Mammakropp och cupcakes
En spaning, en reflektion med något kritisk underton och ett fullständigt sågande av cupcakes. Egentligen är jag harmonisk idag, inte ilsk, men på något sätt blir min glädje mer tydlig om jag väljer att betona ilskan. ”Det vita livet blir ännu mera vitt om den svarta döden ligger nära” sa Natascha, jägaren som fäller bufflar i Afrika, igår på SVT1 Sommarpratarna. Liknelsen går att applicera på glädje och ilska, i alla fall framkallad ilska, engagerat tyckande och energiskt argumenterande. Att få anse något, och att anse något annat. Jag gillar inte cupcakes (alltså företeelsen/fenomenet – smaken gillar jag), jag avskyr rosaglittrande bakböcker och blir provocerad av alla ”lyckliga familjer i kliniskt stylade hus”. Avundsjuka, ja kanske, eller nej inte allts, inte över huvud taget.
I väntan på naprapaten njöt jag av att jag faktiskt var tio minuter tidig. Därmed tvingades jag sitta i tystnad och läsa en tidning, tänk att väntrummet bjöd på detta. Ett bra väntrum och en intressant artikel, ”Mammakroppen”. Mammakropp – vad sjutton är det? Är det min kropp? Din? Någon annans? Det var helt klart med perspektivet ”någon annans”, som jag fascinerad läste vidare om att vi mammor är så flitiga besökare hos plastikkirurgen för att efter graviditeter(-na) återskapa det som en gång var. En kroppens renässans, farväl du dystra medeltid, vakna du forna ideal och tack kapitalismen för möjligheten. Så i med lite plastgegga, lyft upp det som när mjölken sinat, hittas en eller två våningar längre ner än ursprungsläget. Sug bort lite gegga, avlägsna degmagen och sen, hej då mammakropp – välkommen lyckan…
Välkommen vackra heltidsarbetande småbarnsmamma, välkommen hem till ditt minutiöst inredda kök, med vita högblanka luckor, induktionshäll, tvåstavig ekparkett och tjugofem olika sorters olivolja. Det är nu du med ett leende, efter en hel arbetsvecka, i ett blommigt förkläde nynnandes ska fylla färggranna formar med smet och sedan garnera de gräddade sötsakerna med glasyr och 17 olika sorters strössel…(och givetvis ta ett kort och lägga ut på instagram)
Åter till väntrummet – tio minuter går fort – mammakropp, för en del syns den, för andra bara den känns stod det. Jaha, där rök perspektivet ” någon annan”. För säkerhets skull fanns det en ”dold” mammakropp också, den som känns. Så välkommen knak, ström och stretch, farväl mammakroppskrämpor och tack kapitalismen för möjligheten… – men några jädra cupcakes blir det inte… J
För övrigt tackar Frida Karlsson Öhrberg allra ödmjukast Jonas Gardell för mästerverket ”Torka inga tårar utan handskar”. Vilken gåva till världen!
