lagtochhogt

Detta inlägg skrivs i en protestens stund, eller kanske i ett reflekterande andetag. Oavsett under några minuter som tillåter inaktivitet och tystnad, en annars ovanlig företeelse för småbarnsföräldrar den här tidpunkten på året. Med förväntansfulla och sprudlande små barn firar vi nu de bästa jularna, välsignade med att få ha våra familjer friska och hos oss. Trots att givetvis barnen med alla klappar och tjo och tjim är de som allas fokus främst är inställt på känner jag mig som julfirandets centrum. Inte i uppmärksamhet och inte i antal klappar, men i hjärtat, gärna lite på avstånd, insupandes allt det som finns runt mig. Så oändligt tacksam.

Livet borde vara självklart för barn, så är det inte. För alldeles för många blir livets skörhet tydlig alldeles för tidigt. Med egna små barn har jag blivit gripen och omskakad, mer än förut, när sjukdom drabbar barn i min närhet. Föräldraskapet är så stort, så fullt av kärlek och glädje men också av en enorm sårbarhet. Men sårbarheten är inte bara negativ, sårbarheten föder också en djup tacksamhet. En tacksamhet som är svår att sätta ord på, som fortfarande får mig att börja grina när jag pratar om Jacobs sjukhusvistelse och som gör att jag får hejda mig för att inte krama mina barn för hårt. Den här tacksamheten gör att jag står i julorkanens öga, helt still - ödmjuk.

I mellandagarna landar fem mössor i min brevlåda, tre Alicemössor och två brorsanmössor. Sara Brodén, mamma till Alice (2 år och kämpande mot en hjärntumör) har startat ett beundransvärt projekt och säljer, i samarbete med Samhall, mössor till förmån för Barncancerfonden. Mina pojkar har redan varsin brorsanmössa och tanken att de inte bara skyddar deras små huvuden utan också bidrar till forskningen kring barncancer gör dessa mössor dubbelt betydelsefulla. Bidra gärna till att fler barn får fira den jul de borde få fira, http://alicemossan.blogg.se, och läs också om kampen, kärleken och kraften hos Alice och hennes familj.

Samtidigt som jag klickade iväg min mössbeställning damp det ner ett julkort i vår brevlåda. Förmodligen det finaste julkort vi har fått, där livet blev bra, trots att det fortfarande är skört. Minns luciafirandet på skolan för tre år sen, hur det overkliga berättades och på hur nära livet kom. Och så i brevlådan i år, kortet på en stolt och frisk liten tjej, som efter 2½ års fight mot cancer nu kavat ligger huvud mot huvud med sin nyfödda bror. Jag antar att livet sällan blir större.

Så med en varm känsla av tacksamhet för familj och vänner som finns runt mig och med en massa bus och kul tänker jag fira jul. En alldeles fantastisk jul, och jag önskar er alla där ute detsamma. Ta hand om er, säg att ni älskar varandra, muttra inte över den torra julskinkan och ha det bara bäst helt enkelt! .