lagtochhogt

Enligt kristendomen dog Jesus på korset idag, pinad gick han sin Golgatavandring och spikades sedan upp på ett kors – ett tidstypiskt straff i dåtidens Romarrike. Sedan ska han enligt de olika evangelierna i Nya testamentet ha återuppstått till livet igen. En fantastisk historia oavsett om man bedyrar eller förnekar sanningshalten i den. Först plågsamt dö och sedan mirakulöst återuppstå. Imorgon är det påskafton, du var 34 år, precis som jag är nu (och ungefär lika gammal som Jesus sägs ha varit vid den påsk han fört vidare in i modern tid). Vårsolen lös starkt från en fräsch och nyvaken blå himmel, i luften fanns det nyutsprungna som får oss att tro på grönskans återkomst. Kvittrande fåglar spred vårens hoppfulla budskap, en vitsippa slog nyfiket ut och mötte den välkomnande unga luften. Den luft ur vilken du samtidigt, suckande stilla tog ditt sista andetag. Dina viljestarka hjärtslag tonade ut under samma blå himmel som våren trädde in.

Du återuppstod inte och jag tror inte att Jesus gjorde det heller, men traderingen av hans påstådda uppvaknande väckte, oavsett hur osannolikt jag än tycker att det låter, ändå ett befängt hopp ”Vakna för helvete! Snälla! Vakna!”. Vi har många stått där, bredvid en människa vi haft nära, gråtit ut vår längtan och snyftat ut det lilla lilla naiva hoppet, Jesus kunde, kom igen, kan du inte vakna…”vakna”. Detta trots att vi varken tror på den historiska religiösa versionen eller den samtida önskan om ett metafysiskt ingripande. Men döden är skrämmande för många av oss, den är liksom väldigt lurig att försonas med… En oundviklig följd av dödens okända rike är livets obegriplighet, och ur det vårt sökande efter mening i något som snart inte är mer. Kanske hade vi varit mer bekväma med döden om vi inte växt upp i en tradition som förklarar och firar en uppståndelse ur det annars helt definitiva tillståndet? Sigmund Freud skrev om religion i "En illusion och dess framtid” (1927) att ”Så samlas en skatt av föreställningar födda ur behovet att göra den mänskliga hjälplösheten uthärdlig, byggd på materialet av minnen av barndomens hjälplöshet, det egna människosläktets.” Alltså en förklaringsmodell att hålla fast i, lev lydigt och snällt så kommer pappa Gud och sonen Jesus att ta hand om dig i himlen. Denna tydliga patriarkala lösning på de hisnande existentiella frågorna tryggar inte mig längre, den gjorde kanske en gång, men nej, jag tvivlar, och var är kvinnorna...? All världens mödrar, igår och idag, kloka kvinnor och mödrar, som går ner på knä och öppnar famnen, som låter tårar falla och torkar desamma, som blir utsatta för brott och förlåter innan blodet torkat, som vänder andra kinden till och behandlar, trots övergrepp, andra så som de själva vill bli behandlade. Varför är det inte i deras famn vi vill önska evigt vila? I GT räknas Abrahams släkttavla upp, fjorton generationer, fjorton generationer män, kvinnorna är bortsuddade. Vart tog alla mödrar vägen? Rebecca Solnit skriver i ”Män förklarar saker för mig” att ”kvinnor hållits inspärrade i hemmen för att kontrollera deras erotiska krafter, något som var nödvändigt i en patrilinjär värld för att fäderna skulle kunna veta vilka som var deras söner och skapa sina egna stamträd av avelser”. Och jag tänker att det är svårt att bygga en andlighet på halva (västerlandets) mänsklighetens historia… ”Feminism är den radikala uppfattningen att kvinnor är människor” skrev Marie Shear 1986, (Solnit 2014, s.172). Var är Abrahams döttrar...?

