet ”någon annans”, som jag fascinerad läste vidare om att vi mammor är så flitiga besökare hos plastikkirurgen för att efter graviditeter(-na) återskapa det som en gång var. En kroppens renässans, farväl du dystra medeltid, vakna du forna ideal och tack kapitalismen för möjligheten. Så i med lite plastgegga, lyft upp det som när mjölken sinat, hittas en eller två våningar längre ner än ursprungsläget. Sug bort lite gegga, avlägsna degmagen och sen, hej då mammakropp – välkommen lyckan…
Välkommen vackra heltidsarbetande småbarnsmamma, välkommen hem till ditt minutiöst inredda kök, med vita högblanka luckor, induktionshäll, tvåstavig ekparkett och tjugofem olika sorters olivolja. Det är nu du med ett leende, efter en hel arbetsvecka, i ett blommigt förkläde nynnandes ska fylla färggranna formar med smet och sedan garnera de gräddade sötsakerna med glasyr och 17 olika sorters strössel…(och givetvis ta ett kort och lägga ut på instagram)
Åter till väntrummet – tio minuter går fort – mammakropp, för en del syns den, för andra bara den känns stod det. Jaha, där rök perspektivet ” någon annan”. För säkerhets skull fanns det en ”dold” mammakropp också, den som känns. Så välkommen knak, ström och stretch, farväl mammakroppskrämpor och tack kapitalismen för möjligheten… – men några jädra cupcakes blir det inte… J
För övrigt tackar Frida Karlsson Öhrberg allra ödmjukast Jonas Gardell för mästerverket ”Torka inga tårar utan handskar”. Vilken gåva till världen!
Oro, tacksamhet, skuld och medkänsla
Drottning Silvias Barnsjukhus, en fantastisk inrättning, en livsviktig tillgång och en trist grå uppenbarelse. Känslor utanpå kroppen och känslor djupt intryckta. Kul är det inte samtidigt som en djup tacksamhet ligger och hela tiden skuldbelägger ångesten. Utan den moderna sjukvården skulle vår lille prins med största sannolikhet inte sprungit omkring idag, han hade inte klarat av den svåra infektion han fick som tvåveckorsbebis. Tacksamhet, djup tacksamhet men också f-n att hans högra sida, vad gäller njure och urinledare, är helt kass. Att hans urinblåsa är väldigt stor och oregelbunden. Helt bra känns det ju inte. Gräver ner mig lite i framtidens kirurgiska ingrepp och hur resultatet kommer bli, lilla glada solstråle, det känns så onödigt.
Men där, precis där, i min självömkan och oro förnimmer jag något i ögonvrån, bekant men inte någon jag känner. Vänder mig om och förstår, ser, känner och skäms. Tänker tanken att låta det passera, att trycka på knappen, gå in i hissen och försvinna i anonymiteten. Men omöjligt, att möta dessa personer här, inne i sjukhuset, vi d hissen, och inte säga något, nej, det går bort. Klumpigt och surrealistiskt, självklart och nödvändigt. Jag hoppas det blev okej.
För mig, vars barn behöver vård och ingrepp men vars liv inte är hotat, känns mötet speciellt, för den andra förmodligen helt ovidkommande. Men ändå. Trots min humaniorautbildning är hjärnan fyrkantig, allt ska förstås, kunna förklaras och verka rimligt. Det här är allt annat. Märkligt. En länkad insamlingstext som grep tag och inte släppte, ansikten som fastnade, en hälsning på FB, här är de på riktigt.
Förbryllad gör jag sen vad vi ska, kämpigt är det, krånglar gör det men sen är vi klara. Resultatet blev någonstans mittemellan, varken fågel eller fisk. Det är jobbigt, absolut, det är alltid jobbigt att se sitt barn ha ont, men det är också jobbigt för att jag inte tycker det bör vara jobbigt.
Samma tid, samma hisskorridor, mamma och barn, ungefär samma åldrar, knapptrycket gör skillnaden. Läkarna kommer in, två stycken är de, för att tala om röntgenresultatet som kunde varit bättre. Jag lyssnar, ställer frågor, lyssnar igen och frågar om. Men jag kan inte tycka att det är jobbigt, inte på allvar, det vore ju absurt. På ett annat knapptryck är det jobbigt, där är det tufft, inte här. Men ändå, det är inte roligt.
