Skänkt av o-oskuld Maria
( I år blev jag förärad en alldeles egen julkalender av en f.d elev där hon i 24 delar delade med sig av en berättelse som berörde mig djupt. Nedanstående inlägg är i all sin enkelhet tillägnat henne och hennes medsystrar och -bröder.)
Skymningen hade precis övergått i nattens mörker i den lilla byn. Ingenting hördes. Tystnaden var dock inte av en behaglig art utan låg som ett tjockt kvävande dis av smutsig bomull. Flickan stod och virade ett fnasigt luggat snöre runt en nyhuggen gran. Varv efter varv lät hon det nystas innan hon med sina lätt kylda och halvsvullna fingrar fäste snöret runt sig självt och skapade en ögla. Hon trädde in höger hand, lät det fnasiga materialet vila mot handleden, knöt handen hårt runt det stycke som förband öglan med varven runt granen och drog till. När hon började gå skar linan in i fingrarna och blodet fick svårt att bana sin väg genom den åtsnörpta handleden. Med smärtan kom en välkommen värme, kroppen fick tag i urkraften och flickan drog. Ensam i mörkret satte hon med beslutsamhet den ena foten framför den andra, om och om igen. Blicken var fast och fäst vid marken omedelbart framför henne. Många var åren hon dragit den stickiga gröna fallosen huvudgatan upp, otaliga timmarna hon hade misströstat i blod och vanmakt. Samtidigt hade den fria handen knutits allt hårdare och hårdare. Hon var en förrädare.
Byn hon bodde i var ifrån en påhittad berättelse, en saga bland andra, ur världens mest lästa samling. Flickan brukade fantisera om de andra byarna, såg dem som små burar på rad på ett zoo som proklamerade mångfald. Olika distrikt i en sunkig upplaga av Hunger Games. Rollen hon uppbar, var precis som granen hon drog, egentligen varken vacker eller ful. Dock hade hon av regissören dagtid beklätts med en åtsmitande självlysande dräkt som vid varje dags vandring genom byn gav henne spektakulära krafter. Flickan själv hatade teater samtidigt som hon förstod att verkligheten inte bestod av något annat. Kanske var de manuskriptstyrda pjäserna livet närmare. De hade döden i handen och de betraktade den med både varsamhet och våldsamhet inför det exalterande publicumet. De spetsade livet på pålar i akter där karaktärerna förvisso var skuggor, men smärtan äkta. Det var dessa tankar som slog henne där i natten, framdragandes en gran genom byn ingen visste namnet på men som alla trodde att de tillhörde. Alla utan förrädarna.
Det hörde traditionen till att granjäveln i slutet på gatan skulle stå till torgs, och ackompanjerat av invånarnas dova klappningar skulle flickan plågsamt rikta dess stam ned i foten och sätta stjärnan på plats. Högtidligt skulle konungens ankomst krönas och ett blodbads början äras. Hon spottade i dammet men log mot åskådarleden. Låt det inte ske, låt inte hans rike komma och låt inte hans vilja ske, mumlade hon mot berlocken som hon med sin fria hand tryckt tätt intill läpparna. Låt inte min blick av stjärnan förblindas, den visar ingenstans och den är inte min vän. Så satte hon foten rakt på en snok. Ett osaligt liv i skuggan blev till död under brännhet sula och flickans hjärta jublade i lönndom över mordet. Fler ormar tänkte hon, det kommer fler ormar och jag ska stampa på dem allihop, de ska dränkas i alla de flickors blod de spillt.
