lagtochhogt

Klar, syrerik (ja, jag vet att varm luft är lika syrerik, men ändå..),frisk och lite bitande i kinderna. Höstluft måste vara bland det underbaraste som finns. Har tillbringat morgonen utomhus, sågandes ved, och känner mig allmänt lycklig. Hösten är en härlig tid. Tillhör de människor som inte blir deprimerade på hösten utan tvärtom, känner ett lugn och en harmoni som har svårt att infinna sig på sommaren. Känner ro när mörkret kommer, njuter av att kura ihop, dricka kaffe och mysa. 


Önskar er alla en underbar dag, andas höstluft och känn kraften!
 

I en bok läggs kapitel till kapitel och handligen förs framåt av författarens penna. Som läsare följer man med och upplever spänning, romantik, äventyr och mycket annat. Vi undrar ofta hur det ska gå, vad karaktärerna ska göra, vad de ska välja? Men sällan slår oss väl tanken när vi läser, vad som hänt om personerna agerat annorlunda, om de valt en annan väg än den som författaren presenterar. 

I livet har man ingen författare som puttar en framåt på stigen, ingen överordnad som visar vilken väg man ska välja. Man står där och tvekar och önskar att man kunde få prova alla vägar och sen välja. Som när man zappar mellan tv-kanalerna, då är det inte så att vi behöver bestämma vilket program vi ska se på och sen så är det det programmet hela kvällen, utan vi kan välja att ändra oss, att byta program, att testa något annat. Livets val är på något sätt mer varaktiga, det går inte att bara zappa över om vi ångrar oss. Därför blir också valet viktigare och mer laddat. 

Dock är det härligt när livet bjuder många öppna dörrar, att kunna välja sitt eget program är ett privilegium och det är viktigt att tänka på när vi velar fram och tillbaka utan att kunna bestämma vilken väg vi ska ta. Jag är i det närmaste ett proffs på att vela, kan tro att jag har bestämt mig, säga att jag har bestämt mig och sen får jag panik och byter, för att ibland få panik igen och byta tillbaka.   

När jag läser funderar jag sällan på vad som hänt om personerna valt annorlunda, men i verkliga livet sker det ganska ofta. Gjorde jag rätt? Vad hade hänt om jag gjort annorlunda? Jag lever med övertygelsen om att det är bra att överväga sina val noga, men jag kan bli bättre på att bestämma mig.

Nu står dörrar öppna igen och det är spännande att fundera på vilka jag ska välja att gå in i och vilka jag ska stänga. Som vanligt velar jag, man jag antar att det är en del av valet... Hade jag varit en person i en bok hade det varit författaren som funderade nu, men eftersom jag själv håller i pennan när mitt liv skrivs så är det också jag som överlägger. Men kanske är det bra att jag velar och velar innan jag bestämmer mig, det verkar vara ett vinnande koncept (för mig), för hittills är jag mycket mycket nöjd med de val jag gjort.
. 

            "Man kan inte välja när och hur man ska dö. Det enda man kan bestämma är hur man ska leva" 
                                                                         Joan Baez                                                  



 

I livet möter jag ibland situationer där jag vill stanna, där det hade varit värt hur mycket som helst att få bli kvar en stund, att få stanna tiden och bara andas lite mer. Ni vet, när det är sådär att själen bara är lycklig, när man inte funderar på tusen andra saker utan skänker hjärnan lite vila. När lukter smakar och synintryck blir ljudliga.

Jag tänker inte på de stunder då man drabbas av totalt glädjefnatt, de stunderna är sköna men jag hade inte velat bli kvar i dem speciellt länge, det hade varit påfrestande. Glädjen är just glädje för att den kommer så intensivt och tar över oss för ett tag, glädje kräver energi samtidigt som den ger. Nej, jag tänker på de stunder som skänker ro. När jag uppskattar livet för att det är och för vad det är och inte för vad jag vill att det ska bli. 

