lagtochhogt

Jag kan nitiskt fylla i min kalender, fylla varje ledig dag och ruta med viktiga uppdrag, möten, aktiviteter och sammankomster. Jag kan uppleva någon slags bekräftelse av min betydelse när pennans markeringar i pappret bildar ett myller av krav och förväntningar. Sida efter sida vittnar om hur jag är spindeln i nätet, hur omgivningen behöver min fysiska och mentala närvaro, ett statistiskt bevis på mitt existensberättigande här på jorden.

Jag vill inte sitta på den här karusellen. Jag kommer straffas för att jag inte hoppar av. Mina barn som står vid sidan, och som ser sin mamma fara runt runt, kommer inte att vilja förstå. Precis som de såg blåbärssnåret på Kolmårdens djurpark, kommer de se grönområdena utanför karusellernas nöjesfält deras mamma fastnat i. De kommer förstå att söka upp oaserna, de kommer förstå att livet inte ryms i en planeringskalender, och de kommer inte att förlåta mig.