Du min saknade ängel, var en människa i kraftig blom, du sökte efter meningen i det som snabbt och obarmhärtigt skulle tas ifrån dig. Vi funderade och letade tillsammans och nu när jag blivit lika ”gammal” som du var då tror jag att jag förstår ännu mer varifrån ditt sökande kom. I ”Konsten att höra hjärtslag”, Jan-Philipp Senders underbara bok upplever huvudpersonen insikten, ”insikten som med långa intervall dök upp till ytan, om att hon var väldigt ensam, bortkommen och isolerad. Det var alla i själva verket. En del märkte det och andra inte.” (sid. 201). Var det här du var? Kanske. När det man trott var någon slags sanning, Jesus, patriarkat, kapitalism och tacos på fredag, bryts ner och pulveriseras i uppvaknandets kvarn… När frågorna blir fler än svaren och livet ramlar ner i en grop, vem är jag, vad kan jag och vart vill jag? Vid gränsen mellan att tro på den den kultur man växer upp i och den man sen måste skapa för att överleva. Och precis i denna skiljelinje mellan självklarhet och sökande togs möjligheten att finna svar ifrån dig. ”Jag vill inte dö, jag vill inte!” orden är svåra att skaka av sig, eller rättare sagt lära sig leva med. Du var inte färdig och du ville inte dö. Det finns ingen mening med att unga dör, det är bara skit och mer skit, det fann ingen mening med din död. Det fanns ingen mening med Jesus död heller, inte med själva döendet. Däremot byggdes en mening kring hans död av efterlevande, de påstod till och med att han återuppstod. Du uppstod inte men metafysiskt är din närvaro ibland ytterst tydlig. Det fanns, och kommer aldrig finnas någon mening med din död, men vi som är kvar en stund till kan göra mening av det som var ditt liv. Vi som är kvar kan få dig att återuppstå i våra tankar och i vår vördnad inför livet. ”När yxan biter i trädet, trösta dig då med att sorgen i ditt hjärta och förvirringen i din själ innebär att du fortfarande lever, fortfarande är människa och mottaglig för världens skönhet, fastän du inte gjort något för att förtjäna det.” (s. 68, Tiden av Paul Harding, 2009) Vi är kvar, vi har fått livet lite till. Jag saknar dig som tusan, du starka livsnyfikna kvinna, du var en uppskattad vän och du hade blivit en fantastisk mamma. Du ska inte glömmas bort och strykas ur stamtavlorna, du ska skrivas med fet stil och för mig är du, tillsammans med andra nära som gått vidare, påskens innebörd.

"Vi hoppas Du dansar i vinden och vilar rofyllt på molnen,
vi hoppas och tror att Du har det bra och fint där Du är.
Men vi saknar Dig i våra liv och i våra barns uppväxt,
vi saknar Dig i vardagen och när det vankas kalas,
vi önskar så att Du fortfarande var här och delade livet med oss.
Men vi har Dig nära, vi tänker på Dig, minns Dig och berättar om Dig för våra barn.
Vår underbara vän, vår färgstarka ängel, Du finns alltid med oss."

(Frida KÖ 2010)

”Det var precis som glädjen inte fick plats i den lilla kroppen” Jag vet inte hur många gånger jag hört den beskrivningen av mig själv som liten. På morgonen hoppandes upp och ner i spjälsängen, ville upp, ville vara med, smaka och frossa av livet. ”Du var aldrig på ditt rum, utan alltid där det hände” och ”Du kunde ha planerat för att vi skulle se på ett tv-program och ha mys och sen när klockan började dra sig mot kvällen gick du in och ringde någon kompis och sen var det hej och iväg…” Stackars pappa, låg själv kvar med popcornen och fotbollsmatcherna jag bokat upp honom med för att se tillsammans, inte en gång utan hur många gånger som helst – men jag ville inte missa någonting. Det låter hemskt, men det var glädje till livet, kärlek till sociala sammanhang och nyfikenhet som drev mig iväg. Som gjorde att jag inte fort nog kunde komma ur spjälsängen, som fick mig att längta till kalas och gamla och nya vänner, som fick mig att undvika öknen att vara själv. Jag minns att jag ville vara med – överallt. Det fanns så mycket glädje, så mycket kärlek och så mycket intressanta människor, jag ville inte missa något, jag ville skratta, jag ville bli arg, jag ville lära mig, jag ville dansa och jag ville älska.

