Släng alla vågar åt helvete
Ca 100 kcal i en vit smörgås, 75 kcal i ett äpple, 120 i en banan, 40 kcal/dl lättmjölk och 60 kcal/dl i helmjölk. Fakta från en svunnen tid, från en period när den skeva synen på mig själv och på omvärden präglade och helt tog över både sanningen och tillvaron. Memorerade näringstabeller och ett ständigt planerande för att slippa, så mycket mer var det inte…
Texten är skriven i ”man”-form, det är inte ett anspråk på en allenarådande sanning, det är inte heller en på forskning vilande text. ”Man” i texten går till största del att byta ut mot ett jag i dåtid och den här gången är det flickan i filmen som har skrivit brevet. Anorexia nervosa, ätstörningar i sin fullkomlighet, en sjukdom, en djävul som sitter på ens ena axel och som inte ger helgonet på andra sidan en chans. Domderar, hotar, kväver och framkallar ångest på ett ytterst framgångsrikt sätt. Som utan samvetskval får sitt offer att ljuga, smita och byta personlighet. En Djävul.
Ibland blir man påmind om helvetet, hela själen skriker och gråter samtidigt som den upptas av en kärlek till och en önskan om bättring för den drabbade. Frustration och förlåtelse, jag vet att du ljuger – det gör man, jag vet att du smiter – det är en del av det, jag vet att du inte vill – jag vill hjälpa dig, men jag når inte fram! Jag ser dig och jag ser sjukdomen. Man är den mest avskyvärda människan i världen, så tjock, ful och helt misslyckad. Oförmögen att älska någon annan, såklart, man har fullt upp med att försöka älska sig själv. Men det gör man inte, älskar sig själv, långt därifrån. Ett slags dualistiskt självförakt i versaler gör sig gällande. Djävulen påtalar att man är tjock och ful och dessutom oförmögen att ha fullständig kontroll. Det lilla jaget, det riktiga jaget inser att det är vansinne, att djävulen är en fiende men kan inte stå emot utan förvandlas till en svältande, kräkande mytoman. Självförakt.
Så lever man, i en bubbla fylld av kaloritabeller, hekton, toaletter, ångest och skam. Omgivningen ser, påtalar sin oro, försöker med alla medel men når inte fram. Djävulen låter sig inte blidkas. Fester, kärlek, filmkvällar och förälskelse, sådant som hör tonåringslivet till blir helt och hållet ointressant. Finns ingen energi över, ingen glädje, menstruation upphör, möjligheten att bli mamma så småningom sätts på spel, men det spelar ingen roll – det bästa som kan ske är ändå om man kan låta bli att äta… Så in i helvete sjukt! Hur skapar vi detta monster? För av samhället är det skapat – säga vad ni vill. En inåtvänd revolt, en tyst protest, ett sätt att straffa sig själv eller ett sätt att slippa bli tonåring och vuxen, vad vet man? Vet bara att någonstans sätts bollen, som skapats av knäppa ideal, i rullning…
Förhoppningsvis kommer ett plötsligt, ”pang”, något som får djävulen att vackla, en tydlig insikt, några ord eller något annat. Facit finns inte, recepten är lika många som antalet patienter och inte ett enda är det andra likt. Något som försvagar djävulen och ger helgonet chansen, när det blir uppenbart att djävulen står och blockerar vägen till framtiden, när en knäpp läkare (i efterhand världens klokaste) ryter ifrån: ”Du är ju inte normal, normala människor äter, umgås och har kul. Du är inte normal!”. Inga slumpens ord utan väl avvägda efter noggrann genomförd patientresearch. ”Vad säger du? Du ska få se vem som är normal, kärring!” och i den tunna, bleka varelsen väcks stridslusten.Det var dags, dags att sörja den kropp man aldrig fick (en som inte finns) och gå vidare.
