Kvinnan
I en by, bortom det vi kallar jorden, men ändå nära både dess hav, land och invånare sitter en grånad kvinna. Hennes händer täcks av en hud som veckar sig. Jag kommer att tänka på den skrynkliga mjölkhinna som täckte barndomens varma choklad. När den sköts åt sidan i den mörkgröna glaskoppen uppstod en veckning, ett skyddande berg.
Längs kvinnans djupa ansiktsfåror, och i dem, ovanpå dem, runt dem, porlar de vackraste fjällbäckar mot de svarta bergens fond. Mitt ostadiga finger skakar mer och mer, centimeter ifrån kvinnan och en samtidigt en hel världsrymd ifrån. Ett stringent solsystem, en Vintergata med mjölkchokladveckiga rymdstenar. Varifrån kommer de? Är Higgs ansvarig för kaoset eller kanske alla de andra med livslånga hängivelser åt att söka bringa ordning? Mitt högra pekfinger närmar sig kvinnans hud, en Rosettasten, jag enspråkig. Skälvande formar mitt finger en utforskande rörelse längs en av livsfårorna, uppifrån och ner, långsamt, en centimeter ifrån ett helt universum, mitt finger på rymdresa. Ett universum och en E.T som sträcker sin långa hals för att se det som finns att se, det människorna ser, alltså ingenting. Det som finns kan man inte se, tänkte jag. Fingrarna skakade fortsatt, de rörde sig i det intima luftrum som omhöljer en människa. Där allt känns, där ingenting finns. Kvinnan satt, hon satt. Hennes långa knotiga händer vilade i knät. Från ett annat århundrade, en annan människa. Utan SI-enheter, utan excellmätverktyg, utan lingvistik. Händerna, de hade skapat, känt och i varje meningslös sekund behållit hoppet, knutit det i sin hand, kramat det med tårna och envist murat in det i hjärtat. Hon hade lyckats med det jag misslyckades med. Eller var det en helt annan holistisk sanning hon kom ifrån. Var vi ens släkt?
Egyptierna byggde sina pyramider av stenblock – vi bygger våra av ettor, nollor och pixlar. Meningslösa luftslott, kontrollmakt, nödvändig grupptillhörighet. Rasa skiten, spräng pyramiderna, bränn hårddiskarna och titta på händerna som bygger. Dessa händer, alla dessa händer som har tvinnats i otaliga förtvivlade lidanden, uppburit samhällskontrakten, alla tårar de torkat, alla kinder de slagit, underliv de penetrerat, mästerverk de skrivit och all den styrka de givit varandra. Händerna, och huden – fårorna, frågorna. När jag tittade såg jag min hand röra sig, fortfarande nära kvinnans hud, hur de tyst sökte suga ur aortan svaren, livsträdet, en gammal ek – ett rotsystem jag inte kan förstå vidden av. Den skrovliga huden lyfte sig, knappt synligt, och sen skrumpnade den ihop igen. En puls, ett tryck, ett slag – när det slår – en människa, ett universum. Och sen. En suck, ett uteblivet slag, en förgiftning som förvandlar och förvisar bäraren av en ovärdelighet till sarkofagen. En relik, några ben, en kvarleva. Det som burit all betydelse, all kärlek, allt hat, all ilska och all glädje. Allt detta som givit rörelser och emotioner dras ut genom näsan och är borta, en fnysning. Borta vart då? Vart tar det vägen? Det var några år sedan som alla patriarkala figurer fallit från mitt troskapell spira och ersattes med Aviga Maria. Aviga Maria, hur såg hennes händer ut? Vad trevade de efter? Med vilken akribi utförde de sina verk, vilka perversioner gav de uttryck för och hur många gånger höjdes de i försvar och i attack? Hur såg dessa fingrar ut? Knogarna, naglarna och ådrorna som försett hjärtat med byggmaterialet med vilket hon i hemlighet byggt sin makt, kapellet med spira men utan fundament. Dessa fingrar som begrovs utan guld och ädelstenar – de som offrades och ärades. Hur såg händerna ut, händerna?
Kvinnans linjer blev till strömvirvlar och jag måste greppa tag i bordskanten för att inte svindla ur bild. Fundamentet…inte spiran, fundamentet – händerna. Jag lämnade den gamla kvinnan som utan ett ljud helt rakryggad fallit i rofylld sömn i fåtöljen, hennes tysta tron. Nedfallen och utslagen på köksgolvet försvann jag i tyngden, den svarta sugande virvelströmmen som skulle ta mig bort från byn, den mittemellan hud och hand, jord och universum. Och jag frågar mig ännu var vrakved driver iland och var jordens bortkomna barn når stranden.