Den totala euforin, när kapillärerna kokar av den djupaste kärlek och den mest sprudlande glädje till livet sig självt, den är grym! Och den har ingen ålder, inget bäst före datum, den väller upp och ut när den har anledning eller närhelst den får lust. ”Hey boy” med Torgny Melins, en klämkäck låt jag aldrig lyssnat på, MEN så kom den på radion, någon gång 2007, i samma ögonblick som jag klickade på ”send”-knappen vilket betydde att min examensuppsats var inskickad. Den efterföljande dansen…my god!! Jag tänker att ni också har dansat så och vet vad jag menar… det totala kapillärkoket! Och så kärleken, kärleken när man upptäcker att alla barnens nappar har helt sjuka bitmärken runt den där pluppen som man håller i (i munnnen om man är som mig) när man gosar med de små… Kärleken uttryckt i bitmärken, stark, djup och intensiv.

Paradoxalt nog kan man känna sig lite knäpp när det bubblar – ehh väx upp och uppför dig, var lite lagom glad och lite lagom kär i livet. Men det går inte, glädjen och kärleken måste ut, den måste ut för att mer ska få plats. Varför är vi så måttfulla? Precis lika svala som jag tidigare uttryckt mig anse att vi kan vara om det mörka, kan vi också vara om det ljusa, lite lagom glada så där, lite lagom tacksamma, lite lagom intresserade av andra. Varför då? Kan vi inte slösa lite mer? Och därigenom också känna och få mer? Jag tror på total närvaro. Man ska vara tillsammans med den personen man är tillsammans med. Jag talar med dig och jag tänker på dig. Människor är så fantastiskt intressanta och coola. Och vi finns runt och bland varandra, hela tiden, som ett smörgåsbord av kunskap, tankar, glädje, besvikelser, sorg och vishet. Vi får se upp så vi inte automatiskt och halvsovande går förbi med vår makaronilåda och missar delikatesserna på vägen. Jag kan köra in på jobbets parkering, med uppfyllande musik ur pressade högtalare, och fundera på hur tusan jag ska kunna få utlopp för all ”kärlek” jag känner inför elever och kollegor, en kärlek som far runt i kroppen och gör mig helt varm. Jag får anstränga mig för att få ut den på rätt sätt och i lagom dos och med profession, men jag ser den som en tillgång. Ni känner igen er?! Bra! Och jag kan, med mina barn och till deras favvolåtar, explodera i glädje och tokdans på köksgolvet (eller på dansgolvet med mina vänner – men det är alldeles för sällan…vi har blivit så vuxna….) och bara känna ”Wow! Livet är häftigt!” Harmonier och texter i samklang med själen, high up.

En fantastisk junidag förra året. Vi hade precis haft HLR-utbildning, räknat, pumpat, blåst och målmedvetet fiktivt försökt rädda livet på barndockorna som låg framför oss. Det var läsårets sista timmar, efter väntade åtta veckors sommarlov och vi gick all in i ljusa sommarkläder där på idrottshallsgolvet. Allvar blandades med ljus, sorg med lycka, och när vi sen släpptes ut därifrån såg jag mig själv, liksom som utifrån, ta några springsteg och med ett glädjetjut göra ett hopp, rätt upp i luften, och slå ihop klackarna. Mina kollegor tittade lite förvånat, men log och skrattade. Och jag tänkte, att det är precis som det var i spjälsängen – glädjen får ej plats i den lilla kroppen. Det är en fantastisk känsla, det är grymt! Låt oss hoppa!