Jag önskar att jag hade ett lexikon, ett uppslagsverk med nyckelord, träffande meningar och avgörande verbala attacker. Frustrationen att förstå, att se men inte kunna hjälpa på riktigt är gnagande. Men likt Don Quijote tänker jag slåss mot väderkvarnar tills den verklige djävulen på de drabbades axlar flimrar förbi – och då, då finns ingen nåd.
Texten är skriven i ”man”-form, det är inte ett anspråk på en allenarådande sanning, det är inte heller en på forskning vilande text. ”Man” i texten går till största del att byta ut mot ett jag i dåtid och den här gången är det flickan i filmen som har skrivit brevet. Anorexia nervosa, ätstörningar i sin fullkomlighet, en sjukdom, en djävul som sitter på ens ena axel och som inte ger helgonet på andra sidan en chans. Domderar, hotar, kväver och framkallar ångest på ett ytterst framgångsrikt sätt. Som utan samvetskval får sitt offer att ljuga, smita och byta personlighet. En Djävul.
Ibland blir man påmind om helvetet, hela själen skriker och gråter samtidigt som den upptas av en kärlek till och en önskan om bättring för den drabbade. Frustration och förlåtelse, jag vet att du ljuger – det gör man, jag vet att du smiter – det är en del av det, jag vet att du inte vill – jag vill hjälpa dig, men jag når inte fram! Jag ser dig och jag ser sjukdomen. Man är den mest avskyvärda människan i världen, så tjock, ful och helt misslyckad. Oförmögen att älska någon annan, såklart, man har fullt upp med att försöka älska sig själv. Men det gör man inte, älskar sig själv, långt därifrån. Ett slags dualistiskt självförakt i versaler gör sig gällande. Djävulen påtalar att man är tjock och ful och dessutom oförmögen att ha fullständig kontroll. Det lilla jaget, det riktiga jaget inser att det är vansinne, att djävulen är en fiende men kan inte stå emot utan förvandlas till en svältande, kräkande mytoman. Självförakt.
Så lever man, i en bubbla fylld av kaloritabeller, hekton, toaletter, ångest och skam. Omgivningen ser, påtalar sin oro, försöker med alla medel men når inte fram. Djävulen låter sig inte blidkas. Fester, kärlek, filmkvällar och förälskelse, sådant som hör tonåringslivet till blir helt och hållet ointressant. Finns ingen energi över, ingen glädje, menstruation upphör, möjligheten att bli mamma så småningom sätts på spel, men det spelar ingen roll – det bästa som kan ske är ändå om man kan låta bli att äta… Så in i helvete sjukt! Hur skapar vi detta monster? För av samhället är det skapat – säga vad ni vill. En inåtvänd revolt, en tyst protest, ett sätt att straffa sig själv eller ett sätt att slippa bli tonåring och vuxen, vad vet man? Vet bara att någonstans sätts bollen, som skapats av knäppa ideal, i rullning…
Förhoppningsvis kommer ett plötsligt, ”pang”, något som får djävulen att vackla, en tydlig insikt, några ord eller något annat. Facit finns inte, recepten är lika många som antalet patienter och inte ett enda är det andra likt. Något som försvagar djävulen och ger helgonet chansen, när det blir uppenbart att djävulen står och blockerar vägen till framtiden, när en knäpp läkare (i efterhand världens klokaste) ryter ifrån: ”Du är ju inte normal, normala människor äter, umgås och har kul. Du är inte normal!”. Inga slumpens ord utan väl avvägda efter noggrann genomförd patientresearch. ”Vad säger du? Du ska få se vem som är normal, kärring!” och i den tunna, bleka varelsen väcks stridslusten.Det var dags, dags att sörja den kropp man aldrig fick (en som inte finns) och gå vidare.
Jag önskar att jag hade ett lexikon, ett uppslagsverk med nyckelord, träffande meningar och avgörande verbala attacker. Frustrationen att förstå, att se men inte kunna hjälpa på riktigt är gnagande. Men likt Don Quijote tänker jag slåss mot väderkvarnar tills den verklige djävulen på de drabbades axlar flimrar förbi – och då, då finns ingen nåd.