Om natten tömdes gatorna medan mysteriespelets regissör fortsatte absurditeterna på byns inrökta whiskysmäktande pub. Av arvet var granen honom given och stjärnan honom skänkt, något man kan anta han föga begrundade vid betraktandet av den uppglidande glädjeflickans dekolletage. Om man varit uppmärksam hade man vid samma tidpunkt kunnat åse hur flickan blödde i sina trasor längre ned på gatan, släpandes en lika präktig som stickig gran. Men fönsterluckorna var stängda och hon gav inte ifrån sig något annat ljud än friktionen barrträdet skapade mot den torra jorden. I alla olika distrikt skedde vid denna tid likadana vandringar av otaliga flickor i trasiga kläder med blodiga händer. Men eftersom de alla var nedslagna av trötthet visste de inte om sina medsystrars mjölksyrekrampande steg. Vattnet i deras tårar nådde aldrig de utmattades läppar och hettan från klatschen regissörerna tilldelade deras platta rumpor försvann utan att värma en enda lidande själ. Det fanns ingen gud som hade övergett dem, ingen stjärna som ledde deras väg som sagan så gärna velat påskina, för dem fanns endast ett mörker och ett hallucinerat ljus. I byarna fanns män-i-skor och kvinnor på knä, fast man leker inte så med ord.
Sakta gick solen upp, kastade åter sina strålar på den lilla gatan i byn. De i dvala levande invånarna haspade upp sina fönster och tittade lika sömndrucket som blint ut mot det dammiga torget. Flickan som precis i gryningen nått fram till den traditionstyngda platsen lossade samtidigt snaran runt handleden. Intorkat blod blandades med färskt, svart med rött. I syndens namn (för ni förstår oskuld var hon inte, men om det visste bara berlocken, och snoken), lyfte hon med sina sista krafter granen från marken, ur dammet. Strax blev det rörelse i de trångbodda gränderna. Ryktet att dagen var kommen spreds som löss och det kliade i varje hederlig invånares godtrogenhetskalufs. Sorlet och uppsluppenheten kunde tyckas trivsam och omfamnande. Flickan rös vid applådernas beröring och hon huttrade i den gassande solen. Fuck the king. I samma stund som regissören klev in, lätt rödmosig och förnöjd efter de sena timmarnas erövringar, slutade byns ormar plötsligt slingra. Iakttagaren noterade snart, och därefter strax även de sovande, att sulorna började glöda på alla byns flickor och på ett fåtal förbluffade pojkar. Förrädarna.
Med handen som inte uppehöll granen gnuggade flickan dammet ur ögonen. Förgäves. Förblindad av ljuset från sina medsystrars sulor och utmattad av regissörens undermåliga men upphöjda manus föll hon till marken. Berlocken slets i fallet loss från det tunna snöret runt hennes hals och blev liggandes i dammet en bit bort. Regissörens okvädesord och förmaningar dånade först som ett aprilåskväder genom hennes kropp, sedan vibrerade det långsamt bort, som ett borttynande eko i en värld för stor för att muras in. De glödande sulorna framkallade samtidigt isolerade öar bland mysteriespelets åskådare. Till en början pekades det friskt på flickorna vars skor verkade ha tagit eld – en och annan åkallade gudarnas ingripande, andra basunerade förskräckt ut satans ankomst. Över det lilla torget sköljde förvirringens våg. Förrädarnas (det vill säga bärarna av den förändring som byns förvaltare var livrädda för, och som regissören hatade i paritet med ett bryskt avvisande från ägarinnan av det åtråvärda dekolletaget) skum fördes av oceanerna in över folkmassorna.
Fingrarna på den sköra hand som nyss hållit ett fast tag om granen krafsade matt, trevande mot berlocken. Blicken som följde dess strävanden lade ingen märke till, men om ni undrar så gick det i den att läsa tusentals berättelser ur en annan samling, en bok aldrig skriven och aldrig läst av världen. Och så kunde det slutat, i damm och i skum, i glödande sulor och otydda blickar. Men inte i byn utan namn.
Ett litet stycke ifrån flickan fattade till en början omärkbart, ett par barr eld. Men strax flödade hela det stickiga trädet av ett bländade ljus. Folkmassan stelnade i sin position och hela byns blickar riktades mot den heliga symbolen för deras tro och makt. Som förstenade och samtidigt vidöppna såg de granen långsamt lyfta. Det starka skenet spred sig inte bara ut över de förbluffade invånarna utan också över flickan. Livlös låg hon i dammet och plötsligt såg alla hur tärd och trasig hon var. Den enkla linneklänningen hon bar var nedblodad och i revor, ansiktet var blekt men kindbenen ändå märkligt mörkt markerade, därtill skuggades armmusklernas konturer av smuts. Från massan hördes upprörda röster av kvinnor skänkta och till det litet förläget mummel av dovare frekvens.
