Det var det där med nålsögat.
På 1500-talet kunde människor lösa släktingar, som kanske levt lite tvivelaktigt, ur skärselden genom en liten penningagåva till kyrkan. För det fick de ett litet brev och förmodligen en känsla av att de gjort något ganska ädelt. Sedan denna något märkliga form av paradisförsäkring såg sin glans dagar har Luther hunnit protestera och i Sverige har lärare blivit befriade tvånget att vara kristna och staten och kyrkan har separerat. Avlatsbreven är historia men något som jag vågar påstå lever kvar är jakten på själslig frid och ett gott samvete, kosta vad det kosta vill – även idag.
Tänk er en strand, en alldeles förtrollande vacker strand, vit sand, turkosblått vatten och en alldeles lagom gammal och sliten brygga. Ovanför detta en mjuk gångbana, skonsam för leder och joggande motionärer. Föreställ er sedan vilstolar i rader, pooler med lagom varmt vatten, dignande buffébord, glassbarer, vinflaskor, lekrum för de små, biljardbord för de lite större och följsamt mjuka soffor för de trötta. Med obegränsad tillgång till detta, utvilad i ett nystädat hotellrum med markterass, ler livet mig rätt i ansiktet. Efter en hektisk vår med jobb och jobb och familj och andra åtaganden är det med en känsla av overklighet som jag dag efter dag vaknar upp i paradiset. Plaskar med glada barn i svamppoolen, lunchar med min friska familj, äter glass när som helst, säger bara ”ja, det går bra”, pratar med andra föräldrar vid barnaktiviteterna och låter solstrålarna ge min kropp lite färg och mitt inre ro och avkoppling. Jag njuter, så skönt!
Jag ska inte gå och tro att jag är värd detta, eller att jag på annat sätt förtjänar att bada i lyx. I samma stund som jag visar upp mitt armband och beställer den sjuttioelfte colan för veckan, pekar jag finger åt barnen några breddgrader längre ner. Det kan inte hjälpas, mitt överflöd är på bekostnad av någon annan. Denna tanke flyger inte unikt genom mitt huvud, den flaxar förbi hos många andra också självfallet. Svärtar genom vingslagen ner vårt goda samvete men lämnar en lagom stor känsla av skuld bakom sig. En behaglig skamkänsla som genom sin existens får oss att känna oss som goda människor, som medkännande världsmedborgare och som samvetsgranna empatiska tänkare. Precis som att tanken på att det är orättvist gör det mer rättvist. Och när vi hemma skänker ett par hundralappar i en välgörenhetsgala för världens barn, ja då får vi det där lilla brevet. Det lilla brevet som bekräftar vår godhet, och längst ner en hälsning från 1500-talet, du har nu köpt dig fri.
Det är en obehaglig tanke – en omöjligheternas tanke, att alltid påminna mig om att andra lider på min bekostnad. Det är ändå en nödvändig tanke i jakten på den själsliga friden – att försonas med mig själv, med min egoism och med mitt val att leva som jag gör. I det valet var semestern en otrolig upplevelse och en härligt slapp vecka med sol, bad, mat, glass, dricka, skratt, biljard, minigolf, dans, sång, givande samtal och möten. En sanslös skön start på ett sommarlov som fortfarande är i sin linda. Nu ska jag fortsätta njuta, fiska krabbor och låta posten vara;)
Glad sommar!
Tänk er en strand, en alldeles förtrollande vacker strand, vit sand, turkosblått vatten och en alldeles lagom gammal och sliten brygga. Ovanför detta en mjuk gångbana, skonsam för leder och joggande motionärer. Föreställ er sedan vilstolar i rader, pooler med lagom varmt vatten, dignande buffébord, glassbarer, vinflaskor, lekrum för de små, biljardbord för de lite större och följsamt mjuka soffor för de trötta. Med obegränsad tillgång till detta, utvilad i ett nystädat hotellrum med markterass, ler livet mig rätt i ansiktet. Efter en hektisk vår med jobb och jobb och familj och andra åtaganden är det med en känsla av overklighet som jag dag efter dag vaknar upp i paradiset. Plaskar med glada barn i svamppoolen, lunchar med min friska familj, äter glass när som helst, säger bara ”ja, det går bra”, pratar med andra föräldrar vid barnaktiviteterna och låter solstrålarna ge min kropp lite färg och mitt inre ro och avkoppling. Jag njuter, så skönt!
Jag ska inte gå och tro att jag är värd detta, eller att jag på annat sätt förtjänar att bada i lyx. I samma stund som jag visar upp mitt armband och beställer den sjuttioelfte colan för veckan, pekar jag finger åt barnen några breddgrader längre ner. Det kan inte hjälpas, mitt överflöd är på bekostnad av någon annan. Denna tanke flyger inte unikt genom mitt huvud, den flaxar förbi hos många andra också självfallet. Svärtar genom vingslagen ner vårt goda samvete men lämnar en lagom stor känsla av skuld bakom sig. En behaglig skamkänsla som genom sin existens får oss att känna oss som goda människor, som medkännande världsmedborgare och som samvetsgranna empatiska tänkare. Precis som att tanken på att det är orättvist gör det mer rättvist. Och när vi hemma skänker ett par hundralappar i en välgörenhetsgala för världens barn, ja då får vi det där lilla brevet. Det lilla brevet som bekräftar vår godhet, och längst ner en hälsning från 1500-talet, du har nu köpt dig fri.
Det är en obehaglig tanke – en omöjligheternas tanke, att alltid påminna mig om att andra lider på min bekostnad. Det är ändå en nödvändig tanke i jakten på den själsliga friden – att försonas med mig själv, med min egoism och med mitt val att leva som jag gör. I det valet var semestern en otrolig upplevelse och en härligt slapp vecka med sol, bad, mat, glass, dricka, skratt, biljard, minigolf, dans, sång, givande samtal och möten. En sanslös skön start på ett sommarlov som fortfarande är i sin linda. Nu ska jag fortsätta njuta, fiska krabbor och låta posten vara;)
Glad sommar!
Kommentarer
Trackback
