lagtochhogt

Jag har visst en blogg och jag är tacksam för att den överlevt min högst sporadiska omsorg bättre än mina krukväxter gjort... Så nu när jag saknade den, så är den här, precis som jag lämnade den, varken ett ord bättre eller sämre, inga vissnade blad men heller inga nya blommor. Överväger därför att strö lite gödsel på den vita ytan och se om det finns några nyplanterade frön som längtar efter att vädra morgonluft. Något mer eftertänksamma än de som tidigare stuckit upp ur jorden tror jag att de är men kanske just därför också lite mer tåliga.

Vårens första gröna skott trängde upp ur det hårda jordlagret i mitten av februari, efterlängtad och mycket vacker kom han till oss, vår J. I ögonblicket då mamma möter barn för första gången vävs trådar så intimt samman att de sedan inte går att separera från varandra, det som händer barnet utspelar sig i mamman och blir en del av henne. När skottet helt plötsligt sloknar grips dess beskyddare av den djupaste oro, vad händer? Maktlöshet och kärlek tar upp hela ens inre, älskade barn, du nyutsprungna ros, var stark, visa att den jord du växt i, den näring du fått givit dig den kraft som behövs för att återigen resa dig mot solen.

Perspektivet gentemot andras, inte sällan mycket värre, öden försvinner och det som inte utspelar sig kring mitt barn, vårt barn, det är helt oväsentligt. Först när faran är över, larmet tyst och sköterskorna endast kommer då vi tryckt på knappen, börjar vidseendet återvända. Och med det kommer skammen smygande. Hur kunde jag tycka att detta var hela världen, se på dem och på dem och stackars dem, vår match var ju en div 5 drabbning och deras en VM-final, ändå fanns bara vi.

Konsekvensen för det gröna lilla skott som sloknade för att sedan ta ny sats blev att det kommer behöva extra växtnäring och en liten pinne vid sidan en tid framöver. Men det finns gott om trädgårdsmästare kring detta skott (till skillnad från mina krukväxter) som kommer ombesörja att detta efterlevs. Snart är sommaren här och vi med den.