Å livets och alla påskkärringars vägnar...
Enligt kristendomen dog Jesus på korset idag, pinad gick han sin Golgatavandring och spikades sedan upp på ett kors – ett tidstypiskt straff i dåtidens Romarrike. Sedan ska han enligt de olika evangelierna i Nya testamentet ha återuppstått till livet igen. En fantastisk historia oavsett om man bedyrar eller förnekar sanningshalten i den. Först plågsamt dö och sedan mirakulöst återuppstå. Imorgon är det påskafton, du var 34 år, precis som jag är nu (och ungefär lika gammal som Jesus sägs ha varit vid den påsk han fört vidare in i modern tid). Vårsolen lös starkt från en fräsch och nyvaken blå himmel, i luften fanns det nyutsprungna som får oss att tro på grönskans återkomst. Kvittrande fåglar spred vårens hoppfulla budskap, en vitsippa slog nyfiket ut och mötte den välkomnande unga luften. Den luft ur vilken du samtidigt, suckande stilla tog ditt sista andetag. Dina viljestarka hjärtslag tonade ut under samma blå himmel som våren trädde in.
Du återuppstod inte och jag tror inte att Jesus gjorde det heller, men traderingen av hans påstådda uppvaknande väckte, oavsett hur osannolikt jag än tycker att det låter, ändå ett befängt hopp ”Vakna för helvete! Snälla! Vakna!”. Vi har många stått där, bredvid en människa vi haft nära, gråtit ut vår längtan och snyftat ut det lilla lilla naiva hoppet, Jesus kunde, kom igen, kan du inte vakna…”vakna”. Detta trots att vi varken tror på den historiska religiösa versionen eller den samtida önskan om ett metafysiskt ingripande. Men döden är skrämmande för många av oss, den är liksom väldigt lurig att försonas med… En oundviklig följd av dödens okända rike är livets obegriplighet, och ur det vårt sökande efter mening i något som snart inte är mer. Kanske hade vi varit mer bekväma med döden om vi inte växt upp i en tradition som förklarar och firar en uppståndelse ur det annars helt definitiva tillståndet? Sigmund Freud skrev om religion i "En illusion och dess framtid” (1927) att ”Så samlas en skatt av föreställningar födda ur behovet att göra den mänskliga hjälplösheten uthärdlig, byggd på materialet av minnen av barndomens hjälplöshet, det egna människosläktets.” Alltså en förklaringsmodell att hålla fast i, lev lydigt och snällt så kommer pappa Gud och sonen Jesus att ta hand om dig i himlen. Denna tydliga patriarkala lösning på de hisnande existentiella frågorna tryggar inte mig längre, den gjorde kanske en gång, men nej, jag tvivlar, och var är kvinnorna...? All världens mödrar, igår och idag, kloka kvinnor och mödrar, som går ner på knä och öppnar famnen, som låter tårar falla och torkar desamma, som blir utsatta för brott och förlåter innan blodet torkat, som vänder andra kinden till och behandlar, trots övergrepp, andra så som de själva vill bli behandlade. Varför är det inte i deras famn vi vill önska evigt vila? I GT räknas Abrahams släkttavla upp, fjorton generationer, fjorton generationer män, kvinnorna är bortsuddade. Vart tog alla mödrar vägen? Rebecca Solnit skriver i ”Män förklarar saker för mig” att ”kvinnor hållits inspärrade i hemmen för att kontrollera deras erotiska krafter, något som var nödvändigt i en patrilinjär värld för att fäderna skulle kunna veta vilka som var deras söner och skapa sina egna stamträd av avelser”. Och jag tänker att det är svårt att bygga en andlighet på halva (västerlandets) mänsklighetens historia… ”Feminism är den radikala uppfattningen att kvinnor är människor” skrev Marie Shear 1986, (Solnit 2014, s.172). Var är Abrahams döttrar...?
