En dåres försvarstal...
När allt känns lätt, huvudet är fräscht, på läpparna vilar ett leende, kroppen är mör men harmonisk och rastlösheten befinner sig på behörigt avstånd - nog har jag tränat fotboll då. I tjugo år av mitt liv, vid ca 4000 tillfällen och betydligt fler timmar har det gröna fältets schack upptagit min kropp och en stor del av min själ. Det är ingen fritidssysselsättning det är en livsstil, och en livsstil är svår att bryta...
Kroppen har starkt tagit ställning i ca 4 år - det är dags nu, sluta. Låt mig vara har den sagt, låt mig vila och gör något skonsammare. Sjung, promenera, scrapbooka, det finns massor med fina sysselsättningar, låt dig hänföras av något annat. Och jadå, jag har en CD-skiva som jag, varje gång efter att ha lyssnat på, förbannar mig själv att jag öppnade munnen. Jag har travat runt i området och försökt tänka att jag njuter av att promenera och jag har tre stora lådor med massa fina papper, läckra dekorationer och diverse stämplar i källaren... Fina förväntansfulla försök att hitta en ny hobby...
Men själen, denna lilla djävul, säger du måste spela fotboll, du ska springa och kämpa och sparka och svettas och glädjas - sluta inte. Och jag fortsätter, jag fortsätter tycka att det är helt fantastiskt galet roligt, det är inte ett träningspass, inte som spinning, inte som en löprunda, inte som "hoppa-och-springa-runt-i-ring-i-fina-kläder-med-massa-andra-till-musik", det liknar inget annat. Det är bara glädje, det är passion och sannolikt också en smula av identitiet. Föreställ er en blöt, lätt lerig fotbollsplan i september och ett motståndarlag. Min akilleshäl, jag kan inte säga nej. Tänk er sedan omklädningsrummet efteråt, när vi vunnit, så har ni min drog. Jag är helt klart beroende. Efter ett två års långt uppehåll så räckte det med två (numerärt) ojämna lag så var jag tillbaka igen, fast och förundrad över fotbollens enorma dragningskraft.
Snart 31 år...när, jag bara undrar, när ska själen krypa ner bland lådorna i källaren och finna tillfredsställelse i pappersblommor, prickiga papper och prydnadsband?
Kroppen har starkt tagit ställning i ca 4 år - det är dags nu, sluta. Låt mig vara har den sagt, låt mig vila och gör något skonsammare. Sjung, promenera, scrapbooka, det finns massor med fina sysselsättningar, låt dig hänföras av något annat. Och jadå, jag har en CD-skiva som jag, varje gång efter att ha lyssnat på, förbannar mig själv att jag öppnade munnen. Jag har travat runt i området och försökt tänka att jag njuter av att promenera och jag har tre stora lådor med massa fina papper, läckra dekorationer och diverse stämplar i källaren... Fina förväntansfulla försök att hitta en ny hobby...
Men själen, denna lilla djävul, säger du måste spela fotboll, du ska springa och kämpa och sparka och svettas och glädjas - sluta inte. Och jag fortsätter, jag fortsätter tycka att det är helt fantastiskt galet roligt, det är inte ett träningspass, inte som spinning, inte som en löprunda, inte som "hoppa-och-springa-runt-i-ring-i-fina-kläder-med-massa-andra-till-musik", det liknar inget annat. Det är bara glädje, det är passion och sannolikt också en smula av identitiet. Föreställ er en blöt, lätt lerig fotbollsplan i september och ett motståndarlag. Min akilleshäl, jag kan inte säga nej. Tänk er sedan omklädningsrummet efteråt, när vi vunnit, så har ni min drog. Jag är helt klart beroende. Efter ett två års långt uppehåll så räckte det med två (numerärt) ojämna lag så var jag tillbaka igen, fast och förundrad över fotbollens enorma dragningskraft.
Snart 31 år...när, jag bara undrar, när ska själen krypa ner bland lådorna i källaren och finna tillfredsställelse i pappersblommor, prickiga papper och prydnadsband?
Kommentarer
Postat av: Malin
Inte än hoppas jag Frida!!! För vi behöver dig!
Svar:
Frida Karlsson Öhrberg
Postat av: Karin
Jag saknar det varje dag. Väldigt bra beskrivning av känslan.
Trackback
