lagtochhogt

Drottning Silvias Barnsjukhus, en fantastisk inrättning, en livsviktig tillgång och en trist grå uppenbarelse. Känslor utanpå kroppen och känslor djupt intryckta. Kul är det inte samtidigt som en djup tacksamhet ligger och hela tiden skuldbelägger ångesten. Utan den moderna sjukvården skulle vår lille prins med största sannolikhet inte sprungit omkring idag, han hade inte klarat av den svåra infektion han fick som tvåveckorsbebis. Tacksamhet, djup tacksamhet men också f-n  att hans högra sida, vad gäller njure och urinledare, är helt kass. Att hans urinblåsa är väldigt stor och oregelbunden. Helt bra känns det ju inte. Gräver ner mig lite i framtidens kirurgiska ingrepp och hur resultatet kommer bli, lilla glada solstråle, det känns så onödigt.

Men där, precis där, i min självömkan och oro förnimmer jag något i ögonvrån, bekant men inte någon jag känner. Vänder mig om och förstår, ser, känner och skäms. Tänker tanken att låta det passera, att trycka på knappen, gå in i hissen och försvinna i anonymiteten. Men omöjligt, att möta dessa personer här, inne i sjukhuset, vi d hissen, och inte säga något, nej, det går bort. Klumpigt och surrealistiskt, självklart och nödvändigt. Jag hoppas det blev okej.

För mig, vars barn behöver vård och ingrepp men vars liv inte är hotat, känns mötet speciellt, för den andra förmodligen helt ovidkommande. Men ändå. Trots min humaniorautbildning är hjärnan fyrkantig, allt ska förstås, kunna förklaras och verka rimligt. Det här är allt annat. Märkligt. En länkad insamlingstext som grep tag och inte släppte, ansikten som fastnade, en hälsning på FB, här är de på riktigt.  

Förbryllad gör jag sen vad vi ska, kämpigt är det, krånglar gör det men sen är vi klara. Resultatet blev någonstans mittemellan, varken fågel eller fisk. Det är jobbigt, absolut, det är alltid jobbigt att se sitt barn ha ont, men det är också jobbigt för att jag inte tycker det bör vara jobbigt.

Samma tid, samma hisskorridor, mamma och barn, ungefär samma åldrar, knapptrycket gör skillnaden. Läkarna kommer in, två stycken är de, för att tala om röntgenresultatet som kunde varit bättre. Jag lyssnar, ställer frågor, lyssnar igen och frågar om. Men jag kan inte tycka att det är jobbigt, inte på allvar, det vore ju absurt. På ett annat knapptryck är det jobbigt, där är det tufft, inte här. Men ändå, det är inte roligt.

Lämnar den grå byggnaden, går mot bilen, svär för mig själv, h-lvete parkeringsbiljetten, den antagna undersökningstiden tripplades, det gjorde inte min parkeringstid. Adrenalinet stiger, bot eller inte bot. Inte bot – jag hade tur. Men kanske, kanske finns min bot, i en annan form, med en annan betydelse, på ett annat våningsplan. Jag hoppas på det, i all min fyrkantighet hoppas jag att det var symboliskt, att det på Drottning Silvias Barnsjukhus ges bot där det verkligen behövs.