lagtochhogt

Små detaljer kan upplevas som stora problem och stora katastrofer kan passera som små notiser i våra liv. Hur är det möjligt, hur sorterar vi in händelserna i vårt medvetande?
Precis som vi zoomar in när vi fotograferar, så väljer vi också att fokusera olika mycket på olika saker. Vi zoomar in och bearbetar vissa detaljer mer än andra och sen zoomar vi ut igen och sätter förhoppningsvis den lilla detaljen i ett större perspektiv och ger på så sätt det stora en mening.
Problem uppstår när zoomen fastnar, när objektivet inte släpper fokuseringen utan får oss att stanna i det lilla. När det lilla blir det stora, man stirrar i marken istället för att lyfta blicken.
Likaså medför ett liv utan inzoomning bekymmer. Utan det lilla i det stora blir vi känslokalla, oförmögna att engagera oss eftersom det alltid finns så mycket annat, det blir omöjligt att hitta mening.
Det svåra ligger i att skickligt hantera fokuseringsknappen, att zooma in, granska, bearbeta och sen i rätt ögonblick släppa fokus och låta det lilla bli en del av det stora och därigenom sättas i perspektiv.
 
För detta är livet ett ständigt pågående träningsläger, man kan alltid bli bättre, fulländad blir man aldrig.
Så exprimentera med fokuseringsknappen, hjärnan har svårt att hänga med, den protesterar och klamrar sig fast vid de små detaljerna, den vägrar zooma ut, vägrar sätta i perspektiv, men till slut ger den motvilligt efter och då breder lugnet ut sig.

Tur att träna är livet...