Du min saknade ängel, var en människa i kraftig blom, du sökte efter meningen i det som snabbt och obarmhärtigt skulle tas ifrån dig. Vi funderade och letade tillsammans och nu när jag blivit lika ”gammal” som du var då tror jag att jag förstår ännu mer varifrån ditt sökande kom. I ”Konsten att höra hjärtslag”, Jan-Philipp Senders underbara bok upplever huvudpersonen insikten, ”insikten som med långa intervall dök upp till ytan, om att hon var väldigt ensam, bortkommen och isolerad. Det var alla i själva verket. En del märkte det och andra inte.” (sid. 201). Var det här du var? Kanske. När det man trott var någon slags sanning, Jesus, patriarkat, kapitalism och tacos på fredag, bryts ner och pulveriseras i uppvaknandets kvarn… När frågorna blir fler än svaren och livet ramlar ner i en grop, vem är jag, vad kan jag och vart vill jag? Vid gränsen mellan att tro på den den kultur man växer upp i och den man sen måste skapa för att överleva. Och precis i denna skiljelinje mellan självklarhet och sökande togs möjligheten att finna svar ifrån dig. ”Jag vill inte dö, jag vill inte!” orden är svåra att skaka av sig, eller rättare sagt lära sig leva med. Du var inte färdig och du ville inte dö. Det finns ingen mening med att unga dör, det är bara skit och mer skit, det fann ingen mening med din död. Det fanns ingen mening med Jesus död heller, inte med själva döendet. Däremot byggdes en mening kring hans död av efterlevande, de påstod till och med att han återuppstod. Du uppstod inte men metafysiskt är din närvaro ibland ytterst tydlig. Det fanns, och kommer aldrig finnas någon mening med din död, men vi som är kvar en stund till kan göra mening av det som var ditt liv. Vi som är kvar kan få dig att återuppstå i våra tankar och i vår vördnad inför livet. ”När yxan biter i trädet, trösta dig då med att sorgen i ditt hjärta och förvirringen i din själ innebär att du fortfarande lever, fortfarande är människa och mottaglig för världens skönhet, fastän du inte gjort något för att förtjäna det.” (s. 68, Tiden av Paul Harding, 2009) Vi är kvar, vi har fått livet lite till. Jag saknar dig som tusan, du starka livsnyfikna kvinna, du var en uppskattad vän och du hade blivit en fantastisk mamma. Du ska inte glömmas bort och strykas ur stamtavlorna, du ska skrivas med fet stil och för mig är du, tillsammans med andra nära som gått vidare, påskens innebörd.
"Vi hoppas Du dansar i vinden och vilar rofyllt på molnen,
vi hoppas och tror att Du har det bra och fint där Du är.
Men vi saknar Dig i våra liv och i våra barns uppväxt,
vi saknar Dig i vardagen och när det vankas kalas,
vi önskar så att Du fortfarande var här och delade livet med oss.
Men vi har Dig nära, vi tänker på Dig, minns Dig och berättar om Dig för våra barn.
Vår underbara vän, vår färgstarka ängel, Du finns alltid med oss."
(Frida KÖ 2010)
Du återuppstod inte och jag tror inte att Jesus gjorde det heller, men traderingen av hans påstådda uppvaknande väckte, oavsett hur osannolikt jag än tycker att det låter, ändå ett befängt hopp ”Vakna för helvete! Snälla! Vakna!”. Vi har många stått där, bredvid en människa vi haft nära, gråtit ut vår längtan och snyftat ut det lilla lilla naiva hoppet, Jesus kunde, kom igen, kan du inte vakna…”vakna”. Detta trots att vi varken tror på den historiska religiösa versionen eller den samtida önskan om ett metafysiskt ingripande. Men döden är skrämmande för många av oss, den är liksom väldigt lurig att försonas med… En oundviklig följd av dödens okända rike är livets obegriplighet, och ur det vårt sökande efter mening i något som snart inte är mer. Kanske hade vi varit mer bekväma med döden om vi inte växt upp i en tradition som förklarar och firar en uppståndelse ur det annars helt definitiva tillståndet? Sigmund Freud skrev om religion i "En illusion och dess framtid” (1927) att ”Så samlas en skatt av föreställningar födda ur behovet att göra den mänskliga hjälplösheten uthärdlig, byggd på materialet av minnen av barndomens hjälplöshet, det egna människosläktets.” Alltså en förklaringsmodell att hålla fast i, lev lydigt och snällt så kommer pappa Gud och sonen Jesus att ta hand om dig i himlen. Denna tydliga patriarkala lösning på de hisnande existentiella frågorna tryggar inte mig längre, den gjorde kanske en gång, men nej, jag tvivlar, och var är kvinnorna...? All världens mödrar, igår och idag, kloka kvinnor och mödrar, som går ner på knä och öppnar famnen, som låter tårar falla och torkar desamma, som blir utsatta för brott och förlåter innan blodet torkat, som vänder andra kinden till och behandlar, trots övergrepp, andra så som de själva vill bli behandlade. Varför är det inte i deras famn vi vill önska evigt vila? I GT räknas Abrahams släkttavla upp, fjorton generationer, fjorton generationer män, kvinnorna är bortsuddade. Vart tog alla mödrar vägen? Rebecca Solnit skriver i ”Män förklarar saker för mig” att ”kvinnor hållits inspärrade i hemmen för att kontrollera deras erotiska krafter, något som var nödvändigt i en patrilinjär värld för att fäderna skulle kunna veta vilka som var deras söner och skapa sina egna stamträd av avelser”. Och jag tänker att det är svårt att bygga en andlighet på halva (västerlandets) mänsklighetens historia… ”Feminism är den radikala uppfattningen att kvinnor är människor” skrev Marie Shear 1986, (Solnit 2014, s.172). Var är Abrahams döttrar...?
