Sök, lev och lär...
Under en period i livet var det enkelt att tänka och agera rationellt, i alla fall hyfsat rationellt. Fler saker var svart eller vitt, tydligt svart eller vitt. Nu är det mera grått utan tydliga kontraster mellan rätt eller fel - ibland. Något med det jobbigaste som finns är att tro att man har en tydlig åsikt och sen inse att det hade man inte alls. Det svarta upplevdes mer och mer grått och till slut stod det inte längre i motsats till det vita, utan mer som en lite dystrare nyans, en del av livet kanske.
Att såra personer man tycker om är vidrigt och något jag i största möjliga mån försöker undvika genom att fundera mycket och genom att försöka känna in och vara ödmjuk. När det inte fungerar och jag inser att det är mitt handlande som kan ifrågasättas, att det är mitt handlande som inte är självklart, inte heller rationellt, utan baserat på för utomstående vaga grunder, då är det jobbigt. Då vill jag skrika ut hur jag känner, formulera sönder mina tankar och känslor i ord och verbalt dunka in i den andra personen hur jag tänkte och hur fel jag inser att det blev - tills han/hon (hen?:-)) förstår och förlåter. Så vill jag göra, men gör inte alltid, som tur är - kanske.
Handlingar som inte går att förklara, ställningstaganden som inte grundas på fakta, när hjärtat och hjärnan inte talar samma språk. När språkförbistringen mellan de båda kroppsdelarna bygger en mur mot något som man egentligen inte vill skiljas från, står man som åskådare i sitt eget beslut. Handlingsförlamad - mitt emellan - tvivlande på sitt eget omdöme - besviken.
"Det finns en glänta i skogen som bara kan hittas av den som har gått vilse" skrev Tranströmer en gång, kloka ord. Jag lutar mig mot raderna, litar på innebörden, hoppas jag finner gläntan och konstaterar att gråa skogar blivit vanligare i mitt liv. De svart-vita kontrasterna finns, men ifrågasätts av livet mer och mer. En annan klok själ sa något i stil med "Ju mer man vet desto mer förstår man att man inte vet", väldigt sant. Samtidigt så lär man sig att leva med det man ännu inte vet och att stå ut och kanske ta itu med konsekvenserna av det.
Allt gott!
Att såra personer man tycker om är vidrigt och något jag i största möjliga mån försöker undvika genom att fundera mycket och genom att försöka känna in och vara ödmjuk. När det inte fungerar och jag inser att det är mitt handlande som kan ifrågasättas, att det är mitt handlande som inte är självklart, inte heller rationellt, utan baserat på för utomstående vaga grunder, då är det jobbigt. Då vill jag skrika ut hur jag känner, formulera sönder mina tankar och känslor i ord och verbalt dunka in i den andra personen hur jag tänkte och hur fel jag inser att det blev - tills han/hon (hen?:-)) förstår och förlåter. Så vill jag göra, men gör inte alltid, som tur är - kanske.
Handlingar som inte går att förklara, ställningstaganden som inte grundas på fakta, när hjärtat och hjärnan inte talar samma språk. När språkförbistringen mellan de båda kroppsdelarna bygger en mur mot något som man egentligen inte vill skiljas från, står man som åskådare i sitt eget beslut. Handlingsförlamad - mitt emellan - tvivlande på sitt eget omdöme - besviken.
"Det finns en glänta i skogen som bara kan hittas av den som har gått vilse" skrev Tranströmer en gång, kloka ord. Jag lutar mig mot raderna, litar på innebörden, hoppas jag finner gläntan och konstaterar att gråa skogar blivit vanligare i mitt liv. De svart-vita kontrasterna finns, men ifrågasätts av livet mer och mer. En annan klok själ sa något i stil med "Ju mer man vet desto mer förstår man att man inte vet", väldigt sant. Samtidigt så lär man sig att leva med det man ännu inte vet och att stå ut och kanske ta itu med konsekvenserna av det.
Allt gott!
Kommentarer
Trackback
