Medan kaffet är varmt
Hon sitter med morgonkaffet mellan händerna, kanske är det redan lite för kallt. Kring bordet är det tomt, men för en stund sen var det annorlunda. Barnen skickade smöret fram och tillbaka, spillde mjölk när ytspänningen svek och dansade glatt på sina stolar till spontansång. Glädjen som spreds ligger kvar som smulor på bordet och i den förlorade mjölken guppar husfriden omkring. Egentligen finns det ingenting sorgset.
Hennes ögon fokuserar på raderna, blicken vandrar mellan katastrofer och beskrivningar av människors lidande. Någonstans har en självmordsbombare tagit med sig ett dussin personer i döden, i ett annat land har en kvinna blivit dömd till stening för äktenskapsbrott. Notiser talar om detta men i hennes hjärna gör synapserna bokstäverna levande, de virvlar omkring, bildar verkliga personer, människoöden och förtvivlade skrik – världen utanför köksbordets trygga konturer lider.
Mer kaffe, den här gången är det varmt, bryggaren står på och koffeinet gör sitt. Dagen andas sina första andetag och den kommer att bli bra. Den kommer att bli precis lika lycklig som de förra. Om detta kan hon förstås inte veta, men många dagar har passerat precis så, exakt lika lyckliga som de föregående. Det finns egentligen inget sorgset. Ärren hon bär har bara gjort den befintliga lyckan djupare och mer på riktigt. Hon torkar av bordet, husfriden sätter bo i disktrasan och kärleken i smulorna virvlar ner på yrvädren som stormar in i Ninja-Turtlesdräkter. Hon ser på sköldpaddorna, lyfter upp dem, försöker förstå vidden av det hon har – allt.
På det avtorkade bordet ställer hon sedan ner kaffemuggen, påfylld för tredje gången . Bokstäverna i tidningen är snart alla genomplöjda. Födelse- och dödsannonser fyller de sista sidorna och kontrasten i hennes inre blir med ens tydlig. Hon känner tacksamhet, en enorm sådan, hon känner glädje och djupaste kärlek, hon känner sig sorgsen trots att det egentligen inte finns något sorgset i hennes liv.
I dagstidningens bilaga, som hon först trodde var reklam, möter hon den stora låtskrivaren och ordmagikern. Poeten och kompositören som uttrycker att det finns ”en slags euforisk livsångest” i texterna.
En euforisk livsångest – hon häller ut kaffet i vasken, lyfter blicken, rufsar runt i hårkalufserna som rusar förbi och går och borstar tänderna. En euforisk livsångest – så vackert det kan bli. Och så träffande.
(Citerad musiker: Laleh)
Hennes ögon fokuserar på raderna, blicken vandrar mellan katastrofer och beskrivningar av människors lidande. Någonstans har en självmordsbombare tagit med sig ett dussin personer i döden, i ett annat land har en kvinna blivit dömd till stening för äktenskapsbrott. Notiser talar om detta men i hennes hjärna gör synapserna bokstäverna levande, de virvlar omkring, bildar verkliga personer, människoöden och förtvivlade skrik – världen utanför köksbordets trygga konturer lider.
Mer kaffe, den här gången är det varmt, bryggaren står på och koffeinet gör sitt. Dagen andas sina första andetag och den kommer att bli bra. Den kommer att bli precis lika lycklig som de förra. Om detta kan hon förstås inte veta, men många dagar har passerat precis så, exakt lika lyckliga som de föregående. Det finns egentligen inget sorgset. Ärren hon bär har bara gjort den befintliga lyckan djupare och mer på riktigt. Hon torkar av bordet, husfriden sätter bo i disktrasan och kärleken i smulorna virvlar ner på yrvädren som stormar in i Ninja-Turtlesdräkter. Hon ser på sköldpaddorna, lyfter upp dem, försöker förstå vidden av det hon har – allt.
På det avtorkade bordet ställer hon sedan ner kaffemuggen, påfylld för tredje gången . Bokstäverna i tidningen är snart alla genomplöjda. Födelse- och dödsannonser fyller de sista sidorna och kontrasten i hennes inre blir med ens tydlig. Hon känner tacksamhet, en enorm sådan, hon känner glädje och djupaste kärlek, hon känner sig sorgsen trots att det egentligen inte finns något sorgset i hennes liv.
I dagstidningens bilaga, som hon först trodde var reklam, möter hon den stora låtskrivaren och ordmagikern. Poeten och kompositören som uttrycker att det finns ”en slags euforisk livsångest” i texterna.
En euforisk livsångest – hon häller ut kaffet i vasken, lyfter blicken, rufsar runt i hårkalufserna som rusar förbi och går och borstar tänderna. En euforisk livsångest – så vackert det kan bli. Och så träffande.
(Citerad musiker: Laleh)
