En spik i hjärtat
En mamma som tillsynes nyss haft tårar rinnande ner för sina kinder, tre barn som väluppfostrat sitter uppradade på en bänk, ett soldränkt semesterparadis och en tiggare. Det går inte längre att besöka den lilla idylliska västkustortens matvaruaffär utan att påminnas om krigen och förföljelserna som samtidigt pågår. Visserligen sker bombningarna och hoten geografiskt långt bort men offren finns nu i det lilla homogena samhället alldeles framför invånarna. Avståndet mellan de övercurlade medelklassungarna och barnen som flytt kriget i Syrien och Gaza är inte mer än några långa stenkast bort, ibland möts de öga mot öga. I en flykt, bort från sitt hemland, bort från sina kända lekplatser, bort från sin skola, bort från sin mataffär, bort från sina kompisar så kommer världens barn hit.
Aldrig, aldrig, aldrig kan jag föreställa mig, än mindre veta, hur det är att som mamma behöva fly sitt hemland med tre barn och att släppas ner här, mitt i vår rosévinspimplande grillbebyggelse. Hur känns det?.
I veckan var vi på Kolmården, och vi bodde på ett lägenhetshotell några mil utanför. Tre nätter på samma plats, i samma rum, med eget kök. Varför då? Varför inte en natt på vägen upp, en natt på Kolmården och en natt närmare hem? Svaret är enkelt och anledningen en enda, trygghet. Det är många nya intryck ändå, så att återvända till samma hotellrum alla tre kvällarna känns helt enkelt bra. Det ligger sannolikt inte mycket unikt i det här tänket… trodde jag i min enfald. .
Samtidigt som Kolmårdenfamiljen svängde upp sin Volvo V70 på villauppfarten försökte en mamma från Gaza ge sina barn någon slags ny trygghet på Tjörnbro park, i ett helt nytt land, på en helt ny plats, i en helt annan kultur, vill hon räcka till för sina barn. Den tanken är inte svår att föreställa sig, att vilja ge sina barn trygghet. Det svåra att föreställa sig är hur Tjörnbro park kan tänka att det är en bra tanke att ta loss dörrhandtagen från köksdörrarna för att sedan spika igen desamma. Att förhindra denna mamma (och säkert också pappan) att erbjuda sina barn åtminstone den lilla trygghet det är att få lite mat från köket, en macka, te, gröt eller vad det nu kan vara, mitt i natten, tidigt på morgonen eller mitt på dagen. Tjörnbro park hänvisar till Migrationsverket och att de inte beställt självhushåll åt sina gäster. Som om flyktingar från krigets Gaza är gäster som bara tycker det är trevligt att äta mat i en matsal, på bestämda tider. Det är för guds skull svårt att få curlade barn, på trygga välplanerade semestrar, att äta tillräckligt i restaurangmiljö. Hur tänker man att flyktingbarn ska göra det? Skyddar sig Tjörnbro Park bakom dumglasögon och att de inte enligt avtal måste tillhandahålla köksmöjligheter? Är flyktingarna en affärsidé bortom humanitär känsla? Ska vi möta familjer på flykt med hammare och spik? Är de så vi ska börja integrationen?
Vem som än bär skulden för den hånfyllda handlingen att dörrarna spikats igen, Tjörnbro park eller Migrationsverket, så tänk lite större och öppna upp för möjligheten att ge trygghet, inte minst till barn, i en helt främmande miljö.
Kom igen nu Tjörn, vi måste ta vara på den kunskap och kultur som vi möter i de okända ögonen utanför den bekanta mataffären. Mediernas rapporter om vad som händer i Syrien och Gaza kan vi möjligtvis trycka bort genom en touch på fjärrkontrollen, men när verkligheten står mitt framför oss måste vi försöka se den, integrera och reagera!
Källa: Lokaltidningen Stenungsund, lördag 19 juli 2014
Aldrig, aldrig, aldrig kan jag föreställa mig, än mindre veta, hur det är att som mamma behöva fly sitt hemland med tre barn och att släppas ner här, mitt i vår rosévinspimplande grillbebyggelse. Hur känns det?.
I veckan var vi på Kolmården, och vi bodde på ett lägenhetshotell några mil utanför. Tre nätter på samma plats, i samma rum, med eget kök. Varför då? Varför inte en natt på vägen upp, en natt på Kolmården och en natt närmare hem? Svaret är enkelt och anledningen en enda, trygghet. Det är många nya intryck ändå, så att återvända till samma hotellrum alla tre kvällarna känns helt enkelt bra. Det ligger sannolikt inte mycket unikt i det här tänket… trodde jag i min enfald. .
Samtidigt som Kolmårdenfamiljen svängde upp sin Volvo V70 på villauppfarten försökte en mamma från Gaza ge sina barn någon slags ny trygghet på Tjörnbro park, i ett helt nytt land, på en helt ny plats, i en helt annan kultur, vill hon räcka till för sina barn. Den tanken är inte svår att föreställa sig, att vilja ge sina barn trygghet. Det svåra att föreställa sig är hur Tjörnbro park kan tänka att det är en bra tanke att ta loss dörrhandtagen från köksdörrarna för att sedan spika igen desamma. Att förhindra denna mamma (och säkert också pappan) att erbjuda sina barn åtminstone den lilla trygghet det är att få lite mat från köket, en macka, te, gröt eller vad det nu kan vara, mitt i natten, tidigt på morgonen eller mitt på dagen. Tjörnbro park hänvisar till Migrationsverket och att de inte beställt självhushåll åt sina gäster. Som om flyktingar från krigets Gaza är gäster som bara tycker det är trevligt att äta mat i en matsal, på bestämda tider. Det är för guds skull svårt att få curlade barn, på trygga välplanerade semestrar, att äta tillräckligt i restaurangmiljö. Hur tänker man att flyktingbarn ska göra det? Skyddar sig Tjörnbro Park bakom dumglasögon och att de inte enligt avtal måste tillhandahålla köksmöjligheter? Är flyktingarna en affärsidé bortom humanitär känsla? Ska vi möta familjer på flykt med hammare och spik? Är de så vi ska börja integrationen?
Vem som än bär skulden för den hånfyllda handlingen att dörrarna spikats igen, Tjörnbro park eller Migrationsverket, så tänk lite större och öppna upp för möjligheten att ge trygghet, inte minst till barn, i en helt främmande miljö.
Kom igen nu Tjörn, vi måste ta vara på den kunskap och kultur som vi möter i de okända ögonen utanför den bekanta mataffären. Mediernas rapporter om vad som händer i Syrien och Gaza kan vi möjligtvis trycka bort genom en touch på fjärrkontrollen, men när verkligheten står mitt framför oss måste vi försöka se den, integrera och reagera!
Källa: Lokaltidningen Stenungsund, lördag 19 juli 2014