Lämnar den grå byggnaden, går mot bilen, svär för mig själv, h-lvete parkeringsbiljetten, den antagna undersökningstiden tripplades, det gjorde inte min parkeringstid. Adrenalinet stiger, bot eller inte bot. Inte bot – jag hade tur. Men kanske, kanske finns min bot, i en annan form, med en annan betydelse, på ett annat våningsplan. Jag hoppas på det, i all min fyrkantighet hoppas jag att det var symboliskt, att det på Drottning Silvias Barnsjukhus ges bot där det verkligen behövs.
Två sidor av samma mynt?
"Här är ju bara ris!", någon gjorde en rispa i kristallen. "De här pinnarna är ju ett skämt, här måste redan vara plockat", jag vände på huvudet. Gumma och gubbe måste ha hamnat utanför sommartavlans ram. "De är ju inte mogna!", deras besvikelse var stor. "Titta här, övermogna bär och så mycket ris!", stackare tänkte jag, stackars er som måste gå i ett soldränkt jordgubbsland i ett fredligt land, det kan inte vara lätt. "Så ojämt det är mellan raderna, man kan ju inte gå!", det också. Sen gjorde de det, det som ingen annan vågar göra, de gjorde det förbjudna, de bytte rad! Ja, ni läste rätt, de bytte rad! Det får man inte göra, det är nästan så bilan kommer nerflygandes bara man sneglar på grannens ibland lite rödare, lite större och lite saftigare bär. Så vad jag gladde mig när det visade sig att gräset inte var grönare på andra sidan, gummas och gubbes stöldrad var lika risig som den övergivna. Eller lika fin och full av stora röda solmogna jordgubbar, det beror på hur man ser det.
Snart lämnade gumma och gubbe den tavla de aldrig lyckades bli en del av, idyllen de inte hittade dörren till.
Blev lättad när de gick, slipade bort rispan i kristallen och slöt mig i bubblan igen. Men samtidigt tänkte jag att jag borde gått fram till dem, gått fram till dem och sagt att det är för dåligt att inte gångarna mellan raderna är asfalterade, plantorna rensade och upphöjda till plockvänlig höjd och bären utmärkta, rensade och lagom mogna.
Men förmodligen hade de bara hållt med mig så det kanske var bra att jag lät bli.
Glad sommar på er!
Nu grönskar det
Jag har visst en blogg och jag är tacksam för att den överlevt min högst sporadiska omsorg bättre än mina krukväxter gjort... Så nu när jag saknade den, så är den här, precis som jag lämnade den, varken ett ord bättre eller sämre, inga vissnade blad men heller inga nya blommor. Överväger därför att strö lite gödsel på den vita ytan och se om det finns några nyplanterade frön som längtar efter att vädra morgonluft. Något mer eftertänksamma än de som tidigare stuckit upp ur jorden tror jag att de är men kanske just därför också lite mer tåliga.
Vårens första gröna skott trängde upp ur det hårda jordlagret i mitten av februari, efterlängtad och mycket vacker kom han till oss, vår J. I ögonblicket då mamma möter barn för första gången vävs trådar så intimt samman att de sedan inte går att separera från varandra, det som händer barnet utspelar sig i mamman och blir en del av henne. När skottet helt plötsligt sloknar grips dess beskyddare av den djupaste oro, vad händer? Maktlöshet och kärlek tar upp hela ens inre, älskade barn, du nyutsprungna ros, var stark, visa att den jord du växt i, den näring du fått givit dig den kraft som behövs för att återigen resa dig mot solen.
Perspektivet gentemot andras, inte sällan mycket värre, öden försvinner och det som inte utspelar sig kring mitt barn, vårt barn, det är helt oväsentligt. Först när faran är över, larmet tyst och sköterskorna endast kommer då vi tryckt på knappen, börjar vidseendet återvända. Och med det kommer skammen smygande. Hur kunde jag tycka att detta var hela världen, se på dem och på dem och stackars dem, vår match var ju en div 5 drabbning och deras en VM-final, ändå fanns bara vi.
