lagtochhogt

Idag ska jag sätta ord på mina funderingar och känslor inför en utsliten klyscha, nämligen: Det var bättre förr.
Många gånger formulerade av äldre personer, personer som enligt en ungdoms tycke "levde på stenåldern". Dessa äldre personer accepterar inte nymodigheter, är skeptiska till tekniska prylar och tycker backpacking är rena slöseriet. 
Som yngre pustar man lite och tänker, men kom igen, vi lever på 2000 talet och inte på medeltiden. Det är väl inget farligt med en mobiltelefon som man kan ta kort med, och att resa är ett sätt att lära känna nya kulturer och hitta sig själv, klart att det är bra. Som yngre har man svårt att förstå den övertygelse om att det verkligen var bättre förr som de äldre verkar bära på. Det måste ju bara vara så att de inte orkar hänga med och att det därför är bekvämare att exkludera sig själva än att hoppa på tåget. Då kan de ju också sen, när något inte blir riktigt hundra, lägga armarna i kors och nöjt konstatera "vad var det jag sa?". 

I natt kom ålderstecknet till mig...jag förstod vad det var jag kände: det var bättre förr! Hjälp och milda makter hur kunde det bli så här? Övertygelsen var så tydlig, så uppenbar, men jag hade ingen aning, förrän i natt, om att det var klyschan som byggt bo i mitt inre.

Orsaken till mitt plötsliga "åldrande" är TV:n, inte att det numera är ute med burk-TV och inne med platt-TV, utan själva innehållet, nej inte kretskort och plasmagrejs, utan sändningarna, vilka människor det är som får bästa programtid... 
Och kriterie ett, det som man måste uppfylla, är att man vill bli känd för något. I bästa, men ganska sällsynta, fall är det att deltagarna är bra på något. De kan sjunga, dansa eller vad det nu kan vara. Men i de flesta fall blir de kända för sin sociala oförmåga eller för sina extrema (fejkade, regisserade?)åsikter. 
Kriterie två är att det ska roa svenska folket, detta tillbakadragna, lugna och lite mellankoliska folk i norr som nu drabbats av en epidemi som yttrar sig så att vi mår bra av att skratta åt andras dumheter. Att underhålla oss görs mest framgångsrikt genom att få oss att känna oss smarta, "så dum är i alla fall inte jag" tänker vi och ler i mjugg, samtidigt som vi fascineras, "jösses, nu pratar han skit igen", "Gud, vilka stora bröst hon har" eller "allvarligt, hur kan man ställa upp i ett sådant här program". Men tittar det gör vi... 

Jag går baklänges när jag tänker på ovanstående och känner mig 100 år gammal när jag efterlyser ett mer "intellektuellt" utbud där man kanske kan lära sig något mer än att "ju dumare du är desto mer vill folk se dig".
Och i natt klarnade det hela, det är ingen kritisk samhällssyn jag har, eller jo det är det ju på ett sätt, men av de generationer som är yngre än mig (ahh plural...hjälp) ses det säkert som ett fast grepp kring utvecklingens nödbroms och som ett tydligt bevis på att jag tog mina första andetag under stenåldern... För visst var det bättre förr...(ja min son ser på Fem myror är fler än fyra elefanter och det kommer han få fortsätta med:-)! 

Ha en underbar helg mina vänner och glöm inte Idol ikväll....hoho...   

Tiden stannar, världen krymper till några kvadratmeter, hjärtat tar över hela kroppen, tårar flödar och ett par nyfikna, vakna, ögon kikar fram i den varma babyfilten. Ögonblicket är oslagbart, man själv är oslagbar, kärleken är total. Nu har det hänt igen, detta så vanliga, men ändå så fullkomligt unika inslag i våra liv: ett barn har fötts. Ett nytt liv, en kärleksförklaring mellan två personer tar sina första andetag och börjar varsamt treva sig fram mot mat och värme. Händerna griper och fötterna krafsar, målmedvetet börjar resan.
Kraften i en födelse är urkraft i sin renaste form, ur kraften kommer livet, vad kan vara vackrare?

Varmt välkommen T och stort grattis J, O och D, ni är underbara!