Det ljusbärande trädet, fallosen med dess stjärna, stod en stund högt över torget innan det långsamt sänkte sig mot marken. Allt var nu knäpptyst och alla invånare, såväl män-i-skor som kvinnor på knä betraktade med obruten uppmärksamhet det märkligaste mysteriespel de någonsin erfarit. Så gick det som en rysning genom flickans kropp, till en början nästintill omärkbar, men så ökade kraften. Samtidigt, ovanför henne, började granen luta åt vänster, Mer och mer tippade den och förblev en stund svävande i horisontellt läge. Regissören som hittills behållit en stolt hållning backade på stappliga ben baklänges mot en plats där ingen skulle ta emot. Skälvningarna for genom flickans kropp, av hennes ansiktsuttryck att döma verkade de skänka henne njutning snarare än lidande. Byn förblev tyst. Så fortsatte granen sin vridning, stjärnan föll av och lade sig platt i dammet, Helt i vertikalt läge med stammen upp och toppen ned, tronade snart det heliga trädet över byn. En strålande ljustriangel omslöt invånarna och den nu våldsamt skakande flickan. Och då, till ett av alla ursinnes- och njutningsfyllda källor fyllt, förlösande vrål, nådde flickan helt levande fram till (den lilla) döden. Och med dess andes kraft lyfte berlocken från marken och stannade precis vid triangelns nedersta spets. Där lyser den nu, med kraft och med värme. Vår tids stjärna, den röda julrosen. Vad invånarna i byn utan namn, i en blandning av skräck och uppfylldhet åsåg denna dag, var ett modernt mirakel. Skänkt av o-oskuld Maria (okänd härkomst men såklart pinad alldeles för länge) till världens alla bortglömda, marginaliserade och stridande flickor.
Av: Atalia Persefone
Skymningen hade precis övergått i nattens mörker i den lilla byn. Ingenting hördes. Tystnaden var dock inte av en behaglig art utan låg som ett tjockt kvävande dis av smutsig bomull. Flickan stod och virade ett fnasigt luggat snöre runt en nyhuggen gran. Varv efter varv lät hon det nystas innan hon med sina lätt kylda och halvsvullna fingrar fäste snöret runt sig självt och skapade en ögla. Hon trädde in höger hand, lät det fnasiga materialet vila mot handleden, knöt handen hårt runt det stycke som förband öglan med varven runt granen och drog till. När hon började gå skar linan in i fingrarna och blodet fick svårt att bana sin väg genom den åtsnörpta handleden. Med smärtan kom en välkommen värme, kroppen fick tag i urkraften och flickan drog. Ensam i mörkret satte hon med beslutsamhet den ena foten framför den andra, om och om igen. Blicken var fast och fäst vid marken omedelbart framför henne. Många var åren hon dragit den stickiga gröna fallosen huvudgatan upp, otaliga timmarna hon hade misströstat i blod och vanmakt. Samtidigt hade den fria handen knutits allt hårdare och hårdare. Hon var en förrädare.
Byn hon bodde i var ifrån en påhittad berättelse, en saga bland andra, ur världens mest lästa samling. Flickan brukade fantisera om de andra byarna, såg dem som små burar på rad på ett zoo som proklamerade mångfald. Olika distrikt i en sunkig upplaga av Hunger Games. Rollen hon uppbar, var precis som granen hon drog, egentligen varken vacker eller ful. Dock hade hon av regissören dagtid beklätts med en åtsmitande självlysande dräkt som vid varje dags vandring genom byn gav henne spektakulära krafter. Flickan själv hatade teater samtidigt som hon förstod att verkligheten inte bestod av något annat. Kanske var de manuskriptstyrda pjäserna livet närmare. De hade döden i handen och de betraktade den med både varsamhet och våldsamhet inför det exalterande publicumet. De spetsade livet på pålar i akter där karaktärerna förvisso var skuggor, men smärtan äkta. Det var dessa tankar som slog henne där i natten, framdragandes en gran genom byn ingen visste namnet på men som alla trodde att de tillhörde. Alla utan förrädarna.
