Gardell, förskola och tiara.
Serien skildrar åttiotalet, saker har hänt sen dess, homosexuella har "friats" från skulden till HIV/AIDS, homosexuella i Sverige har äntligen fått rätt att vigas i kyrkan och våra fördomar börjar tunnas ut, men mycket motstånd finns kvar. Föräldrar låtsas fortfarande som det regnar, blundar och verkar tänka de mest korkade saker som att det går nog över om vi leker struts ett tag till. Jag har lite svårt att förstå, jag har svårt att förstå hur man kan äcklas av kärlek mellan människor, hur man kan tycka att man har rätt att döma andra utifrån deras känslor, utifrån deras kärlek? Vad är det som är så farligt? Vad är det som gör att vi upprörs och räds år kärlek?
I denna kontext är jag så oerhörd tacksam och glad för den förskola mina söner går på, som så tydligt jobbar för att barnen ska få upptäcka och forma sin identitet utan att stereotypa könsrollsmönster trycks på dem. Ibland hämtar jag en kille i byggrummet, ibland en pusslande rosaglittrande tiaraprydd prinsessa, och det är så ljuvligt att se hur han mår bra och hur pedagogerna på avdelningen jobbar med barnen för att behålla det fördomsfria förhållningssättet. De läser böckerna ur genusperspektiv och tar bort böcker som förmedlar allt för stereotypa mönster, ändrar i sagor för att det inte alltid måste vara en riddare/prins som räddar den hjälplösa flickan/prinsessan. Löjligt, kanske några tycker, det är ju bara sagor - absolut inte, det är inte bara sagor. De är böcker som når våra barn i en period när de ska börja forma och utveckla sin egen identititet, klart det påverkar, allt påverkar mer eller mindre. Och alla flickor i en förskolegrupp blir inte lesbiska om man läser "Mamma, mamma, barn", men de blir med stor sannolikhet bättre vänner till de barn som växer upp med homosexuella föräldrar utan att själva reflektera över det stora i deras beteende. Stor respekt till pedagogernas arbete, ett fantastiskt initivativ och ett enormt viktigt ställningstagande.
Vi ska inte tro att föräldrarna i Torka inga tårar utan handskar blev kvar på åttiotalet, intolerans måste vi ständigt kämpa mot. Och vi måste fortsätta sträva för vår rätt att få vara de vi är och att accepteras och respekteras för det. Som förälder är det omöjligt för mig att förstå hur man fortfarande på många håll leker struts istället för att leva, stötta och glädjas med sitt barn. Torka inga tårar utan handskar är en livsviktig dramaserie, Myggenäs förskola ett föredöme i att betona och förmedla tolerans, allas lika värde, barnens rätt till lika/olika lek och stereotypfria förebilder.
Tack för att du tog dig tid!
/Den dåliga modern som nu ätit upp godispåsen hon gömt för sina barn;)
Egentid och ledighet
En alert och klättergalen ettåring, en nyfiken och testande fyraåring, en härlig bonusdotter,en heltidsarbetande och lugn man, ett hus med förbättringsbehov, fina vänner och ett härligt fotbollslag. Det är mitt liv just nu, allt i en mix i rasande fart. Och så egentid förstås, egentid... Det är sannerligen ett begrepp som tyder på småbarnsliv, om någon pratar om egentid så vet ni, barn, för lite sömn, många kramar, många pussar, mängder med kaotiska måltider, otaliga blöjbyten, ett och annat trots, till synes oprovocerade bryt och ett ständigt lyssnande.
Har läst gamla dagböcker och där står väldigt lite om egentid, förstås inte, egentid var ju normaltillståndet.
Nu är toabesök uppskattad egentid, så det blev:)
Många bloggare skriver om livet med barn, om hur vardagen flyter på, jag tänker: "Herregud, har de inget annat att skriva om?!". Men nej, vi har inte så mycket mer, den mikroskopiska toalettegentiden föder sällan djupare funderingar. Förhoppningsvis har inte legobitar olämpligt skickats genom luften på andra sidan dörren och förhoppningsvis är den vita väggen fortfarande vit, man vet aldrig men man lyssnar, lyssnar efter signalen som innebär att man har lite att göra.
