Hur känns det?
Ägnade idag ett par timmar åt att städa hemmet, och för att inte den sysslan skulle bli outhärdlig fick Finnkampen göra mig sällskap. Och det gick ju bra, Sverige vann ju, i och för sig 50/50-chans så rent logiskt bör ju Sverige vinna en av kamperna automatiskt, men idrotten är ju inte alltid logisk och Sverige vann alltså båda, fantastiskt. En fantastisk tävling Finnkampen, det är ju i år 200 år sedan våra riken gick olika vägar då Sverige förlorade och fick ge efter för Ryssen. Så varför är inte Ryssland med, det hade känts naturligt på något sätt.
När jag tittar på sprintgrenar på Finnkampen så tänker jag: "Men jösses va' tungt det ser ut, allvarligt, det ser ju ut som om vem som helst skulle kunna vara med". Har ni tänkt samma någon gång? Jo, det vet jag att ni har. Men tänk då att se sig själv springa 200 meter i TV...ohh my God!
Igår spelade vi match och i åttionde minuten fick jag för mig att utmana min back. Helt oförklarligt eftersom jag var dödstrött och inte utmanat en enda gång förut i matchen. Antar att hjärnan tog en paus och benen fortsatte rakt fram bara, i en blek blek hastighet. Jag hann tänka, men Frida vad gör du, du orkar ju knappt röra dig, det här blir pinsamt. Då upptäcker jag till min stora förvåning att backen försvinner, jag tror givetvis att hon ramlat, men det visade sig att hennes ben sprang ännu långsammare än mina. Fick en känsla av medlidande men försökte dölja den.
Ibland känns det inte bara tungt, det ser tungt ut också...
Ska aldrig tänka långsamt om Finnkampen någon mer gång....
jag har tänkt så...haha
Jag har tränat många spelare trots min ringa ålder ; -) och aldrig (och då menar jag aldrig) haft en spelare som på sätt som du kombinerat hjärna, hjärta med talang och kämpatakter så oavsett din dagsform kommer du fortsätta att ta dig förbi ytterbackar var så säker…