En dåres försvarstal...
När allt känns lätt, huvudet är fräscht, på läpparna vilar ett leende, kroppen är mör men harmonisk och rastlösheten befinner sig på behörigt avstånd - nog har jag tränat fotboll då. I tjugo år av mitt liv, vid ca 4000 tillfällen och betydligt fler timmar har det gröna fältets schack upptagit min kropp och en stor del av min själ. Det är ingen fritidssysselsättning det är en livsstil, och en livsstil är svår att bryta...
Kroppen har starkt tagit ställning i ca 4 år - det är dags nu, sluta. Låt mig vara har den sagt, låt mig vila och gör något skonsammare. Sjung, promenera, scrapbooka, det finns massor med fina sysselsättningar, låt dig hänföras av något annat. Och jadå, jag har en CD-skiva som jag, varje gång efter att ha lyssnat på, förbannar mig själv att jag öppnade munnen. Jag har travat runt i området och försökt tänka att jag njuter av att promenera och jag har tre stora lådor med massa fina papper, läckra dekorationer och diverse stämplar i källaren... Fina förväntansfulla försök att hitta en ny hobby...
Men själen, denna lilla djävul, säger du måste spela fotboll, du ska springa och kämpa och sparka och svettas och glädjas - sluta inte. Och jag fortsätter, jag fortsätter tycka att det är helt fantastiskt galet roligt, det är inte ett träningspass, inte som spinning, inte som en löprunda, inte som "hoppa-och-springa-runt-i-ring-i-fina-kläder-med-massa-andra-till-musik", det liknar inget annat. Det är bara glädje, det är passion och sannolikt också en smula av identitiet. Föreställ er en blöt, lätt lerig fotbollsplan i september och ett motståndarlag. Min akilleshäl, jag kan inte säga nej. Tänk er sedan omklädningsrummet efteråt, när vi vunnit, så har ni min drog. Jag är helt klart beroende. Efter ett två års långt uppehåll så räckte det med två (numerärt) ojämna lag så var jag tillbaka igen, fast och förundrad över fotbollens enorma dragningskraft.
Snart 31 år...när, jag bara undrar, när ska själen krypa ner bland lådorna i källaren och finna tillfredsställelse i pappersblommor, prickiga papper och prydnadsband?
Kroppen har starkt tagit ställning i ca 4 år - det är dags nu, sluta. Låt mig vara har den sagt, låt mig vila och gör något skonsammare. Sjung, promenera, scrapbooka, det finns massor med fina sysselsättningar, låt dig hänföras av något annat. Och jadå, jag har en CD-skiva som jag, varje gång efter att ha lyssnat på, förbannar mig själv att jag öppnade munnen. Jag har travat runt i området och försökt tänka att jag njuter av att promenera och jag har tre stora lådor med massa fina papper, läckra dekorationer och diverse stämplar i källaren... Fina förväntansfulla försök att hitta en ny hobby...
Men själen, denna lilla djävul, säger du måste spela fotboll, du ska springa och kämpa och sparka och svettas och glädjas - sluta inte. Och jag fortsätter, jag fortsätter tycka att det är helt fantastiskt galet roligt, det är inte ett träningspass, inte som spinning, inte som en löprunda, inte som "hoppa-och-springa-runt-i-ring-i-fina-kläder-med-massa-andra-till-musik", det liknar inget annat. Det är bara glädje, det är passion och sannolikt också en smula av identitiet. Föreställ er en blöt, lätt lerig fotbollsplan i september och ett motståndarlag. Min akilleshäl, jag kan inte säga nej. Tänk er sedan omklädningsrummet efteråt, när vi vunnit, så har ni min drog. Jag är helt klart beroende. Efter ett två års långt uppehåll så räckte det med två (numerärt) ojämna lag så var jag tillbaka igen, fast och förundrad över fotbollens enorma dragningskraft.
Snart 31 år...när, jag bara undrar, när ska själen krypa ner bland lådorna i källaren och finna tillfredsställelse i pappersblommor, prickiga papper och prydnadsband?
