lagtochhogt

Under tre måndagar har jag, likt många andra, suttit klistrad och lätt förlamad framför tv:n. Skarpsinte och träffsäkre Gardells dramaserie Torka inga tårar utan handskar bara inte trollband utan fick tiden att stanna upp. För mig som länge njutit, tagit till mig av och skrattat åt Gardells nakna skildringar blev serien ett stort utropstecken, en gåva till människan att ansvarsfullt ta vara på. En lektion i hur bisarrt vi beter oss mot varandra, med kärlek som orsak! Har runt omkring mig hört röster att man inte velat se, att "nej fy det är inget för mig". Varför då?, tänker jag. Det är synd att inte alla tittar, alla borde titta, omsorgsfull kärlek mellan människor är inte farligt, när ska vi förstå och acceptera?

Serien skildrar åttiotalet, saker har hänt sen dess, homosexuella har "friats" från skulden till HIV/AIDS, homosexuella i Sverige har äntligen fått rätt att vigas i kyrkan och våra fördomar börjar tunnas ut, men mycket motstånd finns kvar. Föräldrar låtsas fortfarande som det regnar, blundar och verkar tänka de mest korkade saker som att det går nog över om vi leker struts ett tag till. Jag har lite svårt att förstå, jag har svårt att förstå hur man kan äcklas av kärlek mellan människor, hur man kan tycka att man har rätt att döma andra utifrån deras känslor, utifrån deras kärlek? Vad är det som är så farligt? Vad är det som gör att vi upprörs och räds år kärlek?

I denna kontext är jag så oerhörd tacksam och glad för den förskola mina söner går på, som så tydligt jobbar för att barnen ska få upptäcka och forma sin identitet utan att stereotypa könsrollsmönster trycks på dem. Ibland hämtar jag en kille i byggrummet, ibland en pusslande rosaglittrande tiaraprydd prinsessa, och det är så ljuvligt att se hur han mår bra och hur pedagogerna på avdelningen jobbar med barnen för att behålla det fördomsfria förhållningssättet. De läser böckerna ur genusperspektiv och tar bort böcker som förmedlar allt för stereotypa mönster, ändrar i sagor för att det inte alltid måste vara en riddare/prins som räddar den hjälplösa flickan/prinsessan. Löjligt, kanske några tycker, det är ju bara sagor - absolut inte, det är inte bara sagor. De är böcker som når våra barn i en period när de ska börja forma och utveckla sin egen identititet, klart det påverkar, allt påverkar mer eller mindre. Och alla flickor i en förskolegrupp blir inte lesbiska om man läser "Mamma, mamma, barn", men de blir med stor sannolikhet bättre vänner till de barn som växer upp med homosexuella föräldrar utan att själva reflektera över det stora i deras beteende. Stor respekt till pedagogernas arbete, ett fantastiskt initivativ och ett enormt viktigt ställningstagande.

Vi ska inte tro att föräldrarna i Torka inga tårar utan handskar blev kvar på åttiotalet, intolerans måste vi ständigt kämpa mot. Och vi måste fortsätta sträva för vår rätt att få vara de vi är och att accepteras och respekteras för det. Som förälder är det omöjligt för mig att förstå hur man fortfarande på många håll leker struts istället för att leva, stötta och glädjas med sitt barn. Torka inga tårar utan handskar är en livsviktig dramaserie, Myggenäs förskola ett föredöme i att betona och förmedla tolerans, allas lika värde, barnens rätt till lika/olika lek och stereotypfria förebilder.



Tack för att du tog dig tid!

/Den dåliga modern som nu ätit upp godispåsen hon gömt för sina barn;)