lagtochhogt

Ca 100 kcal i en vit smörgås, 75 kcal i ett äpple, 120 i en banan, 40 kcal/dl lättmjölk och 60 kcal/dl i helmjölk. Fakta från en svunnen tid, från en period när den skeva synen på mig själv och på omvärden präglade och helt tog över både sanningen och tillvaron. Memorerade näringstabeller och ett ständigt planerande för att slippa, så mycket mer var det inte…

Texten är skriven i ”man”-form, det är inte ett anspråk på en allenarådande sanning, det är inte heller en på forskning vilande text. ”Man” i texten går till största del att byta ut mot ett jag i dåtid och den här gången är det flickan i filmen som har skrivit brevet. Anorexia nervosa, ätstörningar i sin fullkomlighet, en sjukdom, en djävul som sitter på ens ena axel och som inte ger helgonet på andra sidan en chans. Domderar, hotar, kväver och framkallar ångest på ett ytterst framgångsrikt sätt. Som utan samvetskval får sitt offer att ljuga, smita och byta personlighet. En Djävul.

Ibland blir man påmind om helvetet, hela själen skriker och gråter samtidigt som den upptas av en kärlek till och en önskan om bättring för den drabbade. Frustration och förlåtelse, jag vet att du ljuger – det gör man, jag vet att du smiter – det är en del av det, jag vet att du inte vill – jag vill hjälpa dig, men jag når inte fram! Jag ser dig och jag ser sjukdomen. Man är den mest avskyvärda människan i världen, så tjock, ful och helt misslyckad. Oförmögen att älska någon annan, såklart, man har fullt upp med att försöka älska sig själv. Men det gör man inte, älskar sig själv, långt därifrån. Ett slags dualistiskt självförakt i versaler gör sig gällande. Djävulen påtalar att man är tjock och ful och dessutom oförmögen att ha fullständig kontroll. Det lilla jaget, det riktiga jaget inser att det är vansinne, att djävulen är en fiende men kan inte stå emot utan förvandlas till en svältande, kräkande mytoman. Självförakt.

Så lever man, i en bubbla fylld av kaloritabeller, hekton, toaletter, ångest och skam. Omgivningen ser, påtalar sin oro, försöker med alla medel men når inte fram. Djävulen låter sig inte blidkas. Fester, kärlek, filmkvällar och förälskelse, sådant som hör tonåringslivet till blir helt och hållet ointressant. Finns ingen energi över, ingen glädje, menstruation upphör, möjligheten att bli mamma så småningom sätts på spel, men det spelar ingen roll – det bästa som kan ske är ändå om man kan låta bli att äta… Så in i helvete sjukt! Hur skapar vi detta monster? För av samhället är det skapat – säga vad ni vill. En inåtvänd revolt, en tyst protest, ett sätt att straffa sig själv eller ett sätt att slippa bli tonåring och vuxen, vad vet man? Vet bara att någonstans sätts bollen, som skapats av knäppa ideal, i rullning…

Förhoppningsvis kommer ett plötsligt, ”pang”, något som får djävulen att vackla, en tydlig insikt, några ord eller något annat. Facit finns inte, recepten är lika många som antalet patienter och inte ett enda är det andra likt. Något som försvagar djävulen och ger helgonet chansen, när det blir uppenbart att djävulen står och blockerar vägen till framtiden, när en knäpp läkare (i efterhand världens klokaste) ryter ifrån: ”Du är ju inte normal, normala människor äter, umgås och har kul. Du är inte normal!”. Inga slumpens ord utan väl avvägda efter noggrann genomförd patientresearch. ”Vad säger du? Du ska få se vem som är normal, kärring!” och i den tunna, bleka varelsen väcks stridslusten.Det var dags, dags att sörja den kropp man aldrig fick (en som inte finns) och gå vidare.

Jag önskar att jag hade ett lexikon, ett uppslagsverk med nyckelord, träffande meningar och avgörande verbala attacker. Frustrationen att förstå, att se men inte kunna hjälpa på riktigt är gnagande. Men likt Don Quijote tänker jag slåss mot väderkvarnar tills den verklige djävulen på de drabbades axlar flimrar förbi – och då, då finns ingen nåd.