Det hörde traditionen till att granjäveln i slutet på gatan skulle stå till torgs, och ackompanjerat av invånarnas dova klappningar skulle flickan plågsamt rikta dess stam ned i foten och sätta stjärnan på plats. Högtidligt skulle konungens ankomst krönas och ett blodbads början äras. Hon spottade i dammet men log mot åskådarleden. Låt det inte ske, låt inte hans rike komma och låt inte hans vilja ske, mumlade hon mot berlocken som hon med sin fria hand tryckt tätt intill läpparna. Låt inte min blick av stjärnan förblindas, den visar ingenstans och den är inte min vän. Så satte hon foten rakt på en snok. Ett osaligt liv i skuggan blev till död under brännhet sula och flickans hjärta jublade i lönndom över mordet. Fler ormar tänkte hon, det kommer fler ormar och jag ska stampa på dem allihop, de ska dränkas i alla de flickors blod de spillt.
Om natten tömdes gatorna medan mysteriespelets regissör fortsatte absurditeterna på byns inrökta whiskysmäktande pub. Av arvet var granen honom given och stjärnan honom skänkt, något man kan anta han föga begrundade vid betraktandet av den uppglidande glädjeflickans dekolletage. Om man varit uppmärksam hade man vid samma tidpunkt kunnat åse hur flickan blödde i sina trasor längre ned på gatan, släpandes en lika präktig som stickig gran. Men fönsterluckorna var stängda och hon gav inte ifrån sig något annat ljud än friktionen barrträdet skapade mot den torra jorden. I alla olika distrikt skedde vid denna tid likadana vandringar av otaliga flickor i trasiga kläder med blodiga händer. Men eftersom de alla var nedslagna av trötthet visste de inte om sina medsystrars mjölksyrekrampande steg. Vattnet i deras tårar nådde aldrig de utmattades läppar och hettan från klatschen regissörerna tilldelade deras platta rumpor försvann utan att värma en enda lidande själ. Det fanns ingen gud som hade övergett dem, ingen stjärna som ledde deras väg som sagan så gärna velat påskina, för dem fanns endast ett mörker och ett hallucinerat ljus. I byarna fanns män-i-skor och kvinnor på knä, fast man leker inte så med ord.
Sakta gick solen upp, kastade åter sina strålar på den lilla gatan i byn. De i dvala levande invånarna haspade upp sina fönster och tittade lika sömndrucket som blint ut mot det dammiga torget. Flickan som precis i gryningen nått fram till den traditionstyngda platsen lossade samtidigt snaran runt handleden. Intorkat blod blandades med färskt, svart med rött. I syndens namn (för ni förstår oskuld var hon inte, men om det visste bara berlocken, och snoken), lyfte hon med sina sista krafter granen från marken, ur dammet. Strax blev det rörelse i de trångbodda gränderna. Ryktet att dagen var kommen spreds som löss och det kliade i varje hederlig invånares godtrogenhetskalufs. Sorlet och uppsluppenheten kunde tyckas trivsam och omfamnande. Flickan rös vid applådernas beröring och hon huttrade i den gassande solen. Fuck the king. I samma stund som regissören klev in, lätt rödmosig och förnöjd efter de sena timmarnas erövringar, slutade byns ormar plötsligt slingra. Iakttagaren noterade snart, och därefter strax även de sovande, att sulorna började glöda på alla byns flickor och på ett fåtal förbluffade pojkar. Förrädarna.