Konsekvensen för det gröna lilla skott som sloknade för att sedan ta ny sats blev att det kommer behöva extra växtnäring och en liten pinne vid sidan en tid framöver. Men det finns gott om trädgårdsmästare kring detta skott (till skillnad från mina krukväxter) som kommer ombesörja att detta efterlevs. Snart är sommaren här och vi med den.
När börjar julen?
Så här är (var) det:
Kvällen innan första advent ska adventsstjärnor och adventsljusstakar sättas upp, man ska också hämta vitmossa och smycka den med små svampar av plast vars ståltrådar går av när man fint försöker få ner dem. Det är eventuellt också okej att tända de elektriska stakarna och stjärnorna sent på kvällen, men helst ska de dock tändas för första gången (provtändningen borträknad) på första advents morgon.
Något annat juligt kommer inte på fråga så här fyra-fem veckor före själva aftonen.
Den 13 december tar man så äntligen ett steg till närmare julen, det är då okej att börja lyssna på julmusik. Dock ska man försöka undvika de allra mest "julaftonstillhörande" sångerna så som "O Helga natt", "När juldagsmorgon glimmar", "Nu har vi jul här i vårt hus" o.s.v. Dessa bör man spara tills längre fram eftersom de annars riskerar att bli uttjatade och tömda på stämningsspridande förmåga långt innan julafton är här.
Efter lucia väntar en dryg vecka av praktiska göremål, till exempel bör julklappsköpen göras klart. Tänk dock på att klaga högljutt på alla butiker som spelar de "julaftonsvigda" sånger som ovan nämnts. Dessa bör alla vänta med att höra några dagar till. Man kan också börja sätta ljus utomhus i någon fin en eller liknande och eventuellt hänga upp lite julgardiner. Längre ska man absolut inte gå i sina julförberedelser.
Till slut blir det ändå dagen innan julafton då längtan efter jultomtar och gran fullkomligt har tagit över ens inre. Det är då äntligen okej att ta in granen och sätta upp alla tomtar. Innan man börjar pynta måste man dock dammsuga bort de barr som fallit offer för en dörrkarm eller liknande hinder på väg mot hedersplatsen. Det är ju också så att mannen i huset ska sätta upp ljusen i granen först. Sen är det fritt fram för övriga familjen att hänga i de röda och gula kulorna, man måste då se till att de blir fördelade på ett snyggt sätt runt granen och tänka på att inte glömma de grenar som är allra högst upp. Efter kulorna får övrigt småpynt hängas upp. När det är klart läggs smällkaramellerna på plats, de ska synas men inte ta över intrycket. Sedan träder mannen in i handlingen igen och hänger upp glittret som ska pryda uppifrån och ner, inte runt runt. Sist kröns hela pyntningsproceduren med stjärnan högst upp.
Under granpyntningen är det för första gången sedan förra julen tillåtet och i det närmaste ett måste att lyssna på de främsta julsångerna, de med en vibrerande Jan Malmsjö eller en kraftfull Loa Falkman.
Efter granpyntning sätts övriga tomar upp runt om i fönsterkarmar och på bord och bänkar, lagom många ska det vara.
Julen är äntligen här, det är dagen innan julafton och spänningen och stämningen går att ta på.
Så här var de alltså, min underbara barndoms julförberedelser. Jag minns dem med oerhörd stor värme och kommer ihåg hur speciellt allt kändes, och bra. Ändå har jag, nu när jag ska ge mitt eget barn jultraditioner, ändrat en del. Jag har blivit en juloman, när jag själv fick bestämma när jag skulle ställa fram tomtar, ta in granen och lyssna på julmusik så tog jag mig friheten att skapa nya traditioner.
Min övertygelse är att man ska njuta av julen under en längre period, så nu är gardinerna redan uppe, julmusiken strömmar genom högtalarna när jag känner för det, tomtar och annat kommer fram till lucia och granen sätts in och pyntas i god tid före julafton. Sen, dagen innan julafton, åker vi till mamma och pappa och äter ett "smygjulbord". Det är en tradition som jag inte tänker ändra på, vissa saker är ristat i sten:-)
Glad första advent på er allihop (men nåde den som redan har satt fram tomtarna...först vid Lucia är det okej...;)!