Längs kvinnans djupa ansiktsfåror, och i dem, ovanpå dem, runt dem, porlar de vackraste fjällbäckar mot de svarta bergens fond. Mitt ostadiga finger skakar mer och mer, centimeter ifrån kvinnan och en samtidigt en hel världsrymd ifrån. Ett stringent solsystem, en Vintergata med mjölkchokladveckiga rymdstenar. Varifrån kommer de? Är Higgs ansvarig för kaoset eller kanske alla de andra med livslånga hängivelser åt att söka bringa ordning? Mitt högra pekfinger närmar sig kvinnans hud, en Rosettasten, jag enspråkig. Skälvande formar mitt finger en utforskande rörelse längs en av livsfårorna, uppifrån och ner, långsamt, en centimeter ifrån ett helt universum, mitt finger på rymdresa. Ett universum och en E.T som sträcker sin långa hals för att se det som finns att se, det människorna ser, alltså ingenting. Det som finns kan man inte se, tänkte jag. Fingrarna skakade fortsatt, de rörde sig i det intima luftrum som omhöljer en människa. Där allt känns, där ingenting finns. Kvinnan satt, hon satt. Hennes långa knotiga händer vilade i knät. Från ett annat århundrade, en annan människa. Utan SI-enheter, utan excellmätverktyg, utan lingvistik. Händerna, de hade skapat, känt och i varje meningslös sekund behållit hoppet, knutit det i sin hand, kramat det med tårna och envist murat in det i hjärtat. Hon hade lyckats med det jag misslyckades med. Eller var det en helt annan holistisk sanning hon kom ifrån. Var vi ens släkt?
Egyptierna byggde sina pyramider av stenblock – vi bygger våra av ettor, nollor och pixlar. Meningslösa luftslott, kontrollmakt, nödvändig grupptillhörighet. Rasa skiten, spräng pyramiderna, bränn hårddiskarna och titta på händerna som bygger. Dessa händer, alla dessa händer som har tvinnats i otaliga förtvivlade lidanden, uppburit samhällskontrakten, alla tårar de torkat, alla kinder de slagit, underliv de penetrerat, mästerverk de skrivit och all den styrka de givit varandra. Händerna, och huden – fårorna, frågorna. När jag tittade såg jag min hand röra sig, fortfarande nära kvinnans hud, hur de tyst sökte suga ur aortan svaren, livsträdet, en gammal ek – ett rotsystem jag inte kan förstå vidden av. Den skrovliga huden lyfte sig, knappt synligt, och sen skrumpnade den ihop igen. En puls, ett tryck, ett slag – när det slår – en människa, ett universum. Och sen. En suck, ett uteblivet slag, en förgiftning som förvandlar och förvisar bäraren av en ovärdelighet till sarkofagen. En relik, några ben, en kvarleva. Det som burit all betydelse, all kärlek, allt hat, all ilska och all glädje. Allt detta som givit rörelser och emotioner dras ut genom näsan och är borta, en fnysning. Borta vart då? Vart tar det vägen? Det var några år sedan som alla patriarkala figurer fallit från mitt troskapell spira och ersattes med Aviga Maria. Aviga Maria, hur såg hennes händer ut? Vad trevade de efter? Med vilken akribi utförde de sina verk, vilka perversioner gav de uttryck för och hur många gånger höjdes de i försvar och i attack? Hur såg dessa fingrar ut? Knogarna, naglarna och ådrorna som försett hjärtat med byggmaterialet med vilket hon i hemlighet byggt sin makt, kapellet med spira men utan fundament. Dessa fingrar som begrovs utan guld och ädelstenar – de som offrades och ärades. Hur såg händerna ut, händerna?
Kvinnans linjer blev till strömvirvlar och jag måste greppa tag i bordskanten för att inte svindla ur bild. Fundamentet…inte spiran, fundamentet – händerna. Jag lämnade den gamla kvinnan som utan ett ljud helt rakryggad fallit i rofylld sömn i fåtöljen, hennes tysta tron. Nedfallen och utslagen på köksgolvet försvann jag i tyngden, den svarta sugande virvelströmmen som skulle ta mig bort från byn, den mittemellan hud och hand, jord och universum. Och jag frågar mig ännu var vrakved driver iland och var jordens bortkomna barn når stranden.
