Mitt i livet
”Jag är trött, jag är led på fabriken. Vill hem till jordhöljt bo, till min koja vid Blodstenmyren, i de gröna gömmenas bo.” Dan Anderssons rader vackert sjungna av Sofia Karlssons har dånat ur bilens högtalare under många pendlingsmil i vår. Trots att allt varit bra har en längtan funnits efter ro, efter tomma dagar i almanackan, efter lugna timmar och efter möjlighet till följsamhet i barnens lekar. Efter att känna känslan av att prestera det bästa av mig, inte bara göra så bra jag kan på begränsat tidsutrymme, vilket i princip alltid lämnar en längtan och en saknad att göra det RIKTIGT BRA efter sig. Om jag bara hade lite mer tid skulle jag hitta på än mer kreativa lösningar på jobbet, träna ännu mer för min och för lagets skull och jag skulle låta mig hänföras av barnens påhitt och följa deras fantasis vägar. Då skulle jag vara nöjd, om jag kände att jag gjorde mitt bästa… Inte bara good enough utan en maxprestation. Varför är det så svårt att tillåta sig själv att känna att good enough inte sällan i livet är en maxprestation just då, i det sammanhanget, med de förutsättningarna?
Försöker dunka in Roosevelts kloka ord ”Gör vad du kan, med det du har, där du är.” och faktiskt också känna stolthet när jag gjort det. Är känslan av otillräcklighet bara en oundviklig produkt av faktorerna glädje och engagemang? På samma vis som oron och sorgen är kärlekens pris. Att vilja ge det bästa av sig själv, hela tiden, det är ju inte hållbart, eller? Jo, om det bästa av sig själv är det man förmår att prestera just då, om det är så att maxprestationen bara räcker till good enough så är det ändå bra. Då har jag gjort vad jag kan, med det jag hade, där jag var. Och precis som oron måste leva i skuggan av kärleken måste otillräckligheten ta ett steg tillbaka, till förmån för glädjen och engagemanget. Banka in, banka in, banka in.
Envishet är en dygd och det känns som jag har bankat på bra:-). Kommer fortsätta i höst, i sommar tar jag paus. Nu njuter jag dagar av en helt annan art än de som speglas i Kolvaktarens visor. Nu är jag mamma (och maka). Att vara tillräcklig och närvarande i barnens liv kommer kanske inte ur en maxprestation, inte heller känns det good enough. Det är mycket mer, det är en själslig tillfredsställelse som inte går att jämföra med något annat. Det är sanslöst långa sago- och Ipadsmornar, det är frukost klockan tio, det är cykeltur till hamnen och köpa glass när vi vill, det är att bygga duplo i två timmar för att intresset finns just då. Det är att svara på tvååringens frågepåstående ”Mamma inte jobba idag?” med ett moderligt ”Nej gubben, mamma inte jobba, mamma hemma med Jacob” och se glädjen i hans ögon.
Jag hade blivit tokig av att ha sommarlov året om, jag vore inte jag om jag inte fick jobba och vara engagerad i mina intressen. Jag älskar allt det där, jag älskar att prestera, att vara med och att vara en del av många olika sammanhang. Men just nu är det sanslöst skönt att bläddra i de blanka kalendersidorna, skruva upp volymen och låta Sofia Karlssons stämningsfulla röst (i alla fall mellan Eric Saades populära barnsånger…) fylla kupén och hjärtat ”Jag spelar för livet, för allt det som växer, som lever och andas som föds och dör. Jag spelar för livet, det finns inget annat som ger både mening och dagligt bröd. Jag spelar för livet, jag sjunger för full hals, jag leker med toner och kysser ord. Jag spelar för livet med huvet i himlen och fötterna dansar på Moder jord”.
Glad sommar på er och hoppas era almanackor antingen är tomma eller nedstoppade i någon låda under många veckor fram över!
