lagtochhogt

Vi föds som bebisar, växer och blir barn, sedan tonåringar, med tiden vuxna, medelålders och förhoppningsvis avslutar vi livet som gamlingar. En självklar livets kronologi. Men tänk om det hade varit tvärtom, om vi alla föddes som åldringar och att livet sedan var en enda lång föryngringsprocess. En något absurd tankebild men ändå, hur vore ett liv där morgondagens lärdomar redan var gårdagens erfarenheter?



Tveklöst är att det hade blivit ett helt annat liv, men hade det blivit ett bättre? Att yngras iställlet för att åldras. Tänk att som barn mitt i livet få ta hand om sina föräldrar som då i tur och orning når skol-, dagis-, och spädbarnsåldern. Bakvänt och lite skrämmande. Är det kanske bättre att se dem åldras och bli svagare, mer glömska och gråa? Vad unnar vi mest våra föräldrar? På ett sätt hade det känts underbart att veta att en bekymmerslös och pigg barndom skulle bli avrundningen. Samtidigt hade rollen som förälder blivit oerhört komplex, tänk att vara barn till sitt barn, fast ändå äldre...

Hade valen i livet blivit helt andra om man föddes gammal och vis och dog ung och oerfaren? Om man istället för att leta svar på sina frågor skulle söka frågor till alla svar. Kanske ger sökande efter frågor samma resultat som sökande efter svar, kanske hade vi testat samma saker ändå, tänk om livet baklänges hade blivit likadant som det vi lever nu bara med den skillnaden att det levdes baklänges. Om man föddes erfaren utan att ha upplevt det som givit erfarenheten hade livet troligen gått ut på att söka just efter de upplevelserna. Hitta frågor till svaren.

Men vem har bestämt att erfarenhet måste vara en upplevd slutsats? I ett bakvänt liv hade det varit tvärtom.

Slutligen tror jag inte att misstagen blivit färre om vi levde baklänges, för det är dragningskraften mellan fråga och svar alldeles för stark. 

Så lev idag, imorgon kan det vara för sent.  

Filmtips: Benjamin Buttons otroliga liv