Sök, lev och lär...
Under en period i livet var det enkelt att tänka och agera rationellt, i alla fall hyfsat rationellt. Fler saker var svart eller vitt, tydligt svart eller vitt. Nu är det mera grått utan tydliga kontraster mellan rätt eller fel - ibland. Något med det jobbigaste som finns är att tro att man har en tydlig åsikt och sen inse att det hade man inte alls. Det svarta upplevdes mer och mer grått och till slut stod det inte längre i motsats till det vita, utan mer som en lite dystrare nyans, en del av livet kanske.
Att såra personer man tycker om är vidrigt och något jag i största möjliga mån försöker undvika genom att fundera mycket och genom att försöka känna in och vara ödmjuk. När det inte fungerar och jag inser att det är mitt handlande som kan ifrågasättas, att det är mitt handlande som inte är självklart, inte heller rationellt, utan baserat på för utomstående vaga grunder, då är det jobbigt. Då vill jag skrika ut hur jag känner, formulera sönder mina tankar och känslor i ord och verbalt dunka in i den andra personen hur jag tänkte och hur fel jag inser att det blev - tills han/hon (hen?:-)) förstår och förlåter. Så vill jag göra, men gör inte alltid, som tur är - kanske.
Handlingar som inte går att förklara, ställningstaganden som inte grundas på fakta, när hjärtat och hjärnan inte talar samma språk. När språkförbistringen mellan de båda kroppsdelarna bygger en mur mot något som man egentligen inte vill skiljas från, står man som åskådare i sitt eget beslut. Handlingsförlamad - mitt emellan - tvivlande på sitt eget omdöme - besviken.
"Det finns en glänta i skogen som bara kan hittas av den som har gått vilse" skrev Tranströmer en gång, kloka ord. Jag lutar mig mot raderna, litar på innebörden, hoppas jag finner gläntan och konstaterar att gråa skogar blivit vanligare i mitt liv. De svart-vita kontrasterna finns, men ifrågasätts av livet mer och mer. En annan klok själ sa något i stil med "Ju mer man vet desto mer förstår man att man inte vet", väldigt sant. Samtidigt så lär man sig att leva med det man ännu inte vet och att stå ut och kanske ta itu med konsekvenserna av det.
Allt gott!
Att såra personer man tycker om är vidrigt och något jag i största möjliga mån försöker undvika genom att fundera mycket och genom att försöka känna in och vara ödmjuk. När det inte fungerar och jag inser att det är mitt handlande som kan ifrågasättas, att det är mitt handlande som inte är självklart, inte heller rationellt, utan baserat på för utomstående vaga grunder, då är det jobbigt. Då vill jag skrika ut hur jag känner, formulera sönder mina tankar och känslor i ord och verbalt dunka in i den andra personen hur jag tänkte och hur fel jag inser att det blev - tills han/hon (hen?:-)) förstår och förlåter. Så vill jag göra, men gör inte alltid, som tur är - kanske.
Handlingar som inte går att förklara, ställningstaganden som inte grundas på fakta, när hjärtat och hjärnan inte talar samma språk. När språkförbistringen mellan de båda kroppsdelarna bygger en mur mot något som man egentligen inte vill skiljas från, står man som åskådare i sitt eget beslut. Handlingsförlamad - mitt emellan - tvivlande på sitt eget omdöme - besviken.
"Det finns en glänta i skogen som bara kan hittas av den som har gått vilse" skrev Tranströmer en gång, kloka ord. Jag lutar mig mot raderna, litar på innebörden, hoppas jag finner gläntan och konstaterar att gråa skogar blivit vanligare i mitt liv. De svart-vita kontrasterna finns, men ifrågasätts av livet mer och mer. En annan klok själ sa något i stil med "Ju mer man vet desto mer förstår man att man inte vet", väldigt sant. Samtidigt så lär man sig att leva med det man ännu inte vet och att stå ut och kanske ta itu med konsekvenserna av det.
Allt gott!
