lagtochhogt

Så här är (var) det:
Kvällen innan första advent ska adventsstjärnor och adventsljusstakar sättas upp, man ska också hämta vitmossa och smycka den med små svampar av plast vars ståltrådar går av när man fint försöker få ner dem. Det är eventuellt också okej att tända de elektriska stakarna och stjärnorna sent på kvällen, men helst ska de dock tändas för första gången (provtändningen borträknad) på första advents morgon.
Något annat juligt kommer inte på fråga så här fyra-fem veckor före själva aftonen.

Den 13 december tar man så äntligen ett steg till närmare julen, det är då okej att börja lyssna på julmusik. Dock ska man försöka undvika de allra mest "julaftonstillhörande" sångerna så som "O Helga natt", "När juldagsmorgon glimmar", "Nu har vi jul här i vårt hus" o.s.v. Dessa bör man spara tills längre fram eftersom de annars riskerar att bli uttjatade och tömda på stämningsspridande förmåga långt innan julafton är här.

Efter lucia väntar en dryg vecka av praktiska göremål, till exempel bör julklappsköpen göras klart. Tänk dock på att klaga högljutt på alla butiker som spelar de "julaftonsvigda" sånger som ovan nämnts. Dessa bör alla vänta med att höra några dagar till. Man kan också börja sätta ljus utomhus i någon fin en eller liknande och eventuellt hänga upp lite julgardiner. Längre ska man absolut inte gå i sina julförberedelser.

Till slut blir det ändå dagen innan julafton då längtan efter jultomtar och gran fullkomligt har tagit över ens inre. Det är då äntligen okej att ta in granen och sätta upp alla tomtar. Innan man börjar pynta måste man dock dammsuga bort de barr som fallit offer för en dörrkarm eller liknande hinder på väg mot hedersplatsen. Det är ju också så att mannen i huset ska sätta upp ljusen i granen först. Sen är det fritt fram för övriga familjen att hänga i de röda och gula kulorna, man måste då se till att de blir fördelade på ett snyggt sätt runt granen och tänka på att inte glömma de grenar som är allra högst upp. Efter kulorna får övrigt småpynt hängas upp. När det är klart läggs smällkaramellerna på plats, de ska synas men inte ta över intrycket. Sedan träder mannen in i handlingen igen och hänger upp glittret som ska pryda uppifrån och ner, inte runt runt. Sist kröns hela pyntningsproceduren med stjärnan högst upp.

Under granpyntningen är det för första gången sedan förra julen tillåtet och i det närmaste ett måste att lyssna på de främsta julsångerna, de med en vibrerande Jan Malmsjö eller en kraftfull Loa Falkman. 
Efter granpyntning sätts övriga tomar upp runt om i fönsterkarmar och på bord och bänkar, lagom många ska det vara.

Julen är äntligen här, det är dagen innan julafton och spänningen och stämningen går att ta på.

Så här var de alltså, min underbara barndoms julförberedelser. Jag minns dem med oerhörd stor värme och kommer ihåg hur speciellt allt kändes, och bra. Ändå har jag, nu när jag ska ge mitt eget barn jultraditioner, ändrat en del. Jag har blivit en juloman, när jag själv fick bestämma när jag skulle ställa fram tomtar, ta in granen och lyssna på julmusik så tog jag mig friheten att skapa nya traditioner. 
Min övertygelse är att man ska njuta av julen under en längre period, så nu är gardinerna redan uppe, julmusiken strömmar genom högtalarna när jag känner för det, tomtar och annat kommer fram till lucia och granen sätts in och pyntas i god tid före julafton. Sen, dagen innan julafton, åker vi till mamma och pappa och äter ett "smygjulbord". Det är en tradition som jag inte tänker ändra på, vissa saker är ristat i sten:-)

Glad första advent på er allihop (men nåde den som redan har satt fram tomtarna...först vid Lucia är det okej...;)!