Du min saknade ängel, var en människa i kraftig blom, du sökte efter meningen i det som snabbt och obarmhärtigt skulle tas ifrån dig. Vi funderade och letade tillsammans och nu när jag blivit lika ”gammal” som du var då tror jag att jag förstår ännu mer varifrån ditt sökande kom. I ”Konsten att höra hjärtslag”, Jan-Philipp Senders underbara bok upplever huvudpersonen insikten, ”insikten som med långa intervall dök upp till ytan, om att hon var väldigt ensam, bortkommen och isolerad. Det var alla i själva verket. En del märkte det och andra inte.” (sid. 201). Var det här du var? Kanske. När det man trott var någon slags sanning, Jesus, patriarkat, kapitalism och tacos på fredag, bryts ner och pulveriseras i uppvaknandets kvarn… När frågorna blir fler än svaren och livet ramlar ner i en grop, vem är jag, vad kan jag och vart vill jag? Vid gränsen mellan att tro på den den kultur man växer upp i och den man sen måste skapa för att överleva. Och precis i denna skiljelinje mellan självklarhet och sökande togs möjligheten att finna svar ifrån dig. ”Jag vill inte dö, jag vill inte!” orden är svåra att skaka av sig, eller rättare sagt lära sig leva med. Du var inte färdig och du ville inte dö. Det finns ingen mening med att unga dör, det är bara skit och mer skit, det fann ingen mening med din död. Det fanns ingen mening med Jesus död heller, inte med själva döendet. Däremot byggdes en mening kring hans död av efterlevande, de påstod till och med att han återuppstod. Du uppstod inte men metafysiskt är din närvaro ibland ytterst tydlig. Det fanns, och kommer aldrig finnas någon mening med din död, men vi som är kvar en stund till kan göra mening av det som var ditt liv. Vi som är kvar kan få dig att återuppstå i våra tankar och i vår vördnad inför livet. ”När yxan biter i trädet, trösta dig då med att sorgen i ditt hjärta och förvirringen i din själ innebär att du fortfarande lever, fortfarande är människa och mottaglig för världens skönhet, fastän du inte gjort något för att förtjäna det.” (s. 68, Tiden av Paul Harding, 2009) Vi är kvar, vi har fått livet lite till. Jag saknar dig som tusan, du starka livsnyfikna kvinna, du var en uppskattad vän och du hade blivit en fantastisk mamma. Du ska inte glömmas bort och strykas ur stamtavlorna, du ska skrivas med fet stil och för mig är du, tillsammans med andra nära som gått vidare, påskens innebörd.
"Vi hoppas Du dansar i vinden och vilar rofyllt på molnen,
vi hoppas och tror att Du har det bra och fint där Du är.
Men vi saknar Dig i våra liv och i våra barns uppväxt,
vi saknar Dig i vardagen och när det vankas kalas,
vi önskar så att Du fortfarande var här och delade livet med oss.
Men vi har Dig nära, vi tänker på Dig, minns Dig och berättar om Dig för våra barn.
Vår underbara vän, vår färgstarka ängel, Du finns alltid med oss."
(Frida KÖ 2010)
Kommentarer
Postat av: Jonas Löfving
För mig är det idén om att det finns en fortsättning som betyder något. Jesu uppståndelse kan ju vara fiktion, men det är idén om att döden inte är slutet som är viktig. Jag har aldrig behövt något bevis, typ en flisa från korset, för att tro. Mannen i svepeduken etc krånglar bara till det. (Men är ju mystiskt spännande) istället är det kraften i det narrativa som jag bottnar i. Sakramenten och ordet håller kursen. Och förlåtelsen.
Sen att döden nästan alltid kommer som en objuden gäst är jobbigt. Djupt orättvist, som du skriver. Men de som betytt något för en lever kvar. Jag pratar med döda dagligen, det gör nog många
Tack för fin blogg!
Trackback
