En debutants betraktelser
"Tänk på vilka som ska få vara med. Ska tjejer få vara med? Ska funktionshandikappade få vara med?" Det är utan tvivel vilken grupp personen bakom detta uttalande använder som norm. Ibland kan frågeställningar i stil med den nämnda ha ett syfte att provocera, att genom reaktionerna de ger visa på att normen inte längre är självklar. Ingen reaktion innebär att normen inte ifrågasätts, kraftig reaktion betyder att normen är på väg att förändras. När föreläsare genom att, medvetet, provocera får publiken att reflektera över sina egna, andras, och samhällets värderingar är det effektfullt. Men när provokationen är ofrivillig, när man förstår att den som uttalar sig inte själv inser att det är en provokation, då blir det mest pinsamt. I bästa fall ger det upphov till skämtsamma gliringar och energi till att fortsätta arbeta för förändring, i sämsta fall undergrävs det talaren tidigare förmedlat. Min känsla var att mannen bakom det inledande citatet inte själv var medveten om sin provokation, och kanske stod han inte heller bakom normen han förmedlade, men reaktioner väckte han.
Kontrasten blev stor när seminariet som följde visade sig vara en själslig och emotionell guldgruva. Det var omöjligt att komma undan. Samtidigt som vikten av att det finns en handlingsplan då katastrofen är ett faktum poängterades, förmedlades en mänsklig värme, ett budskap om att omtanken hjälper i den mest gränslösa sorg och om vikten av att våga visa att man finns där. Att en blomkvast eller en ordlös kram kanske inte tröstar den som gråter men hjälper till att torka de tårar som faller.
Det var en ansträngning att ta till sig allt som sades utan att själv få fuktiga kinder och inte heller stänga av, att vara med känslomässigt i professionen är inte alltid helt lätt. Minnena från träningslägret i våras, då beskedet om att Marie bara hade timmar kvar nådde mig, trängde fram och saknaden efter henne accentuerades. Tänker nu återkomma till en sak som jag skrivit om tidigare men som har måste sägas i detta sammanhang, den värme och det fullständiga stöd som jag fick av ledare och spelare när beskedet kom är ovärderligt för mig. Det var kramar, handtryckningar, skjuts till färjan, pengar till biljett och sms på vägen. Ni/De gick inte undan utan tvärtom, stod där, satt bredvid, sa inte så mycket men närvaron förmedlade mer än tusen ord. Detta är en erfarenhet som stärker mig i tron på det som bland annat prästen på seminariet tryckte på, nämligen: ” Det viktigaste är inte vad man gör utan att man vågar göra något”. Allt värmer och hjälper och att själv ha upplevt det gör mig mer övertygad om att det jag gjorde för Marie under hennes sista tid värmde henne och hjälpte henne även om det inte kunde rädda henne.
Symbolhandlingar är viktiga och kraften i ett sorgeband och i en tyst minut får även de stökigaste huliganer att vara tysta. Att hedra ett liv där livet levdes, att minnas ett liv där minnena skapades och att gråta för ett liv där glädjen spirade är jobbigt men vackert och ett ljust avslut på något som samtidigt börjat någon annanstans.
Godis, kakor, frukt och kaffe, det går åt mycket energi när folk ska sitta stilla… Ingen behövde gå hungrig eller törstig, och det var nog tur, för de flesta såg ut att inte ha några större erfarenheter av att gå just hungriga… Och gott var det och lyxigt kändes det och mätt blev man, så det blir fem "toasters"! En av de absolut bästa sakerna med att bo på hotell det är att man kan hämta två muggar kaffe med en gång. Inget spring här inte…
Dag två var församlingen, av okänd anledning, präglad av lite trötthet (undantaget de med enkelrum och 12-timmarssömn). Men efter lite mer kakor och kaffe så var vi redo för ”Mr Magic”. En man som gång på gång gjorde det omöjliga. Ska inte ta någon heder ifrån honom utan konstaterar bara att jag är alldeles för fyrkantig och naturvetenskaplig i mitt tankesätt. Ville inte riskera att tappa fotfästet utan gjorde egna förklaringar (rätt dåliga men ändå tillräckliga) för att tillgodose kontrollbehovet. Vissa kallar det säkert flyktbeteende, jag hävdar att det är självbevarelsedrift.
Insikt under helgen: Missade den inledande föreläsningen men förstod i efterhand att den handlat om vilka (stereo-)typer man är… Ior, Nasse, Puh, Tiger m.fl. Har under helgen inte riktigt kunnat identifiera mig själv i någon av dessa utan har istället betraktat och begrundat de olika levande exemplen. Så jag får återkomma med vem jag är, känner mig dock rätt trygg inför valet för alla är väl välkomna i en förening? Eller hur var det?:-)
Tack VFF, VIF och andra inblandade för två kanondagar!