Med handen som inte uppehöll granen gnuggade flickan dammet ur ögonen. Förgäves. Förblindad av ljuset från sina medsystrars sulor och utmattad av regissörens undermåliga men upphöjda manus föll hon till marken. Berlocken slets i fallet loss från det tunna snöret runt hennes hals och blev liggandes i dammet en bit bort. Regissörens okvädesord och förmaningar dånade först som ett aprilåskväder genom hennes kropp, sedan vibrerade det långsamt bort, som ett borttynande eko i en värld för stor för att muras in. De glödande sulorna framkallade samtidigt isolerade öar bland mysteriespelets åskådare. Till en början pekades det friskt på flickorna vars skor verkade ha tagit eld – en och annan åkallade gudarnas ingripande, andra basunerade förskräckt ut satans ankomst. Över det lilla torget sköljde förvirringens våg. Förrädarnas (det vill säga bärarna av den förändring som byns förvaltare var livrädda för, och som regissören hatade i paritet med ett bryskt avvisande från ägarinnan av det åtråvärda dekolletaget) skum fördes av oceanerna in över folkmassorna.
Fingrarna på den sköra hand som nyss hållit ett fast tag om granen krafsade matt, trevande mot berlocken. Blicken som följde dess strävanden lade ingen märke till, men om ni undrar så gick det i den att läsa tusentals berättelser ur en annan samling, en bok aldrig skriven och aldrig läst av världen. Och så kunde det slutat, i damm och i skum, i glödande sulor och otydda blickar. Men inte i byn utan namn.
Ett litet stycke ifrån flickan fattade till en början omärkbart, ett par barr eld. Men strax flödade hela det stickiga trädet av ett bländade ljus. Folkmassan stelnade i sin position och hela byns blickar riktades mot den heliga symbolen för deras tro och makt. Som förstenade och samtidigt vidöppna såg de granen långsamt lyfta. Det starka skenet spred sig inte bara ut över de förbluffade invånarna utan också över flickan. Livlös låg hon i dammet och plötsligt såg alla hur tärd och trasig hon var. Den enkla linneklänningen hon bar var nedblodad och i revor, ansiktet var blekt men kindbenen ändå märkligt mörkt markerade, därtill skuggades armmusklernas konturer av smuts. Från massan hördes upprörda röster av kvinnor skänkta och till det litet förläget mummel av dovare frekvens.
Det ljusbärande trädet, fallosen med dess stjärna, stod en stund högt över torget innan det långsamt sänkte sig mot marken. Allt var nu knäpptyst och alla invånare, såväl män-i-skor som kvinnor på knä betraktade med obruten uppmärksamhet det märkligaste mysteriespel de någonsin erfarit. Så gick det som en rysning genom flickans kropp, till en början nästintill omärkbar, men så ökade kraften. Samtidigt, ovanför henne, började granen luta åt vänster, Mer och mer tippade den och förblev en stund svävande i horisontellt läge. Regissören som hittills behållit en stolt hållning backade på stappliga ben baklänges mot en plats där ingen skulle ta emot. Skälvningarna for genom flickans kropp, av hennes ansiktsuttryck att döma verkade de skänka henne njutning snarare än lidande. Byn förblev tyst. Så fortsatte granen sin vridning, stjärnan föll av och lade sig platt i dammet, Helt i vertikalt läge med stammen upp och toppen ned, tronade snart det heliga trädet över byn. En strålande ljustriangel omslöt invånarna och den nu våldsamt skakande flickan. Och då, till ett av alla ursinnes- och njutningsfyllda källor fyllt, förlösande vrål, nådde flickan helt levande fram till (den lilla) döden. Och med dess andes kraft lyfte berlocken från marken och stannade precis vid triangelns nedersta spets. Där lyser den nu, med kraft och med värme. Vår tids stjärna, den röda julrosen. Vad invånarna i byn utan namn, i en blandning av skräck och uppfylldhet åsåg denna dag, var ett modernt mirakel. Skänkt av o-oskuld Maria (okänd härkomst men såklart pinad alldeles för länge) till världens alla bortglömda, marginaliserade och stridande flickor.
Av: Atalia Persefone
Kommentarer
Trackback