För att göra, det har man... Men vår sanslösa lycka, villkorslösa kärlek och självklara omsorg om dessa små mirakel gör att tillvaron benämns "mammaledighet/pappaledighet". Det kanske viktigaste jobbet vi gör kallas för ledighet... Okej det är bara en benämning men jag vägrar. Jag jobbar som mamma och jag jobbar hårt, utan rast och övertid dagligen. För att inte tala om all Ob-tid... Arbetsplatsen är den bästa tänkbara och barnen är givetvis gudomliga men det är onekligen ett slit. Men jag tänker att hårt jobb lönar sig och att mina små gossar kommer bli små mönstrelever så småningom...:) Eller hur?
Ett halvår senare är jag återigen förvärvsarbetande, "ledigheten" gick i ett rasande tempo. Egentiden vid toalettbesök är ett minne blott när 1 1/2-åringen når dörrhandtaget och dundrar in med sin bobby car... Men jisses va livet är underbart på riktigt!
Telefonförsäljare
Så man vet aldrig - men gåvor kan komma att stå en dyrt!
Mammakropp och cupcakes
En spaning, en reflektion med något kritisk underton och ett fullständigt sågande av cupcakes. Egentligen är jag harmonisk idag, inte ilsk, men på något sätt blir min glädje mer tydlig om jag väljer att betona ilskan. ”Det vita livet blir ännu mera vitt om den svarta döden ligger nära” sa Natascha, jägaren som fäller bufflar i Afrika, igår på SVT1 Sommarpratarna. Liknelsen går att applicera på glädje och ilska, i alla fall framkallad ilska, engagerat tyckande och energiskt argumenterande. Att få anse något, och att anse något annat. Jag gillar inte cupcakes (alltså företeelsen/fenomenet – smaken gillar jag), jag avskyr rosaglittrande bakböcker och blir provocerad av alla ”lyckliga familjer i kliniskt stylade hus”. Avundsjuka, ja kanske, eller nej inte allts, inte över huvud taget.
I väntan på naprapaten njöt jag av att jag faktiskt var tio minuter tidig. Därmed tvingades jag sitta i tystnad och läsa en tidning, tänk att väntrummet bjöd på detta. Ett bra väntrum och en intressant artikel, ”Mammakroppen”. Mammakropp – vad sjutton är det? Är det min kropp? Din? Någon annans? Det var helt klart med perspektivet ”någon annans”, som jag fascinerad läste vidare om att vi mammor är så flitiga besökare hos plastikkirurgen för att efter graviditeter(-na) återskapa det som en gång var. En kroppens renässans, farväl du dystra medeltid, vakna du forna ideal och tack kapitalismen för möjligheten. Så i med lite plastgegga, lyft upp det som när mjölken sinat, hittas en eller två våningar längre ner än ursprungsläget. Sug bort lite gegga, avlägsna degmagen och sen, hej då mammakropp – välkommen lyckan…
Välkommen vackra heltidsarbetande småbarnsmamma, välkommen hem till ditt minutiöst inredda kök, med vita högblanka luckor, induktionshäll, tvåstavig ekparkett och tjugofem olika sorters olivolja. Det är nu du med ett leende, efter en hel arbetsvecka, i ett blommigt förkläde nynnandes ska fylla färggranna formar med smet och sedan garnera de gräddade sötsakerna med glasyr och 17 olika sorters strössel…(och givetvis ta ett kort och lägga ut på instagram)
Åter till väntrummet – tio minuter går fort – mammakropp, för en del syns den, för andra bara den känns stod det. Jaha, där rök perspektivet ” någon annan”. För säkerhets skull fanns det en ”dold” mammakropp också, den som känns. Så välkommen knak, ström och stretch, farväl mammakroppskrämpor och tack kapitalismen för möjligheten… – men några jädra cupcakes blir det inte… J
För övrigt tackar Frida Karlsson Öhrberg allra ödmjukast Jonas Gardell för mästerverket ”Torka inga tårar utan handskar”. Vilken gåva till världen!