 


   

"Tänk på vilka som ska få vara med. Ska tjejer få vara med? Ska funktionshandikappade få vara med?" Det är utan tvivel vilken grupp personen bakom detta uttalande använder som norm. Ibland kan frågeställningar i stil med den nämnda ha ett syfte att provocera, att genom reaktionerna de ger visa på att normen inte längre är självklar. Ingen reaktion innebär att normen inte ifrågasätts, kraftig reaktion betyder att normen är på väg att förändras. När föreläsare genom att, medvetet, provocera får publiken att reflektera över sina egna, andras, och samhällets värderingar är det effektfullt. Men när provokationen är ofrivillig, när man förstår att den som uttalar sig inte själv inser att det är en provokation, då blir det mest pinsamt. I bästa fall ger det upphov till skämtsamma gliringar och energi till att fortsätta arbeta för förändring, i sämsta fall undergrävs det talaren tidigare förmedlat. Min känsla var att mannen bakom det inledande citatet inte själv var medveten om sin provokation, och kanske stod han inte heller bakom normen han förmedlade, men reaktioner väckte han.


Kontrasten blev stor när seminariet som följde visade sig vara en själslig och emotionell guldgruva. Det var omöjligt att komma undan. Samtidigt som vikten av att det finns en handlingsplan då katastrofen är ett faktum poängterades, förmedlades en mänsklig värme, ett budskap om att omtanken hjälper i den mest gränslösa sorg och om vikten av att våga visa att man finns där. Att en blomkvast eller en ordlös kram kanske inte tröstar den som gråter men hjälper till att torka de tårar som faller.
Det var en ansträngning att ta till sig allt som sades utan att själv få fuktiga kinder och inte heller stänga av, att vara med känslomässigt i professionen är inte alltid helt lätt. Minnena från träningslägret i våras, då beskedet om att Marie bara hade timmar kvar nådde mig, trängde fram och saknaden efter henne accentuerades. Tänker nu återkomma till en sak som jag skrivit om tidigare men som har måste sägas i detta sammanhang, den värme och det fullständiga stöd som jag fick av ledare och spelare när beskedet kom är ovärderligt för mig. Det var kramar, handtryckningar, skjuts till färjan, pengar till biljett och sms på vägen. Ni/De gick inte undan utan tvärtom, stod där, satt bredvid, sa inte så mycket men närvaron förmedlade mer än tusen ord. Detta är en erfarenhet som stärker mig i tron på det som bland annat prästen på seminariet tryckte på, nämligen: ” Det viktigaste är inte vad man gör utan att man vågar göra något”. Allt värmer och hjälper och att själv ha upplevt det gör mig mer övertygad om att det jag gjorde för Marie under hennes sista tid värmde henne och hjälpte henne även om det inte kunde rädda henne.

Symbolhandlingar är viktiga och kraften i ett sorgeband och i en tyst minut får även de stökigaste huliganer att vara tysta. Att hedra ett liv där livet levdes, att minnas ett liv där minnena skapades och att gråta för ett liv där glädjen spirade är jobbigt men vackert och ett ljust avslut på något som samtidigt börjat någon annanstans.

Godis, kakor, frukt och kaffe, det går åt mycket energi när folk ska sitta stilla… Ingen behövde gå hungrig eller törstig, och det var nog tur, för de flesta såg ut att inte ha några större erfarenheter av att gå just hungriga… Och gott var det och lyxigt kändes det och mätt blev man, så det blir fem "toasters"! En av de absolut bästa sakerna med att bo på hotell det är att man kan hämta två muggar kaffe med en gång. Inget spring här inte…

Dag två var församlingen, av okänd anledning, präglad av lite trötthet (undantaget de med enkelrum och 12-timmarssömn). Men efter lite mer kakor och kaffe så var vi redo för ”Mr Magic”. En man som gång på gång gjorde det omöjliga. Ska inte ta någon heder ifrån honom utan konstaterar bara att jag är alldeles för fyrkantig och naturvetenskaplig i mitt tankesätt. Ville inte riskera att tappa fotfästet utan gjorde egna förklaringar (rätt dåliga men ändå tillräckliga) för att tillgodose kontrollbehovet. Vissa kallar det säkert flyktbeteende, jag hävdar att det är självbevarelsedrift.

Insikt under helgen: Missade den inledande föreläsningen men förstod i efterhand att den handlat om vilka (stereo-)typer man är… Ior, Nasse, Puh, Tiger m.fl. Har under helgen inte riktigt kunnat identifiera mig själv i någon av dessa utan har istället betraktat och begrundat de olika levande exemplen. Så jag får återkomma med vem jag är, känner mig dock rätt trygg inför valet för alla är väl välkomna i en förening? Eller hur var det?:-)  

Tack VFF, VIF och andra inblandade för två kanondagar!