Att vandra i andras fotspår.
Att gå i någon annans fotspår är oftast enklare än att själv ta de första stegen på ännu okänd mark. Att gå först kräver mod, styrka och inte minst övertygelse. Vanligen går man mest kaxigt och trampar ut de spår som redan finns, kanske ökar man diametern något, kanske trampar man ner ett litet område som legat orört, dock lämnar man aldrig nämnvärt huvudstigen. Trygghets- och bekvämlighetszonen är rådande rättesnören, kanske allt för ofta i våra liv?
Trampade på en modig kvinnas mark idag, en kvinna som bröt mot normerna, som gick sin egen väg och antagligen också gjorde det hon ansåg nödvändigt för att följa sin övertygelse. Sådant sågs, på den tid Margareta Hvitfeldt levde, inte med särskilt blida ögon av samhället och hon blev av sin eftervärld ”belönad” med en rad mindre smickrande skrönor. Hon skulle enligt dessa ha varit både girig, våldsam och hård mot de fattiga.
Margareta blev moderlös i mycket ung ålder och ärvde som 14-åring betydande gårdar med stora arealer. Hon gifter sig som 27 åring, får tre barn, de två första dör vid endast två veckors, respektive 6 års ålder. Hennes tredje barn, sonen Ivar, blir 19 år och han hade då varit faderlös i 12 år. Sådana år med fyra så tunga dödsfall kunde knäckt vem som helst. Att klara det på 1600-talet och dessutom ha stora eftertraktade jordtillgångar att bevaka, ensam, som kvinna – vilken bedrift! Skrönorna bedöms innehålla en hög halt av osanningar, men låt säga att de vore sanna. Hade det var så konstigt om hon statuerade exempel, avskräckande sådana, för att få lite andrum? Jag var ju inte där givetvis, men kan föreställa mig vilka påtryckningar hon måste varit utsatt för och hur maktgalna herrar besökte henne på Sundsby med diverse förslag. Vilket mod, vilken styrka och vilken övertygelse denna kvinna måste ha haft, som stod emot. Och vad ensam hon måste ha känt sig.
Promenerar hemåt och funderar kring våra strider idag och vem som är vår tids Margaretha Hvitfeldt? Ett namn som slår mig är Rahima Balkhi, polischef i ett distrikt i Afghanistan sen 26 år. En kvinnlig polischef i ett land där kvinnor trots ett formellt beslut 2009, i realiteten saknar rättsskydd. Vad har hon för rykte tro? Vilka glåpord och skrönor är hon objekt för? Det kan jag ju endast spekulera i men jag fascineras av dessa kvinnor. Kvinnor som tar de första stegen på otrampad mark. som med sitt mod, sin styrka och sin övertygelse ifrågasätter normer och regler och bryter mark, inte bara för sig själva utan för så många andra. Som orkar med motståndet, som stuntar i hoten och som rakryggade fortsätter...ett...steg...till. Respekt.
Tänker att jag borde våga utanför bekvämlighetszonen lite oftare, att utmana mitt trygghetsbehov och i alla fall våga stampa till på den orörda jorden mellan två redan upptrampade steg…
Trampade på en modig kvinnas mark idag, en kvinna som bröt mot normerna, som gick sin egen väg och antagligen också gjorde det hon ansåg nödvändigt för att följa sin övertygelse. Sådant sågs, på den tid Margareta Hvitfeldt levde, inte med särskilt blida ögon av samhället och hon blev av sin eftervärld ”belönad” med en rad mindre smickrande skrönor. Hon skulle enligt dessa ha varit både girig, våldsam och hård mot de fattiga.
Margareta blev moderlös i mycket ung ålder och ärvde som 14-åring betydande gårdar med stora arealer. Hon gifter sig som 27 åring, får tre barn, de två första dör vid endast två veckors, respektive 6 års ålder. Hennes tredje barn, sonen Ivar, blir 19 år och han hade då varit faderlös i 12 år. Sådana år med fyra så tunga dödsfall kunde knäckt vem som helst. Att klara det på 1600-talet och dessutom ha stora eftertraktade jordtillgångar att bevaka, ensam, som kvinna – vilken bedrift! Skrönorna bedöms innehålla en hög halt av osanningar, men låt säga att de vore sanna. Hade det var så konstigt om hon statuerade exempel, avskräckande sådana, för att få lite andrum? Jag var ju inte där givetvis, men kan föreställa mig vilka påtryckningar hon måste varit utsatt för och hur maktgalna herrar besökte henne på Sundsby med diverse förslag. Vilket mod, vilken styrka och vilken övertygelse denna kvinna måste ha haft, som stod emot. Och vad ensam hon måste ha känt sig.
Promenerar hemåt och funderar kring våra strider idag och vem som är vår tids Margaretha Hvitfeldt? Ett namn som slår mig är Rahima Balkhi, polischef i ett distrikt i Afghanistan sen 26 år. En kvinnlig polischef i ett land där kvinnor trots ett formellt beslut 2009, i realiteten saknar rättsskydd. Vad har hon för rykte tro? Vilka glåpord och skrönor är hon objekt för? Det kan jag ju endast spekulera i men jag fascineras av dessa kvinnor. Kvinnor som tar de första stegen på otrampad mark. som med sitt mod, sin styrka och sin övertygelse ifrågasätter normer och regler och bryter mark, inte bara för sig själva utan för så många andra. Som orkar med motståndet, som stuntar i hoten och som rakryggade fortsätter...ett...steg...till. Respekt.
Tänker att jag borde våga utanför bekvämlighetszonen lite oftare, att utmana mitt trygghetsbehov och i alla fall våga stampa till på den orörda jorden mellan två redan upptrampade steg…
Kommentarer
Postat av: anna
Fylls ibland av en enorm tacksamhet för alla de som röjt hinder & trampat vägen före oss. Jag försöker göra mitt bästa för att fortsätta hålla stigen vid & det vet jag att du med gör :)
Trackback