All kärlek till er! /F

Hur ska det gå? Melissa Horn ställer den enkla med mycket adekvata livsfrågan i ett av sina musikaliska alster. När lyckan bor mitt i sorgen och man tvingas att hantera dessa som ett kit, när det inte finns någon isolerad lycka eller avgränsad sorg – de går hand i hand med fingrarna sammanflätade. I det rika liv jag föddes till följde ett samvete som ihärdigt maler ”du ska vara lycklig” trots att det inte finns ett lika med-tecken mellan tillgångar och lycka. Därför tenderar ibland sorgsenheten att bli ett individuellt misslyckande.
Agnes Wold, läkare och professor tillika utsedd till årets kvinna 2016 av Expressen, säger i en artikel i Fokus (11-17 mars 2016) att ”Det finns mycket trams kring detta med lycka och mindfulness. Att vilja prestera och inte fastna i lyckokänslor har evolutionära förklaringar. Det är farligt att vara tillfreds och lycklig i naturen. Den vill att vi strävar”. Word! tänkte jag i rastlöshetens bekräftelse. Vardagslunkskulturen med tacos på fredag, fjällen i februari och Kanarieöarna i november, vecka efter vecka, år efter år, är inte för mig, den är inte för mig. Länge har jag kanske tänkt att det som alla andra gör borde leda mig till lycka, men det gör det inte. Jag söker något annat, det innebär inte att jag tror att man ska springa iväg. Men att jag måste se till min rättighet att bygga min egen kultur. Att få söka och sträva efter det som bygger min tillfredsställelse. (inspiration ur Tisdagarna med Morrie s.150 av Mitch Albom)
Agnes Wold menar vidare att ”särskilt kvinnor ska vara så nöjda hela tiden, och det där idylliserandet är faktiskt äckligt”. Jag kan bli lite ledsen av alla extremt vackert inredda hus, välstylade naglar, fransar och cupcakes hos sönderjagade kvinnor, kanske för att jag inte är sån själv (men samtidigt tänker att jag borde för att vara en RIKTIG kvinna), och jag provoceras av att vuxna människor (för att slippa bli utbrända och deprimerade av stress och krav på lycka) nu ska rita olika fält i olika färger i mindfulnessmålarböcker… vad händer? Vill vi detta? Varför ska vi måla vår livsångest i olika tysta gula eller röda fält? Kan vi inte prata om det absurda istället och låta varandra vila i att det är okej att vara i grubblerier. Det behövs inte quick fixas, det kan inte quick fixas, det behöver heller inte rädslas eller negligeras – det kan bara få vara, vi borde låta varandra öppet vila i det. Vi behöver inte låtsas, lyckan och sorgen är lika naturliga.
Albert Camus beskrev livets absurditet som något som "träder fram ur sprickan mellan själens förtvivlade längtan efter klarhet och verklighetens obegriplighet, ur gapet mellan vårt behov av mening och den kalla grav som väntar oss." (ur förordet till Främlingen s.7) Det är ju hur intressant som helst, inte farligt! Jag vill ha med detta i min kultur, i min strävan, i min lycka, i mitt livs färgpalett. ”Det finns nåt farligt i att aldrig hitta vägen, och det finns nåt vackert med att vandra den ändå.” sjunger Melissa Horn och jag håller med.

I samma stund som vissheten om livets förgänglighet flyttade in med sitt tunga vemod blev andetagen djupa, ju mer luft, desto mer liv. Från överallt sänktes en uppmaning. Ta vara på livet, ta vara på luften, andas in själslighet, andas ut hat - fyll lungorna, använd livet, i varje vindpust, i varje grå morgon, i varje fallen tår, i varje leende. Med döden i hasorna förlöses kraften i stegen. Att färden så här långt fortskridit med det mesta intakt gör varje nytt steg till ett riskfyllt moment, ödesmättat...
Och jag vet inte när, tiden är både min bundsförvant och min lömskaste fiende och rädsla. Allt är ditt och allt skall tagas från dig. Min största gåva, min största kärlek - idag är allt bra, om morgondagen hörs inget viska. Ofrånkomligt är, en dag kommer inget bli som förut mer. Men vet blommorna när hösten närmar sig? Känner snögubben våren nalkas?
Varje gryende morgon fylls mitt bröst med närvaro, jag får inte gå miste om livet, jag måste andas djupt, slösa med min oförstörda kärlek till det som möter mig, jag måste just idag förstå att den här dagen är hela mitt liv, med det får jag inte misslyckas.