Oftast kommer stunderna där själen vill bygga bo utan att jag på förhand vet att de ska komma, men ibland vet jag. Och att veta är skönt, det skänker mig ro. Nu vet jag att nästa helg kommer skänka mig ro, bokmässan är en upplevelse att stanna i, att andas, att låta sig omslutas av och att bli kvar i en stund...  

Livet är nu. 

Alla är överens om att det gör ont att vricka en fot eller skära sig i fingret, men hur ont gör det? Får du mer ont än vad jag får? Eller är det kanske tvärtom? När någon säger att de har ont så funderar man, hmm har jag haft något liknande någon gång, kan jag minnas hur ont det gjorde? Vi försöker sätta oss in i den andre personens lidande. Men så finns det ju något som kallas för smärttröskel, man kan ha hög smärttröskel och man kan ha låg, hur vet man vad man har? Tänk om det är så att det som gör ont på mig knappt känns på dig...
Hur olika upplever vi "samma smärta"? De som tror sig ha en hög smärttröskel kanske har ett knackigt nervsystem där signalerna inte helt och fullt når hjärnan, medan de som har en låg smärtröskel har ett ypperligt fungerande signalsystem i kroppen. Vilket leder till att vissa upplever smärta mycket mer ofta och mycket lättare än andra. Eller får alla precis lika ont? Är det vår förmåga att bita ihop som skiljer sig?


Och är det samma sak med smaker, smakar tomat samma för alla? Eller kan du och jag bita i samma tomat och få olika smakupplevelser? 
Lite spännande är det, för hur ska man kunna jämföra...?

Det finns inte så många saker i vardagen som får mig att bli så där ettrigt arg, men det finns några. En av dessa saker, och nog den som har den främsta förmågan att få det att bli svart i ögonen, ska ni få ta del av nu. Är ni en av syndarna så läs, ta åt er och gör inte om det! Går ni utan skuld så läs detta i förebyggande syfte...:-)

Plats: Affären, fredag eftermiddag.

Parkeringen är, eftersom alla svenssons ska köpa något gott till sitt fredagsmys, i det närmaste full. Ni vet hur det ser ut, bilar och folk och vagnar och ett allmänt kaos som ändå är rätt behärskat eftersom folk inte har någon lust att hetsa upp sig nu när det äntligen blivit fredag eftermiddag. Helgen hägrar. 
Det som stör i denna annars ganska treliga miljö är det som utspelar sig kring ett par speciella platser på parkeringen. Nämligen de så kallade familjeparkeringarna. Ni vet, inte handikappsplatserna utan de med en familj ritad i rutan. 

Tydligen så har vissa svårt att tolka denna teckning, överföra bilden till betydelse och få hjärnan att registrera att "nä, där ska nog inte jag parkera eftersom jag inte har några barn i bilen". Snarare verkar dessa personer tycka att de är smarta som tar den närmaste platsen när ingen annan gör det. Efter att en gång kommit i dispyt med en kvinna i 55-årsåldern som käckt parkerade på "familjeplatsen" för att slippa kånka sitt lilla fina paket från fiskbilen mer än 20 meter, slänger jag nu ett extra öga på de som parkerar på dessa speciellt avsedda platser. Och jag blir FÖRBANNAD!!!

Där ställer sig finklädda, chicka, damer och herrar in som ska in och handla lite blommor eller hummer eller vad det kan vara, närmast ingången, medan barnfamiljen, pappan eller mamman som hämtat barnen på förskolan, ska behöva korsa en livligt trafikerad parkeringsplats med en överfull vagn och en treåring och en femåring utan trafikvett. Tillåt mig att reagera!

Jag hoppas, att de LATA och SJÄLVGODA (oftast medelålders enligt min helt ovetenskapliga pilotstudie) som felparkerar, helt enkelt inte tänker på de konsekvenser som deras högst nonchalanta beteende innebär. Nämligen, i bästa fall, sönderstressade småbarnsföräldrar som är livrädda för att deras barn ska kuta iväg bland bilarna, i sämsta fall en allvarlig olycka.

Så låt var sak ha sin plats och lämna rutorna med familjebilder i till dem som de är avsedda för! 

Auf wiedersehen